1. Rhythm & Sound: w/ The Artists (2003)

Vi når vägs ände, passande nog med det mest radikala musikaliska projektet den här sidan Kraftwerk. Den här skivan består alltså av åtta stycken tiotummare och bildar en enhet som jag väljer att se som ett regelrätt album. Det vore småborgerligt att diskvalificera den, som jag gjorde med "Showcase" på 90-talslistan. Det är dags för de rättmätiga vinnarna att ta hem titeln nu.

Två gånger i mitt liv har jag hört musik som direkt vände uppochner på alla tidigare föreställningar om ljud och mottagande. Första gången var jag kanske elva och hörde Kraftwerks "The Model". Andra gången var 1998 och jag hörde Rhythm & Sounds "Spend Some Time" och fick lust att sälja minst tre fjärdedelar av skivsamlingen omedelbart. Det var lite som när Neil Tennant första gången hörde "Blue Monday" och var på vippen att lägga ner Pet Shop Boys, eftersom den redan uppnådde allt de hade strävat mot. Jag trodde att jag var nere med cutting edge, i och med Aphex Twin, Black Dog och Autechre och hela det där gänget. Allt bleknade jämte Rhythm & Sound. Något så exakt och slipat och obegripligt hårt hade jag inte hört sedan Kraftwerk, men det här var nästan ännu mer imponerande, eftersom man trodde att allt redan var gjort.

Än idag har jag inte hört något som kommer ens i närheten när det gäller utomvärldslig fräschör. Jag inbillar mig att det är därför jag sällan imponeras av senare så kallade nydanare. Musiker som lägger på flera lager, gör lite oväsen, samplar en flöjt, och anstränger sig på andra sätt för att kläda kejsaren i något nytt missar liksom poängen. Ta bort, skala av, finjustera. Men det räcker förstås inte. Jag har hört ett ton urtrist minimaltechno som inte ger mig ett dyft. Rhythm & Sound tar en stabil europeisk ryggrad och stänker lite av det hårdaste från jamaicanskt 70-tal ovanpå och ut kommer stolt musik utan motstycke, omöjlig att genredefiniera. Technoreggae låter nästan som en förolämpning, men ingredienserna finns där.

Årets mest oväntade musikhändelse var nog att Wire fick Moritz Von Oswald, ena halvan av duon, att ställa upp både på bild och i en ganska lång intervju. Moritz är släkt med Otto Von Bismarck i rakt nedstigande led, och han såg ut precis som jag hade hoppats på. Värdig, stram, adligt stilig. För några år sen drabbades han av en stroke och han kämpar fortfarande med sviterna, och har ibland svårt att finna orden. Rhythm & Sound är lite som ett pidginspråk, där allt överflöd har skurits bort, och man kommunicerar med upprepningar, tomrum, och enbart med det som verkligen är kärnfullt.

Rhythm & Sound släppte under 90-talet tiotummare under namnet Burial Mix, parallellt med tolvtummare med lite mjukare kanter. Med början på 00-talet tog man in äldre sångare från Jamaica och gjorde skivorna som samlas på föreliggande utgåva. Jag trodde att det var omöjligt, men de blev faktiskt ännu lite bättre. Cornell Campbell gjorde sitt livs bästa sånginsats på "King In My Empire" (tvåa på min låtlista), Jennifer Lara matchade honom med sin Queen Version på samma spår. Loversduon Love Joy gjorde svartsjukedramat "Best Friend" till 00-talets mest isande uppgörelse. Rysningar hela vägen. Det var alltså Rhythm & Sound, plus added soul. "We Been Troddin" med Shalom på sång måste höras, defies description.

Det här är en helt sinnessjukt bra skiva som flyttar fram gränserna för vad musik kan vara och alla borde lyssna på den en extra gång innan man oförsiktigt och omotiverat slänger iväg en hyllning till nästa stora grej. Låt det här blir en måttstock att döma efter. Två decennier i rad har Rhythm & Sound legat i täten. Det är så många fina minnen. När jag ringde till Hardwax i Berlin för att beställa "Best Friend" fick jag skivan dagen efter. De förstod hur viktigt det var att få iväg den snabbt till kunden. Man vill vara först med att hugga det senaste från Oswald/Ernestus. Det är också en viktig kvalitet att besitta. De är först, de är bäst och de håller längst. Min etta. 00-talets bästa skiva.

Extracurricular:

Rhythm & Sound: Aground/Aerial (12", 2002)
Jag hade inte en aning om att den ens fanns när jag tågade in i en skivbutik i Paris 2002. Det är fortfarande deras minst omtalade tolva, men enligt mig en av de två-tre bästa de någonsin har släppt.

Rhythm & Sound w/ Tikiman: Showcase (album, 1998)
Samlar de första tiorna med Tikiman (Berlins rakaste rygg). En av de fem viktigaste skivorna jag har.

King Tubby: Freedom Sounds In Dub (cd, 1996)
King Tubby-samling med material från 1976-79. Här får ni den hårdaste, bästa och modernaste dubmusiken på ett bräde. Ett måste.


En dag försenad är listan nu klar. Den blev till ett ok, eftersom jag samtidigt hade mer jobb än någonsin tidigare. Att hitta en halvtimme, trekvart om dagen var svårare än väntat. Att uppbåda energi än svårare. Målet var att avspegla varje skivas stämningsläge i textform, men något så abstrakt föll ju på sin egen orimlighet. Vad ni än tycker om resultatet ska ni veta att jag tog uppgiften på allvar och försökte undvika slarv. Med den begränsade tid jag hade till förfogande blev det som det blev. Vissa av texterna har sina poänger, kan jag tycka. Ingen skugga kan falla över musiken på listan. När jag tittar på den nu kan jag inte låta bli att förnöjt mysa lite. Så bra. Så snygg. Jag blir väldigt glad om ni vill dela med er av era kommentarer nu. Gott nytt år!

2. Pan American: Quiet City (2004)

Skivor som inte gör så mycket väsen av sig ses sällan som omedelbara eller omskakande. Kanske avfärdas det som bruksmusik, något att läsa till, sova till. Gott så, det är alldeles förträffliga användningsområden. Men det finns ögonblick då det tystaste ambientplockandet smiter före allt annat på vägen mot det innersta. "Quiet City" gjorde det direkt, under första genomlyssningen.

Jag älskade allt annat Mark Nelson hade satt sitt namn på redan innan, men det här var något utöver den sedvanliga briljansen. Med en melodisk skärpa, subtila nyanser och försiktigt blås gick han i land med den varmaste, mest innerliga ambient som världen hittills har hört. Som en av två stora Solnaskivor blev den under några år soundtracket till mitt liv. Det finns något både vardagligt och drömskt över det mesta Mark Nelson gör och aldrig har den kombinationen fungerat mer friktionsfritt än här. Det är en bilfärd genom småstadsamerika där det enda ljuset kommer från gatlyktorna och järnaffärernas neonskyltar. Lite grått, lite småkyligt, men med "Quiet City" som en varm filt. Jag spelar den i köket, i hörlurarna, i sovrummet, lyssnar passivt, aktivt. Den fungerar överallt, när som helst, hur som helst. Alltid berör den. Det är musik att bosätta sig i.

Extracurricular:

John Coltrane: Ballads (album, 1962)
Den skiva jag har lyssnat mest på under 2009. För mig går det en spikrak linje från Coltranes "Ballads" till Pan Americans "Het Volk". Den bästa jazzskiva jag har hört.

Pan American: For Waiting, For Chasing (album, 2006)
Det här börjar alltmer framstå som Nelsons näst finaste stund. Ett album om hans då nyfödda son. Det är logiskt. Pan Americans musik är lika självklar som kärleken till ett barn. Skört och stolt.

Labradford: E Luxo So (album, 1999)
Labradfords mest exakta album är också det jag idag oftast återvänder till.

3. Coil: The Ape Of Naples (2006)

Jag kan förstås inte vara bitter på att en genomsnittlig modeblogg lockar 25 000-85 000 läsare, när jag med den här listan har höjt antalet besökare från 15-20 till stadiga 30-40 stycken om dagen (källor: DN och google analytics). Folk vill hellre läsa om av barnahänder sydda HM-klänningar än Coils karriär efter döden. Acceptera, gå vidare.

Runt mig ser jag samma namn och nunor i årsboksluten, aldrig Coil. Det gör mig uppriktigt ledsen, för en skiva som "The Ape Of Naples" skulle i Sverige lätt kunna ha åtminstone 15 000 förtrollade lyssnare. Den här musiken brinner med en blå svetslåga som förkolnar en substanslös hype som The Girls (jag förstår inte?) till aska på några sekunder.

Coil har som enda band släppt sina bästa skivor postumt. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet, men Peter Christopherson och John Balance sprutade ur sig masugnshet musik med en så stark övertygelse att man börjar undra om den senares död alls var en olyckshändelse. Allt på "The Ape Of Naples" tycks förebåda ond bråd död.

Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial

Det gör riktigt, riktigt ont att lyssna på öppningsspåret "Fire Of The Mind", inbilla er inget annat. Men det är fruktansvärt vackert och från första sekunden är det tydligt att det här ska bli karriärens starkaste album. "The Last Amethyst Deceiver" tar vid med följande ord:

Pay your respects to the vultures
For they are your future

Det är en smeksam, tassande komposition, med en illvillig, olycksbådande underton, ett botemedel mot allt relativiserande. När jag lyssnar på Coil tänds tamejfan en eld i mig och jag kokar över Akademibokhandelns försäljningsstrategi, Norstedts kändisböcker, Idol och all annan Soma som folket serveras. "Det kunderna vill ha." En inköpschef som försvarar låga köttpriser med det argumentet borde släpas till en dansk grisfarm och fixeras vid en stålbox.

Just det, Coil...

"Tattooed Man" är ytligt sett en vaudevillevisa, som behagligt gungar fram lite franskt, med en Balance som kämpar med kärleken och svartsjukan och hatet. Ständigt välformulerad, exakt som en F. Scott Fitzgerald. "The Ape Of Naples" är alltså postumt sammanfogad, och några av låtarna dyker upp i andra utföranden på andra Coilsläpp, men just de här elva låtarna i följd bildar ett album som känns väldigt konceptuellt enhetligt. Det handlar om Döden och Synden och det är totalt livsviktigt för alla som vill något med sin konst, med sitt liv, med den här världen och alla dess invånare. Jag skulle vilja dela ut ett ex av "The Ape Of Naples" till alla hunsade, mobbade och förtryckta. Kraften.

Extracurricular:

Derek (dokumentär, 2008)
Gårdagens SVT-dokumentär om Derek Jarman var mycket sevärd och angelägen. Jag gladdes väldigt åt Tilda Swintons pamfletter om konsten och allt bra Jarman stod för. Coil har ju ett finger med i soundtracket till "Blue".

Throbbing Gristle: Hot On The Heels Of Love (låt, 1979)
Peter Christophersons första band var rent konceptuellt ett av världens främsta. I ärlighetens namn var musiken inte alltid lika vass. Men det här är ett fenomenalt mästerverk, sanslöst att den är från 1979.

Coil Absinthe Box (absint+cd, 2006)
Jag fick bara för några veckor sen höra att några vänner hade tänkt ge mig den här lilla boxen i bröllopspresent 2007, men så blev det nu inte. Men tanken i sig var vacker som en dag.

4. Burial: Untrue (2007)

Mitt England består kanske inte främst av London, utan av landsbygd och herrgårdar. Min idealbild av England, alltså. London är det enda stället jag har varit på i det land som har färgat så väldigt mycket av min syn på popmusik. Jag har aldrig kallat mig anglofil, men alltid känt en samhörighet med regntunga tipslördagar, långsamt lantliv, och grå storstadsromantik. Så mycket av det allra bästa har ju fötts här, från Evelyn Waugh till Saint Etienne. Men England har också gjort mig väldigt besviken de senaste 10-15 åren. Få människor kan rimligen tycka sämre om Arctic Monkeys eller The Streets än jag. Att lyssna på kontemporär engelsk pop känns ungefär lika lockande som att läsa ett nytt nummer av NME. Det finns inte, det är dött.

Men kvar i det ödelagda imperiet stod, vid mitten av 00-talet, en ensam romantiker med en dröm om att slutgiltigt skildra det urbana vemodet, och denna enda människa räddade hela min tro på England som modern musiknation. Kan Burial göra något så unikt och vackert, så måste det finnas fler. Det gjorde det. Kode 9, Shackleton, Zomby och Subway visade en vilja och ett musikaliskt nytänkande när hela landet var nära en total kollaps. Men Burial var ändå i särklass. Jag satte "Distant Lights" på fjärde plats på min låtlista för lite sen, och med andra albumet "Untrue" sträcktes briljansen ut i fullängdsformat.

Jag kan bli lite frustrerad när folk pratar om 00-talet som låtarnas decennium, när vi slutade lyssna på album. Tala för er själva, jag vill inte sitta med en själlös Spotifylåtlista och bli avbruten för reklam om ett gratis Teddybearsgig. En sak som jag verkligen älskar med Burial är den omsorg som så tydligt har lagts ner på "Untrue". Förmodligen är det här den mest genomarbetade fullängdaren från en 00-talsartist. Framförallt är ambientstyckena helt fantastiska, och de vinner kolossalt på att avnjutas ihop med de snabbare spåren. Magin tar stryk om, säg, "In McDonalds" följs upp av en hit med vad-det-nu-kan-vara i en slapp playlist. Det finns säkert många som skäller det för bakåtsträvande, men det kan ingen anklaga musiken för. Ljudet av sena storstadsnätter har aldrig varit så här befriat från partykänsla. Hur modernt och UK-garage det än blir döljs allt av regn och mörker, men också av det där romantiska, abstrakta, som bara kan födas ur ensamhet. Jag vet, jag är världens lyckligaste familjefar and all that, men jag minns hur det var att sitta där mitt i natten med sina Cure-bootlegs från Bryssel. Eller man kanske ville gå på rave någon gång, men inte dras med i någon förljugen kärlekshedonism. Kanske bara stå och gunga lite till något som var större än en joint i flabben. Jag kan älska att åka buss in i storstäder på natten och alla neonljus och flyktiga drömmar, och nog skildrar Burial det där bäst av alla.

Extracurricular:

Appleblim/Shackleton: Soundboy's Ashes Get Chopped Out And Snorted (12", 2007)
En kantigare tagning av det urbana livet, men kanske även Shackletons bästa 12:a?

Burial/Four Tet: Moth/Wolf Cub (12", 2009)
När Burial riskerade att slå igenom på riktigt bred front kom det här svaret från underjorden. En helt fantastisk tolva, utsmugen i ett helsvart fodral utan någon info. Min kärlek växte ytterligare.

Kode 9: Memories Of The Future (album, 2006)
Spaceape har Londons tuffaste namn och pratsjunger hårdast av alla. Kode 9 har inget av Burials romantiska skimmer, men är det perfekta komplementet de gånger man behöver något lite hårdare.

5. Sigur Rós: ( ) (2002)

Trötta rockjournalister älskar att få fördomsingredienserna upplagda på ett fat, så att de inte behöver anstränga sig. Mer tid att bälga öl och lyssna på okomplicerad amerikansk rock. "Sigur Rós? Haha, sagomystiker från sagolandet! Nu sågar vi dem!" Det var en enkel, tidseffektiv lösning att avfärda dem som världsfrånvända tomtar. Bara ett litet problem; inget band i världen visade sig vara mer jordnära, närmare sina rötter, sitt ursprung, sina lyssnare, än just Sigur Rós. Detta blev tydligt i och med världens hittills bästa musikfilm "Heima", där bandet åkte runt i sitt hemland och spelade i nedlagda fiskfabriker, hemma hos bönder, på åkrar och fält, för hela familjer, gamla som unga. Sånt där är vi ju livrädda för i Sverige. Jag skäms inte för att erkänna att jag älskar det. Family is important shit.

När jag skulle se Sigur Rós live första gången 2001 var jag lika förväntansfull som inför konserterna med Pet Shop Boys 1991, Kraftwerk 1991 och The Cure 1992. "Agaetis Byrjún" var det bästa jag hade hört på minst tio år när den kom. Ändå var jag inte förberedd på den kraften spelningen skulle drabba mig med. Jag har aldrig upplevt en så elektrisk stämning på en konsert, och det här var ändå i Köpenhamn, Danmark. Helvetet för konsertupplevelser i normala fall. Men här lyckades till och med danskarna hålla sig borta från plastölglasen och skrålandet. Sigur Rós inledde med första låten från "( )" och avslutade med den sista. Det här var innan skivan hade släppts, så det innebar en kort, men påfrestande väntan fram till releasedatum. Det var så perfekt. Från himmelskt piano till dödsföraktande åskdunderepik. Skivan lyckades inte riktigt fånga det rent oerhörda, men räckte en bra jävla bit på vägen. 2002 trodde jag knappast att den skulle överträffas under det här decenniet.

Extracurricular:

Sigur Rós: Agaetis Byrjún (album, 1999)
Till Digfis bok om första hälften av 00-talets bästa album från 2004 ombads jag skriva om denna skiva, som egentligen släpptes 1999 (så det är egentligen 90-talets bästa album). Jag tvekade ett tag, men frestelsen att få medverka i en riktig bok vann såklart i slutändan. Så skrev jag något i stil med "musik som får klockorna att stanna" och en vän påpekade att det betydde att den var tråkig. Men jag står fast vid formuleringen. För mig är ett fruset ögonblick något positivt. Och precis som med Gas och "Computer World" riktar man sitt hela fokus mot musiken.

Heima (film, 2007)
Jag vet skeptiker som har omvänts efter den här filmen. Så ni som fnyser borde nog se den.

Sigur Rós: Takk (album, 2005)
Står egentligen inte "( )" särskilt långt efter. Lite mer attack på sina ställen. Tre album av den här digniteten... Wow.

6. The Blue Nile: High (2004)

The Blue Nile lät vuxna redan på debutalbumet "A Walk Across The Rooftops" från 1984. Innan dess hade de debuterat med en singel för stereoföretaget Linn. Det var förstås omöjligt att få in dem i någon sorts indiekontext för att marknadsföra dem som något annat än audiofilmusik. Och de lät verkligen som särlingar, även om musiken i sig inte innehöll några krystade konstigheter. Postpunk? Rakt inte. Postcard? Nope. New wave? Icke.

När de 20 år senare släppte "High" hade det dröjt åtta år sedan förra albumet, den märkligt misslyckade "Peace At Last". The Blue Nile stod fortfarande utanför all kategorisering och nu var det dags för mig att börja lyssna på allvar också. 2000-talet gav oss många motreaktioner, varav antirocken först kändes uppfriskande, men ganska snart utvecklades till en nihilistisk tummelplats för bortskämda akademikerbarn som koketterade med sitt ointresse för precis allt. Dåliga spelningar, slarviga dj-set och en rent barnslig tvärtemot-agenda var förstås inte alls radikalt, utan bara ett överårigt svar på emoungarnas apati. Med det i bakhuvudet kändes det plötsligt radikalt med ett band som spelade in skivor i samma takt som Stanley Kubrick regisserade film. Och ljuv musik uppstod sannerligen.

Många vill få er att tro att Blue Nile inte har gjort något bra efter 1987 års "Hats", men har de människorna verkligen hört "High"? Utnämnde jag nyligen "Is A Woman" till 00-talets stora vita soulalbum? Det här är ännu större. Paul Buchanan sjunger bäst i hela världen, och han förstår att riktigt klassiska album innehåller max nio låtar. Nio utomordentliga låtar. Om resignerat åldrande, bedagad skönhet, läppstift i kokainet. Ja, det låter som klyschor, men skildrat med en livserfarenhet och mognad värdig en sant briljant författare. Det finns en sådan magnifik laddning i det här albumet. Låtarna i sig är enkla, men det åttaåriga hantverket går inte att ta miste på. Det är putsat och snidat till perfektion. "High" är en helgjuten antites till slappt poserande, en sång för det hårda arbetets lov, med saftiga frukter från obesprutad mark.

Extracurricular:

The Blue Nile: A Walk Across The Rooftops (album, 1984)
Otroligt stilig, själfull debut om livet i staden. Lyxig på tårna-romantik.

The Blue Nile: Hats (album, 1989)
Bandets odiskutabla(?) mästerverk. Kort sagt en av de tio mest perfekta skivor som någonsin har spelats in. Sju låtar. Respekt.

Talk Talk: The Colour Of Spring (album, 1986)
Talk Talks steg in i vuxenvärlden är enligt mig deras finaste stund. Hur abstrakt underbara de än blev sedan, har de här kvar en popsensibilitet som tilltalade mig även som ung. Då är det roligt att höra att det än idag låter så fantastiskt bra.

7. Gas: Pop (2000)

Jag förstår varför Wolfgang Voigt inte har släppt något mer under namnet Gas efter den här. Det vore att försöka sig på en Gudfadern III, med alla risker det innebär. En annan tysk skiva, "Computer World", har för mig betytt oändligt mycket på många plan, men framförallt när det gällde att gå upp i lyssnarrollen. När jag som 13-åring spelade den riktades verkligen hela mitt fokus på musiken. Ingen Smash Hits, ingen Bravo, ingen Film & Video fick vara med och dela på uppmärksamheten. Det var bara att lägga sig på golvet och koncentrerat lyssna, sida A och sida B, från början till slut, och sen om igen. Det behövdes liksom inte mer.

Det första spåret jag hörde med Gas var den avslutande 14-minutersdystopin på "Pop", och är det något musikstycke som har förmågan att sudda ut omgivningen på samma sätt som Kraftwerk gjorde för mig 1989, så är det detta. Jag älskar fortfarande att ligga på golvet och lyssna på musik. En svag rygg behöver hårt underlag och en infantil tidsålder måste hållas på avstånd. Då är man väldigt glad att ha Gas att tillgå. På samma sätt som krautens storheter ofta sammanförde skog och rymd gör Voigt det i en technokontext som inte har något med häftiga raveklubbar att göra. Det här är just pulserande elektronik för promenader i mörka, oändliga skogar.

Extracurricular:

Gas: Königsforst (album, 1999)
Kanske ändå mitt favoritalbum med Gas. Långsammare, mörkare och mer olycksbådande än något av de andra.

Studio 1 (10x12", 1995-1997)
Musik som får Basic Channel att kännas som svullen symfonirock. Jo, det finns faktiskt ögonblick man behöver sånt.

Cordouan (cdr, 2003)
Vi har vår egen Wolfgang Voigt i Axel Willner, som med den här lilla miniplattan tog ett DIY-grepp på ambient och fick till sin karriärs mest egensinniga musik.

8. Max Richter: The Blue Notebooks (2004)

2004 bodde vi i en etta i Solna och det var ganska mysigt, tills någon satte en yxa i dörren hos knarklangargrannen under oss. Andra saker var också jobbiga; ett pendlingsavstånd på en timme enkel resa, pälsängrar i garderoben, och det närmast förnedrande i att behöva betala ockerhyra för lägenheten till en skojare (jag hoppas verkligen att det reserveras ett speciellt utrymme i helvetet för giriga andrahandsuthyrare).

Men på kvällarna hade vi ju varandra, kanske lite vin och en massa fina skivor. Den som kanske spelades allra oftast var Max Richters "The Blue Notebooks". Den var inget annat än en uppenbarelse när den kom. Det var en skiva som lät/kändes ungefär som de bästa böckerna man läste strax efter att man fyllt 20. Ett slags coming of age-musik; behärskad, andlöst vacker, med en väldigt snygg tematisk inramning. Att inte fler skivor inleds med skrivmaskinsknatter och en fin berättarröst är en gåta. Av någon anledning får det mig alltid att tänka på David Cronenbergs filmatisering av "Naked Lunch". Kanske är det Peter Weller och hans ekivoka skrivmaskin som gör sig påminda.

Det kom i den här vevan ganska många skivor av unga män som spelade duktigt piano och fuskade med stråkarrangemang, och en del drog till med termen "postklassiskt" - en term som jag intensivt hatar. Vad är det, liksom. Max Richter var så mycket bättre än alla de andra, han var till och med mycket bättre än den som pekades ut som hans förebild, Philip Glass. Om vi ändå ska säga att Max Richter i någon mån sysslar med modern klassisk musik har han med "The Blue Notebooks" skapat genrens självklara mästerverk. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda person som inte har knockats av den här skivan.

Extracurricular:

Max Richter: Memoryhouse (album, 2002)
Med första albumet siktade Richter möjligen för högt. Att göra en resa genom 1900-talets Europa låter sig kanske inte göras på ett enda album, men visst hörs det redan här att vi har att göra med en exceptionell begåvning.

Max Richter: Songs From Before (album, 2006)
I mångt och mycket en upprepning av "The Blue Notebooks", och varför ändra på det konceptet? Fortfarande mästerligt. Tyvärr tycks han här efter ha tappat fokus, och börjat göra musik för mobiltelefoner (yuck).

Marconi Union: Distance (album, 2005)
Det är lätt att avfärda smakfulla electronicaskivor, och ofta är det trista, tidsbundna historier (tänk Tarwater). Men det här är både välgjort, själfullt och hållbart.

9. Lambchop: Is A Woman (2002)

Med "Nixon" var jag övertygad om att Lambchop hade nått så långt det överhuvudtaget var möjligt. Det kändes som kronan på verket efter en lång rad svårt imponerande skivor, med tidigare toppar som altcountrymästerverket "How I Quit Smoking" och den superfokuserade, mognare "What Another Man Spills". "Nixon" var det största vita soulalbumet sedan Saint Etiennes "Foxbase Alpha". Hur gå vidare?

Kurt Wagner ställde om räkneverket till noll och halade fram sitt ess: en bedagad barpianist vid namn Tony Crow. Det redan långsamma tempot drogs ner till ett närmast stillastående, knappt hörbart lobbybrus, och öppnade för Wagners andlöst vackra sånger att bli ännu lite vackrare. Inledningen tassar i tofflor. En dov bas, lite piano, och så plötsligt sjunger Wagner några rader på måfå. Det låter nästan improviserat, väldigt ledigt, men snart blir man varse att det egentligen är väldigt noggrant komponerad musik. Det här vädret vi har nu, med ymnigt snöfall, lämpar sig perfekt som inramning till "Is A Woman". Kura ihop sig inomhus med ett glas glögg. För att komma från en Plastikman-fan kanske det låter falskt att uttrycka vild förtjusning över musik som är så här ogenerat varm och mysig. Men man behöver ju sånt här också, kom igen. Vid tiden för "Is A Woman" läste jag en intervju med Kurt Wagner där han uttryckte tveksamhet inför skivan. Möjligen hade han gått lite för långt, gjort en lite för långsam, avskalad skiva. Hur 14 musiker (eller hur många de nu var just då) kan låta så här lite är en gåta, men det var ju hit Lambchop hade varit på väg hela tiden. Crows pianogarnering försåg ett redan exceptionellt band med juvelen i kronan.

Ett tag var jag nästan besatt av att se Lambchop live. Jag såg dem i Köpenhamn (två gånger), London, Stockholm (två gånger, minst), och förmodligen även i Malmö/Lund-området några gånger (även om jag inte säkert kan minnas det, på grund av 90-talssjukan alkohol). Ständigt förvånades jag över hur ett så extremt ödmjukt band bestående av traktormekaniker kunde skapa något så sublimt, även på scen - och dessutom ständigt lyckas höja sig ett par snäpp. När Tony Crow gjorde sin första turné med Lambchop gavs han utrymme att mitt under konserten dra lite fräckisar, såna där som avslutas med en trumsnärt. Så väldigt älskvärt. Lambchop är det bästa amerikanska bandet sen Galaxie 500.

Extracurricular:

Cynthia Dall: Untitled (album, 1996)
En totalt ignorerad skiva som väl egentligen passar mer ihop med Smogs dysfunktionella kärleksuppfattning än Lambchops mjuka farbroderlighet. Men som svårt säregen amerikansk deppcore delar Cynthia Dall och Lambchop en fin känsla för Det Stora Vemodet. Här med en något svartare nyans.

Lambchop: Nixon (album, 2000)
Ett kraftprov och en försiktigt experimentell resa mot ett rakare, souligare sound, som passade Lambchop alldeles ypperligt. Förmodligen deras näst bästa album.

Lambchop: Greylines In Heaven (låt, 2002)
Omistlig låt från den svårt limiterade "Treasue Chest Of The Enemy", som jag bara har på kassett (sälja, någon?).

10. Sade: Lovers Rock (2000)

I "A Personal Journey With Martin Scorsese Through American Movies" behandlar ett avsnitt regissören som smugglare; i det här fallet avser det ett budskap, en personlig vision, som smugglas över till tittaren. En riktigt skicklig smugglare är försiktigt subtil och undviker plakatviftande. Som exempel lyfts 50-talsmelodramens mästare Douglas Sirk fram. Hans filmer var vackra som julkort och skildrade beskedliga, värdiga människor som lite försiktigt, kanske ofrivilligt, bröt mot samhällets normer. Det fanns ytligt sett inte mycket att uppröras över i filmerna, men tematiken kunde röra alltifrån rasproblematik till förbjudna förhållanden. Det handlade om vanliga, hyggliga människor och filmerna riktade sig till vanliga, hyggliga människor. Eftervärlden insåg så småningom att Sirk, amerikansk 50-talsfilms allra mest traditionella regissör rent stilistiskt, varit en av de vassaste samtidskommentatorerna. Fråga bara Fassbinder.

Sade är en smugglare. I nästan 20 år försåg hon lyxlägenheter och parmiddagar med ett soundtrack, och blev för varje skiva lite knivskarpare, lite bättre, under en extremt polerad yta med rundade hörn. Idag har hon nått fram till en punkt där hon gör årets modernaste, hårdaste singel: "Soldier Of Love". Jag är inne på hennes hemsida minst en gång om dagen och lyssnar på den, och räknar dagarna tills skivan släpps. Omslaget! Vackert.

Men hon har mycket att leva upp till. Ett album som "Lovers Rock" känns på alla sätt som en karriärstopp. Inte går väl den att överträffa? Där hade hon ju slutligen slipat ljudtapeterna till något som skar rätt igenom vernissagesorlet. Om man lyssnade noga. Här fanns "By Your Side", den vackraste soulsingeln sedan Stylistics dagar, den Rhythm & Sound-doftande "Slave Song", vemodiga mästerverk som "Somebody Already Broke My Heart" och "King Of Sorrow", och en knäckande closer i "It's Only Love That Gets Your Through". Sade har alltid varit en formidabel sångerska, men även där har hon bara blivit bättre med tiden. Man borde införa pavlovska bestraffningsmetoder för wailande, och istället lyfta fram Sades allt rakare, allt klokare frasering. Inte en enda onödig utflykt, hon hugger direkt mot strupen. Med en självklar pondus och stenhård disciplin visar hon hur soul borde låta.

Extracurricular:

The Spinners: I'll Be Around (singel, 1972)
Även det här är en soullåt med grunden i självbehärskning och monotoni. Jag vill minnas att jag i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" skrev något i stil med att Cluster kunde ha stått som kompband, och jag förstår nog vad jag menar. Conny Plank-soul, i anden.

Whitney Houston: My Love Is Your Love (singel, 1998)
När Mats Nileskär ställde Whitney Houston mot väggen för sina usla val av låtmaterial var det förstås ett klassiskt radioögonblick. Om jag ska vara ärlig håller jag inte med honom. Jag gillar verkligen Whitneys julkortsballader. En "Didn't We Almost Have It All" i bilen är något som brukar få alla att stämma upp. Men visst - med "My Love Is Your Love" nådde hon nya höjder. Rent objektivt lär det knappast finnas någon bättre sångerska, och när hon här tvingas hushålla med resurserna på Sade-vis blir det rent sensationellt bra.

Sade: Soldier Of Love (låt, 2009)
www.sade.com. Nuff said.

11. Nick Lowe: The Convincer (2001)

Aldrig har väl mänskliga misslyckanden och tillkortakommanden skildrats lättsammare än här. "The Convincer" består av tolv korta noveller och enkla evergreenmelodier som tyckas ha skrivit sig själva.

I fredagens avsnitt av På Spåret sjöng den briljante Magnus Carlsson ett medley bestående av tre låtar: "Live Forever", "He Ain't Heavy, He's My Brother" och "There Is A Light That Never Goes Out". Ni som såg det kanske vred er i soffan på samma sätt som jag när han tragglade med "Live Forever", och lät som en man i kvicksand, för att sedan glida över till två verkligt välskrivna låtar (med den äran). Det är ett väldigt talande exempel. En högst kompetent sångare illustrerade problemet med undermåliga låtar (som att sjunga samtidigt som man håller andan), medan vi hörde hur det sublima hantverket resulterade i tolkningar som fick luft under vingarna nästan omedelbart. Magnus Carlsson skulle mycket väl kunna ställa sig på scen och sjunga igenom "The Convincer" från början till slut, för det här är skolboken när det gäller självklara låtar. Det är så varsamt spelat, så snyggt framfört, så värdigt, och så underhållande. Berättande sångtexter är en svår konst. Nick Lowe gör det bättre än någon annan:

I go to the bin
I throw the laundry in
And dig out the cleanest shirt
Then I tell myself again
I don't really hurt

Jag måste ha lyssnat på "Lately I've Let Things Slide" 500 gånger under 00-talet. Om en 30-something sjunger ut om sitt dekadenta leverne, med fredagsfyllor på Carmen, resulterar det som bäst i en kvävd gäspning. Men när en 50-plussare med ett tungt livsbagage och pillemariskt/älskvärt leende vill berätta om några solkiga episoder lyssnar jag förstås. Speciellt som det leder fram till den avväpnande romantiken i avslutande "Let's Stay In And Make Love".

Extracurricular:

The Jive Five, With Joe Rene and Orchestra: My True Story (låt, 1961)
Den allra bästa låten på min högt älskade Doo Wop-box.

Morrissey: Moon River (cover, 1994)
Det räcker att lyssna en gång på den här alldeles makalösa insjungningen för att förlåta Morrisseys 00-tal. "Moon River" är den låt jag själv allra helst sjunger i duschen. Det måste helt enkelt vara tidernas mest perfekt komponerade melodi. Vacker text också.

Echo And The Bunnymen: What Are You Going To Do With Your Life (album, 1999)
Ytterligare en av mina käpphästar, men det är ju världens bästa tråkskiva. Älskar, älskar den. Perfekta låtar, lite Bacharach-blås, och en sångare i sitt livs form.

12. Prefab Sprout: Let's Change The World With Music (2009)

När jag fick idén till den här listan i somras bestämde jag mig direkt för att ha med max en skiva per artist. Läsarna hade knappast gagnats av fyra Harold Budd-artiklar, och jag hade plågats som en Dante med sin paradisskildring för att få ihop texterna. Men för några veckor sen gick det upp för mig att jag var tvungen att rucka på principerna en aning, för det hade ju varit alldeles uppåt väggarna att utelämna Prefab Sprouts nya album, årets utan tvekan bästa. "The Gunman And Other Stories" hade redan sin givna plats, så det här tummandet var den hederligaste lösningen jag kunde hitta.

Mycket mer behöver jag väl annars inte orda om "Let's Change The World With Music", förutom att den har vuxit ytterligare några snäpp sen min förra artikel om den. För snart två veckor sen blev det klart att jag flyttar med familjen till Öland i februari, och det här känns på något sätt som ett soundtrack till det nya liv som väntar. Det är en enorm upprymdhet inför ren luft, lövskog, alvaret, allvaret, en egen trädgård. Närmare den sortens Gud vi icke-troende får hålla till godo med. Hoppet och tron på total harmoni. Det är klart att Prefab Sprout fångar allt det där bäst av alla.

Extracurricular:

The Beach Boys: Sunflower (album, 1970)
Egentligen kan jag tipsa om vilken Beach Boys-skiva som helst från 1965 års "Today" till "Holland" från 1973. Där ryms en enastående resa som saknar motstycke oavsett konstyttring. Men "Sunflower" har en mycket speciell plats i mitt hjärta. "Tears In The Morning" kan ni ju ägna en stund åt, till exempel.

Brian Wilson: Love And Mercy (låt, 1988)
Jag blev helt knäckt när jag hörde den på Tracks 1988. När sen min farbror Beach Boys-fanatikern la ut texten om Brian Wilsons mentala karusellfärder blev det mytologiska ramverket ännu en anledning att så smått ta sig an liv och verk. 2009 har vi gått hela varvet runt, så nu låter det plastiga syntkompet återigen ljuvligt.

Paddy McAloon: I Trawl The Megahertz (album, 2003)
En skiva som det är väldigt svårt att skriva om, men desto lättare att lyssna på. Det är möjligen experimentellt att göra 20 minuter långa klassiska stycken om barndomens radiolyssnande, men det låter precis lika självklart som det bästa från Prefab Sprout.

13. Junior Boys: Last Exit (2004)

Med senaste albumet "Begone Dull Care" blev det tydligt vilken tunn linje Junior Boys hela tiden har balanserat på. De trillade av den, och omfamnade Eric Gadd. Och Eric Gadd må vara superhyvens, och ha Eno/Budds "The Pearl" som favoritalbum, men det var inte det övertrampet jag hade önskat mig av Kanadas second finest. Hur mycket jag än uppskattar Prince.

Junior Boys två första album innehåller rakt igenom fantastisk popmusik. Det lät väldigt unikt och modernt, nydanande på så sätt att de lyckades skala bort alla tröttsamma klichéer, till förmån för en ovanligt klinisk ljudbild. De pekade framåt, var noggranna med hantverket och skapade något som blev extremt tidstypiskt - i det här fallet även tidlöst. "Last exit" tillhör de ytterst sällsynta skivorna som omedelbart låter som en klassiker. Första gången jag hörde titelspåret tänkte jag att popen hade fått sitt eget Rhythm & Sound. I en tid av punkfunk och Franz Ferdinand kändes de som 00-talets första riktigt betydelsefulla band. Junior Boys blev ett botemedel mot det hetsigt dansanta, kylde ner pulsen, men där under bultade hjärtat. Långsamt, men fast och hårt.

Extracurricular:

Junior Boys: So This Is Goodbye (album, 2006)
På nästan alla punkter ett ännu bättre album än debuten, men kanske lite för perfekt, så här i efterhand?

Ultravox: Mr X (låt, 1980)
Fortfarande ett väldigt undervärderat band. "Vienna" är en sant radikal singel, och det här albumspåret borde förlänas samma betydelse som Cybotrons "Alleys Of Your Mind".

ELO: Without Someone (låt, 1986)
Det var så här Junior Boys lät när de tog med sig världens känsligaste livetrummis på turné.

14. Coil: Black Antlers (2004)

Tidigare i år ondgjorde jag mig över ointressant musikjournalistik och det meningslösa i att skriva om Stone Roses debutalbum idag. Jag efterlyste istället texter om "Sex With Sun Ra".

Det är förstås svårt att hitta en bra nivå och inte flyga iväg med alltför många hyperboler och hyllningar när man främst skriver om det man uppskattar och tycker är viktigt. På föreliggande lista behandlas musik som får mig att vilja dundra som en Tor om förträfflighet, men risken finns då att nyanserna drunknar i åskovädret. När jag skriver om Coil vill jag helst sudda pappret rent, börja från noll. För att klargöra, verkligen klargöra, hur otroligt genialiskt det här bandet var. Inget annat band hade kunnat göra en låt som "Sex With Sun Ra".

Sun Ra was here in his element
he invited me back for a ride
I smiled, we agreed and left for the place

Det är inte bara världens bästa låttitel, det är också världens bästa text (jag bjuder på några fragment). Är man nyfiken på Coil är det här en bra startpunkt. Det är stört och det är vackert, och för mig är det ett våldsamt angrepp på den mediokra gyttja onda krafter vill att vi ska simma runt i, som avdomnade fån.

He said: "I dream of colour music
and the intracacies of the machine that make it possible
I said: "You are nothing, if not inconsistent
He said: "I rely on being insistent"

Jag har svårt att acceptera att John Balance dog i en futtig olycka, just när Coil stod på toppen av sin kreativa förmåga. "Black Antlers" är en skiva som lockar mig på samma sätt som när Clive Barkers romanfigurer upptäcker ledtrådar till något stort, mystiskt och mäktigt och dras mot det. Jag förstår inte hur de gjorde. Det finns komplex musik, det finns enkel musik, svårlyssnad musik, omedelbar musik. Coil är allt det där, på samma gång, plus något som The Wire brukar kategorisera som "out there". Det är svårt beroendeframkallande.

Most accidents occur at home
or in Harry Smith's room at the Chelsea Hotel
where we relaunch the dream weapon
all will be forgotton
I will be all right if you kiss me
I will be all right if you hold me

Extracurricular:

Coil: Musick To Play In The Dark vol. 1 & 2 (album, 1999-2000)
En fånig titel, måhända, men två skivor att verkligen djupdyka i. Kusligt, svart humoristiskt och emellanåt genialiskt, som i "Where Are You?" Beställ från Coilsällskapets egen hemsida thresholdhouse, men var beredd på att få kryptiska vykort från Thailand efteråt...

Clive Barker: Galilee (roman, 1998)
Clive Barkers böcker har alltid en briljant öppning, men brukar fantisera iväg lite väl häftigt efter cirka 200 sidor. "Galilee" håller dock hela vägen, med en fint avvägd balans mellan det magiska, och en svårt störd familjedynasti (Kennedy, med en ganska rejäl twist...)

Marc Almond: Tainted Life (självbiografi, 2000)
Inte så mycket sex, men väldigt mycket droger och bortkastade chanser. Älskvärt, och med lite Coilreferenser.

15. Harold Budd & Robin Guthrie: After The Night Falls/Before The Day Breaks (2007)

Det svåraste med listan var att välja Harold Budd-skiva. Ingen annan artist har släppt lika många fantastiska skivor under 00-talet. Ensam, ihop med John Foxx, Clive Wright, eller Cocteau Twins Robin Guthrie. Allt har varit fullständigt glimrande, underbar musik.

Först lutade jag åt den milt österländska "Avalon Sutra", sen Clive Wright-samarbetet "A Song For Lost Blossoms", med 30-minutersmästerverket "Pensive Aphrodite", men valet föll till slut på de här tvillingskivorna, en slags antites till "Appetite For Destruction". Sleaze it ain't. Robin Guthrie och Budd go way back. Minns "The Moon And The Melodies" med Cocteau Twins, en skiva där Budd fick underordna sig bandet. Det blir lätt så med en sångerska som Elizabeth Frazer. På "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" är det dock Budd som dikterar villkoren. Ljudlandskapen är omisskännligen hans, men Guthries försiktiga gitarrslingor är förstås mer än blott dagg på rosorna. Det är ett perfekt samspel mellan två musiker vars verk har haft en stor inverkan på mitt liv. Och den tycks inte minska med tiden. Ibland undrar jag om inte ca 20 procent av allt jag lyssnar på är Budd-relaterat. Det är något med musik som inte kräver ens omedelbara uppmärksamhet, utan tillåts verka i bakgrunden, och lyfta fram detaljer från periferin och göra världen lite vackrare. Jag gillar det.

Extracurricular:

Harold Budd & Clive Wright: A Song For Lost Blossoms (album, 2008)
Om man inte orkar bege sig till Area 51 i Nevadaöknen, har man alltid den här kombinationen av öken och rymd att ta till.

Harold Budd: Avalon Sutra (album, 2005)
Från det David Sylvian-designade omslaget, till den hypnotiska extra-cd:n "As Long As I Can Hold My Breath" (som Lars Norén använde sig av i uppsättningen "Endagsvarelser", om jag inte missminner mig), är det här förmodligen Budds mest genomarbetade album någonsin. Ett av de bästa också.

Alva Noto/Ryuichi Sakamoto: Insen (album, 2005)
Det kanske borde låta sterilt om mötet mellan Alva Notos sifferknaster och Sakamotos pianofigurer, men det är ljuvligt exakt musik - för hjärtat.

16. Erasure: Nightbird (2005)

1986. Största hjältarna var Pet Shop Boys, Ivan Lendl, Sylvester Stallone och West Hams målsprutande skotte Frank McAvennie. Stora var även New Order, och så imponerade Erasure med ett pärlband av förtjusande singlar. Speciellt i ljuset av de två idrottsstjärnorna blir det tydligt att det här var väldigt, väldigt längesen.

Från 1992 fram till "Nightbird" lyssnade jag knappt på Erasure överhuvudtaget. Det är alltså en period på nästan 15 år. Jag visste att det var ett band som stadigt dalade i kvalitet, men kände samtidigt för dem. Vince och Andy tillhörde ju den goda sidan, den som med illa dolt förakt bespottades som värst (gärna med en homofientlig underton) under 90-talets ladrockera. Hur hårt jag än ansträngde mig kunde jag dock inte ens drömma ihop ett scenario där Erasure på andra sidan millennieskiftet samlade ihop sig till ett motangrepp i form av karriärens första fullödiga album. Det var decenniets största och gladaste överraskning. Vince Clarke skrev sina stoltaste melodier, som fick ett nyfunnet djup genom Andy Bells djupt personliga texter. Första spåret "No Doubt" är så vackert. När Bell sjunger "I'm dying to show you what love is about" reser sig nackhåren. "Nightbird" innehåller många såna ögonblick, ända fram till avslutande, oerhörda "I Bet You're Mad At Me", där vemod och obändig livsglädje möts i en stolt hymn, som jag skulle vilja höra i kyrkor och moskéer över hela världen. En bön om tolerans och kärlek i hatets tid.

Extracurricular:

The Mobile Homes: Today Is Your Lucky Day (album, 2009)
Mobile Homes tog sig i kragen efter alltför många identitetssökande/förnekande år, och gjorde sin bästa skiva sen 1992 års "Nothing But Something". När de gör låtar som "I'm Phoning A Friend And He Says That" finns det inget band i Sverige som är bättre.

Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager (roman, 2004)
Decenniets bästa svenska roman. Inte ens jag, som alltid har gillat Per Hagman, hade väntat mig en så urstark, stiligt komponerad bok. Vackert skriven, rolig, insiktsfull och drabbande. Jag är övertygad om att Hagman skulle förstå skönheten i "Nightbird".

Yazoo: You And Me Both (album, 1983)
Ett på pappret osannolikt möte mellan blippblopp och Alison Moyets djupa stämma resulterade i två fenomenala album, som egentligen bara växer med tiden.

17. Dead Letters Spell Out Dead Words: Produkt No. 2 (2009)

Liveskivor är ett otyg. Jag vet tre riktigt bra: Depeche Modes "101", Arab Straps "Mad For Sadness" och The Cures "Entreat". Där är ljudet krispigt, banden har fångats när de var som bäst, under synnerligen inspirerade spelningar. Men en liveplatta som dokumenterar en konstnärlig utblomning, en absolut toppnotering i karriären - det kan väl ändå inte existera?

Jo, det kom en i år. Jag har skrivit om den tidigare - Dead Letters Spell Out Words konsert på Lava söndagen den 1 mars 2009 spelades in och delades ut gratis till besökarna på ett av Ny Musik För Hållbar Utvecklings återkommande arrangemang. Det bubblade lite i underjorden efter min artikel den gången, kanske delvis för att den var ett nödtorftigt maskerat angrepp på nedladdningskulturen, men skivan uppmärksammades på andra håll för sina musikaliska kvaliteter. Billy Rimgard hyllade, och Utmarken gav ut en kassettversion av spelningen.

Jag älskar inte allt Dead Letters släpper. Ibland låter det som en fönsterhasp som står och slår i vinden, och det är måttligt roande. Men på senare år har Thomas Ekelund tagit sitt enmansprojekt allt närmare en fullödig vision av tonsatta kolgruvor i rymden. Det är dit jag hela tiden har önskat att färden skulle gå. Med "Produkt No. 2" lyckades han fullt ut. Med en Michael Rothersk känslighet i gitarrspelet, parat med läckra, torra Morriconeslingor, och rymddrone med vidsträckt klangbotten, målade Thomas Ekelund just den här kvällen insidan av kolgruvan med en stjärnhimmel, när jag mest hade väntat mig en, förvisso briljant, men mer ensidig drone- och distorgie. Det var stort att få bevittna en artists kliv in i den sublima sfären, och jag är så glad att den här musiken förevigades.

Extracurricular:

Dead Letters Spell Out Dead Words: Sally Hill EP (kassett, 2009)
Kalligrammofons kassettsläpp av Kning Disks strikt limiterade (åtta ex!) 3"-cd från 2005 var ytterst välkommet. Inledande "Tell Me That You Feel The Same" är en sakral mässa för trasiga gamla monobandare.

Ennio Morricone: For A Few Dollars More (filmmusik, 1965)
Sergio Leone är väl den regissör jämte Stanley Kubrick som har lagt störst vikt vid musiken när det gäller rytm och klippning, och Morricones musik har verkligen de uppfordrande kvaliteter som gör att bildberättandet närmast underordnas tonerna.

The Shangri-Las: Past, Present And Future (låt, 1966)
Inte för att jag alltid uppfattar det, men Dead Letters är emellanåt ute efter att omtolka girlgroupsmusik. Så därför får mina idoler Shangri-Las vara med här. Det är ju trots allt 60-talets bästa låt också.

18. Yo La Tengo: And Then Nothing Turned Itself Inside Out (2000)

Alltså. Jag gillar inte ens Yo La Tengo. För mig är det en oformlig lofi-koloss, som harvar i ett anonymt Wal-Martlandskap; riktningslöst, trist och lite fegt. Så var det i alla fall tills precis allt turned itself inside out med den här jätteknallen. Plötsligt tornade sig ett ståtligt band i full kontroll upp sig bakom slackermumlet, och levererade en ljudvärld av mjukjazz, viskande electronica, Arab Strap-trummaskiner, lena stämmor och fantastiska titlar som "Night Falls On Hoboken". För mig var det ytterst omtumlande. Däremot vidhåller jag att jag hade rätt. Yo La Tengo pre- och post-and then... förmår inte att gripa mig. "Summer Sun" lät bra i några lyssningar, sen flöt den ut som vattenfärg i regn. Men det här är ett litet mästerverk att ständigt återvända till.

Extracurricular:

Smog: Kicking A Couple Around (EP, 1996)
På den tiden det var en bra idé att vara bitter var den här mannen en källa till ständig pepp. Det här är fortfarande det mest koncentrerade han har gjort. Fyra extremt långsamma låtar där småaktighet och elakhet är en dygd. Extra plus för Cormac McCarthy-tintade "I Break Horses".

Big Star: Take Care (låt, 1975)
De må vara sönderkramade av världens musikpress, och när de spelar rock låter de som typ Kiss, men när de låter som de ska låta (så här), har jag inga som helst invändningar.

The Innocence Mission: Follow Me (John Denver-cover, 2000)
Den allra finaste tolkningen från den oemotståndliga hyllningsskivan "Take Me Home". Wow, så här mycket americana har jag aldrig fått ur mig på så kort tid innan...

19. Prefab Sprout: The Gunman And Other Stories (2001)

Ett temalbum om vilda västern, med några låtar som tidigare skänkts bort till Jimmy Nail och Cher? Nej, det var inte alldeles självklart att inleda en kärlekshistoria med Prefab Sprouts minst älskade och mest ignorerade album. Inte självklart på pappret, alltså. För det krävs inte många toner av inledande "Cowboy Dreams" innan man sitter där med ett fånigt leende. Allt är ju så underbart helgjutet. Då ska man också veta att mitt förhållande till country & western är ansträngt, at best. Paddy McAloon och Prefab Sprout har en förmåga att få mig att glömma bort ovidkommande detaljer och utanpåverk. Det här går direkt in i hjärtat. Lyssna exempelvis på balladen "Love Will Find Someone For You" (tia på min lista över 00-talets bästa låtar).

Den här ytterst omsorgsfullt författade sviten av perfekt engelsk pop om det amerikanska kulturarvet, lurar mig in i korthajarnas salonger, till präriens drömmare och brinnande majsfält. Är det min lantliga själ som tilltalas av det här? Har jag bara saknat ett hantverksmässigt raffinemang, eller en intellektuell skrivbordsapproach för att sluka cowboymytologin i musikform? Nja, det är väl bara Paddy McAloon som briljerar, i vilken miljö han än placerar sitt Prefab Sprout.

Extracurricular:

Paddy McAloon & Jimmy Webb: The Highwayman (youtubeklipp, 1991)
Ett säkert sätt att väcka mitt skriande ointresse är att tipsa om youtubeklipp. Får jag inte en ytterst detaljerad beskrivning om innehållet slösar jag ingen tid på det. Därför kan ni med gott samvete ägna fyra minuter åt det här. Jag skulle aldrig tipsa om något lite så där halvhjärtat, inte på en sån här lista.

The Jazz Butcher: Girls Say Yes (låt, 1991)
Min vän Björn var långt före sin tid och använde redan på 90-talet omdömen som "likgiltig saxofon" och "tråkig" i berömmande ordalag. Det var om den här låten, en av 90-talets bästa. Ljuvlig tråkpop.

Prefab Sprout: Andromeda Heights (album, 1997)
Okej, jag har kanske tjatat för mycket om den här skivan redan, men hur många rakt igenom perfekta album finns det egentligen? Kanske ett tiotal. Det här är ett av dem.

20. Nine Horses: Snow Borne Sorrow (2005)

David Sylvians nya skiva "Manafon" må prydas av årets vackraste omslag, men vi kommer inte alls överens. Ända sedan jag köpte den har vi grälat, slagit i dörrar, kastat porslin på varandra. Trots att väldigt många påstår sig att i den höra "årets album" hör jag bara en ganska tråkig skiva, som låter så här: Någon drar på gitarrsträngarna, det är tyst fem sekunder, sen sjunger Sylvian några krävande rader lyrik, tyst tre sekunder, dra på strängarna, ny, krävande rad. Redan "Blemish" var en svårsmält skiva, men den innehöll åtminstone "Fire In The Forest".

Jag hade istället önskat mig en vidareutveckling av det David Sylvian inledde med "Snow Borne Sorrow". Livekonserten för snart tre år sen på Chinateatern är en av de tre-fyra bästa jag har sett i hela mitt liv, och där fångades det magiska flödet av hösttoner, jazzmelankoli, poesi, ambient, snygga gitarrfigurer och en av de allra största sångarna i sitt absoluta esse. Lite som "Snow Borne Sorrow" lät, faktiskt. Det är min Sylvian. Då är han en av de största. Han ska inte stå och stampa i en återvändsgränd med Derek Bailey, han ska sjunga in hösten, förgylla åldrandet, och vara en trygg hand som leder en bort från omogen indie.

Extracurricular:

Taken By Trees: To Lose Someone (låt, 2009)
Med ett Sylvianskt allvar inleder Victoria Bergsman sitt nya, fantastiska album med en av årets fyra-fem riktigt stora låtar. Lissviks produktion är så tjusig att jag kommer att tänka på Brian De Palmas klassiska citat: "form is content, but other stuff is content, too".

David Sylvian: Secrets Of The Beehive (album, 1987)
Ska ni bara lägga pengarna på ett enda album av David Sylvian under er livstid, hävdar jag bestämt att ni bör satsa på den här tiopoängaren.

Mark Hollis: Mark Hollis (album, 1998)
Ännu en allvarsman, som ganska tidigt slutade bry sig om det där med melodier, i sökandet efter en djupare sanning. Att greppa den här skivan är som att försöka hålla kvar miljoner sandkorn i näven. Man kan inte låta bli att försöka, igen och igen.

21. Plastikman: Closer

För några veckor sen lyssnade jag på en podcast med Cevin Key från Skinny Puppy, där han berättade om 90-talets konserter med Download, och hur de efter varje spelning brukade rensa skallen med Basic Channel och Maurizio. Det var vad som behövdes efter Downloads overload, så att säga. Efter ett inferno av ljud; något rent, avskalat, minimalt.


Plastikman hade också fungerat. Få musiker har väl arbetat lika målmedvetet mot någon sorts nollpunkt, en absolut renhet, som Richie Hawtin (världens yngste man). Plastikman gränsar ibland till det absurda i sin totala asketism. Det här är en magnetpol som repellerar allt som gör våld på vår vardag. Här är det Zero Kelvin och bakteriefritt. "Closer" renar kropp och själ, och det är en njutning i sig.

Extracurricular:

Johann Sebastian Bach: Cello Suites 1-6 (cellosviter, 1717-1723)
Stramhetens moder. Hårt åtsnörd lidelse.

Maurizio: Maurizio (samling, 1997)
Rhythm & Sound-männens superminimalistiska sidoprojekt, en svidande vidräkning med musikaliskt dökött.

The Cure: Carnage Visors (soundtrack, 1981)
28 minuter av den kyligaste musik The Cure någonsin spelade in. Spöklikt, skört och skissartat.

22. Pet Shop Boys: Disco 3 (2003)

Jag roade mig ofta med att detaljstudera Pet Shop Boys under de där första åren. Med videosamlingen "Television" kunde jag se "West End Girls" i slow motion och frysa bilden på Chris Lowe, och på så sätt få exakt samma bild som omslaget till "Disco". Jag vet inte, det var en upptäckt som tydligen gav mig något.


2003 hade Pet Shop Boys inget att bevisa längre, utan kunde ägna sig åt att lämna tronen, ha skoj, och kommentera det rådande popklimatet. Med gott resultat, överlag. Höjdpunkter som "Home And Dry", "Miracles", "Flamboyant", samt stora delar av album som "Fundamental" och "Yes" gjorde duon högst relevant även för 00-talet. Det album de lyckades allra bäst med var lite överraskande den oproblematiskt centraleuropeiska "Disco 3", en förtjusande odyssé med två brittiska gentlemän på dekadent Berlinklubb. Det hörs verkligen att Pet Shop Boys och deras remixvänner har haft kul på den här plattan. Man försonas med Bobby Orlando i hans "Try It (I'm In Love With A Married Man)", låter Blank & Jones göra överdådig stroboskoptrance av den så vackra och beskedliga "Home And Dry", Felix Da Housecat är sedvanligt briljant i sin version av "London", och PSB lyfter själva "Here" till himmelska höjder. Det är inspirerat hela vägen.

Extracurricular:

Diddy & Felix Da Housecat: Jack U vs I'll House You (12", 2005)
Det krävs nog en Felix för att väcka slumrande multimiljardärer ur kreativ koma. En oerhört grym låt, som nog borde ha platsat på min topp 30 över 00-talets bästa.

Dot Allison: Substance (Felix Da Housecat Remix) (12", 2002)
Tyvärr blev Dot Allisons "We Are Science" en rätt ljummen affär, långt från den fenomenala debutens klass. Men "Substance" visade åtminstone att Glasgows ljuvaste stämma trivdes ypperligt med Huskattens no-nonsense-approach.

Saint Etienne: Tales From Turnpike House (album, 2005)
Saint Etiennes 00-tal skäms inte för sig. Det borde vara omöjligt att omsätta teorier om Beach Boys, Alan Sillitoe och brittiskt publiv till något så här skimrande romantiskt. Ett sjukt viktigt band.

23. William Basinski: The Disintegration Loops I-IV (2001-2003)

Det här är ingen musik jag skulle rekommendera i en vårdslös bisats. Det här är inte musik som går att förminska i en liten spotifylista. Är man inte beredd att avsätta fem timmar åt koncentrerat närlyssnande, gör man bäst i att leta på annat håll. Fem timmar är ungefär vad det tar att sitta igenom det här verket från första till fjärde delens sista, trasiga toner, och det är inte särskilt njutbart heller. Så varför bry sig?

Om vår tid är rädd för allvar, så måtte den vara fullständigt skräckslagen inför ett sånt här enormt uppfodrande projekt; att med sönderfallande toner skildra 9/11. Det är så långt från pompös hjältesaga man kan komma. Musiken rör sig knappt framåt, istället faller den just sönder, bokstavligen. Fler än jag har nog undersökt högtalarna under en genomlyssning av "The Disintegration Loops". I början nöjde jag mig med att beundra allvarstyngden och applådera den konstnärliga visionen, men valde hellre något mer lättsmält att lyssna på. Men med tiden sögs jag in i Basinkis, ytligt sett, nästan statiska ljuduniversum och upptäckte nyanserna i dammet, sotet och röken från de kollapsande byggnaderna. Det ligger en skönhet i det, absolut, och det finns ett djup här som sätter stora delar av det absurt egocentrerade 00-talet i skamvrån. Därför älskar jag de här skivorna.

Extracurricular:

Shackleton: Blood On My Hands (Ricardo Villalobos Apocalypso Now Remix) (12", 2007)
Undergången tar sig en svängom på dansgolvet i decenniets längsta, mest monotona, och framförallt, bästa remix.

Knut Hamsun: Svält (Roman, 1890)
Ett suveränt behärskat kraftprov om hur stor konst föds ur djup misär och påtvingade begränsningar. Släktskapet till Basinski? Ecstacy through agony, eller något.

William Basinski: Water Music (Album, 2001)
En betydligt mer klassisk variant av ambient, lite åt Enos 60-minuterskontemplationer.

24. D. Lissvik: 7 Trx + Intermission (2008)

Väldigt mycket musik från det snart gångna decenniet lämnade mig oberörd, alternativt milt irriterad. Bland den självbelåtna modetidningspopen (Phoenix, LCD Soundsystem), det meningslösa lallandet (The Thrills, Magic Numbers), den söndertjatade megalomanin (Jay-Z, Beyonce), det uppmärksamhetstörstande (TTA) och den rena dyngan (The White Stripes) är det lätt att glömma att det faktiskt gjordes en hel del väldigt bra musik också. Med start idag räknar jag upp (ner?) 00-talets 24 bästa album, ett om dagen fram till julafton, alltid med ett litet tillhörande appendix på tre besläktade låtar/skivor/filmer, eller vad det månde vara.

Studio och D. Lissvik ägnade några av de tio åren till att skapa något högst meningsfullt och outspätt. Istället för att förblindas av influenser valde de med kirurgisk fingerfärdighet ut det allra läckraste hos Durutti Column, Dire Straits, Duran Duran och The Cure och byggde upp något helt nytt från grunden. Nåja, kanske inte helt nytt, men det lät så. Och det lät så enkelt, så rent, när allt det onödiga hade skalats bort. Varje gång jag lyssnar på D. Lissviks "7 Trx + Intermission" tänker jag: varför har ingen kommit på det här tidigare? Pojken gräver sannerligen från en guldåder. B-sidan är genialisk, rätt och slätt. Lite ormtjusande, lite slö basgång, ett oöverträffat läckert gitarrljud. Det går inte att sluta spela den här skivan. En del skräms av de obehagliga, eventuella, konnotationerna till reklambyråer och hipstermustascher, men det där gänget hittar snart någon ny accessoar att krama, och då får vi ha den här i grunden oförorenade forsen i fred. Att återvända till, att svalka sig i.


Extracurricular:

Dire Straits: Ride Across The River (låt, 1985)
Blott ett exempel på ett av världens mest säregna bands alldeles egna ljuduniversum. Lissvik har garanterat lyssnat.

Durutti Column: LC (album, 1981)
Kanske det allra främsta av Durutti Columns alla mästerverk, och the blueprint för det som var bra med 00-talets popmusik.

Studio: Yearbook 1 (album, 2007)
Den smala stigen som bred autostrada. Guldådern, var det.