Short

Blev klar med "Damages" säsong 3 igår och nu går det segt med alla andra uppdrag. Jisses, vilken klass. Jag såg även att Martin Short är nominerad till en Emmy för sin roll som Leonard Winstone. Han bara måste vinna. Det är årets i särklass tyngsta skådespelarprestation. Jag hoppas förstås också att Glenn Close tar hem bästa kvinnliga huvudroll.

Jag antar att det är för såna här inlägg man använder twitter, så jag kanske borde ge det en chans.

Soulkonnässör, nu behöver jag dig

Jag tänkte på Arab Strap igår och de stunder vi delade mellan, säg, 1998 och 2005. Det känns nästan närmare till det tidiga 90-talet. Jag har inte skaffat boxen än. Kanske borde jag det, men egentligen vet jag ju att allt efter "Philophobia" var en räcka (förvisso ljuva) besvikelser. Det var några konserter där som jag älskade så djupt och jag skrev nog en längre text om det där på slowdivejocke. Det jag uppehöll mig vid igår, som många gånger förr, var en cover som de spelade i Malmö på KB, tror jag. Aidan förklarade att det var en sång av Gladys Knight, "but not with the Pips". "We Don't Make Each Other Laugh Anymore" hette den, och det var något av det mest bitterljuva man hade hört. Ända sen dess har jag föreställt mig hur den låter med Gladys själv. Hennes pipa är ju något alldeles extra och jag hör gärna något annat än "Licence To Kill". Jag letar och letar men hittar inte låten. Tydligen är den med på en skiva som heter "Miss Gladys Knight". Jag får rysningar bara jag läser de här orden på rateyourmusic:

This was her first solo outing (i.e., Pipless), and it's smashing. Even though she can sing almost any genre, she's a master interpreter of ballads. Just listen to "We Don't Make Each Other Laugh Anymore" -- not only does she sound amazing, but the listener can FEEL all the emotions she sings about on this song. A stellar first step into solo-land.

Så konnässör, kan du hjälpa mig? Sitter någon inne på den här sången? Har någon lust att spela in den till mig, på band, cd, eller finns det någon fräsch länk att klicka på? Är den så blodisande som jag föreställer mig?

Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet

Jag antar att många av mina texter från de senaste sex åren rymmer små instick om bortglömda, undervärderade skivor. De allmänt ignorerade, de uppenbart missförstådda, de orättvist hånade. Jag bygger kontinuerligt på ett torn av de här verken, en kanon där allt ställs till rätta och där gängse normer och uppfattningar ständigt ifrågasätts. Ett sånt verk är Kraftwerks "Electric Café", och jag är övertygad om att jag har nämnt den fem-sex gånger i liknande sammanhang, utan att loda på djupet.

När Kraftwerk ganska nyligen släppte sin box "Catalogue" gavs både bandet och all världens samlade rockjournalister en jättechans; Kraftwerk själva kunde äntligen ställa sig bakom sina tre första verk och i ett slag göra alla färglösa bootlegs överflödiga. Rockjournalisterna i sin tur hade alla möjligheter att se nyktert på "Electric Café", så här med 25 års bakgrundsperspektiv. Vad hände? Both sides blew it. Kraftwerk valde att fortsätta blunda, vilket jag på ett plan respekterar; de blev fullfjädrade först i och med "Autobahn", och det är lite härligt med band som vårdar sin mytologi så ömt att det övergår i självbedrägeri. Rockjournalisternas haveri var förstås inget annat än högst väntat. Finns det en färdigtryckt manual om stora bands katalog så orkar man inte riktigt frångå den. "Exile On Main Street" fortsatte att vara 10 av 10 (själv ger jag den 1 av 10). Jan Gradvall, min generations Lennart Persson, brukar vara väldigt bra på att gräva lite djupare och erbjuda alternativa ingångar, men även han gjorde mig besviken när "Catalogue" recenserades. Obligatoriska femmor till "Trans Europe Express", "The Man Machine" och "Computer World, och så några oengagerade rader och en trea till "Electric Café" (eller "Techno Pop", som den nu går under.)

Det här får mig att seriöst ifrågasätta om man verkligen har lyssnat på skivan. Kanske minns man den som blek när den släpptes, och håller fast vid den uppfattningen, men inte heller det argumentet håller. För hur lät popmusiken i övrigt 1986? Jo, det ska jag tala om för er. Väldigt mycket befann sig ungefär i nivå med Glenn Freys "The Heat Is On". Hästsvansdrömmar, kämpapop med en inhyrd kokainsaxofonist. Hur sanslöst överlägsen lät inte en "Musique Non Stop" i det sammanhanget? Jag minns det själv. Jag köpte skivan 1987 eller 1988, för typ 29 kronor i Ginza och blev ärligt talat rädd när jag spelade den. Rädd för musiken, som var så totalt väsenskild och knivskarp att till och med mitt trötta midisystem lät hightech och äntligen utvann lite kraft ur bashögtalaren. Det var så ruskigt digitalt och...perfekt. Samtidigt gjorde skivan mig väldigt trygg i förvissningen om att jag hade musik som lät så oövervinnligt cool. Ett kort att spela ut när ens personlighet inte räckte till. Därför lånade jag ut den till en klasskompis och det höll på att gå riktigt illa. När jag fick tillbaka den satte jag påsen med skivan mot väggen på Stenskolan i Färjestaden, och en annan kille i klassen råkade stöta till den och därefter kliva på den. Den eventuella coolheten jag hade förvärvat gick snabbt om intet när jag likt ett förtvivlat barn reagerade genom att vifta hysteriskt och skrika "akta skivan!". Än idag ser man små, små märken efter mikroskopiska gruskorn som etsades in i omslaget efter att Micke ofrivilligt trampade på den. Ingen större skada skedde dock, eftersom vinylen fortfarande spelade som avsett, utan extra knaster.

När jag såg Kraftwerk live för första gången, i Lund 1991, hade de precis släppt "The Mix", en skiva som jag spelade ofta och älskade. Så här i efterhand var det förstås mest för att man var så oerhört glad att Kraftwerk äntligen hade gjort en ny skiva. Som jag minns det spelade Kraftwerk "Musique Non Stop" som enda spår från "Electric Café", fast då en version som mer närmade sig den på "The Mix". En betydligt sämre, hackigare version än originalet. Det där gäller än idag. När jag såg dem på Cité de la Musique i Paris 2001 låg versionen närmare den ursprungliga, och jag hann tänka att ingen har riktigt nått hit ännu. 1986 var förstås ingen ens i närheten av det mod "Musique Non Stop" uppvisade i en popmusikkontext. Det här var skelettet, ett urväsen, förpackat i en läcker karamell. Timbaland och Missy Elliott måste ha utgått från den här ljudbilden när de skapade historiens hittills hårdaste och bästa r'n'b-album, "Da Real World" - egentligen ett svart synthalbum, med enkla, självklara melodier (hej, Kraftwerk!) och chockerande vass produktion (hej, igen). "Electric Café" med en knorr.

Få skivor har följt mig så intimt genom livet som "Electric Café". När jag gick i 9:an hade vi ett roterande schema för eleverna, där man en dag under året fick stå i skolans kafeteria och sälja mackor och välja musiken. Jag planerade inför den där dagen i en halv termin. Jag fick en perfekt partner, som inte brydde sig nämnvärt om musik (det enda jag någonsin hörde honom lyssna på var...Kraftwerk) och lovade mig att jag fick sköta musikvalet fritt. Det var en period när jag spelade The Cures "Entreat" som mest, men samtidigt ville jag profilera med något extremt elektroniskt som ett långfinger åt det allra saggigaste som var populärt då; Mr. Big och Chesney Hawkes, som jag hatade innerligt. Jag hittade helt enkelt inget som passade bättre än "Electric Café". Där, fyra år efter mitt första möte med skivan, var "Boing Boom Tschak" fortfarande essensen av framåtanda, intelligens och god smak. Allt som Chesney Hawkes inte var. Ett mer självklart dekonstruerande av popmusiken får man leta efter. En onomatopoetisk text, ett stelsvängigt beat och så några droppar underskön melodi. Kraftwerk har i mina öron alltid låtit romantiska i sin retrofuturistiska framtoning, och lyssna noga på exempelvis "Techno Pop" eller "Der Telefon Anruf". Det klassiska vemodet! Det är som om de inte kan låta bli att skapa magi och den underbaraste popmusik, och där finns möjligen nyckeln till att skivan har blivit så missförstådd. Här finns inte samma starka, tydliga tematik som på "Trans Europe Express", utan det handlar mer om ett renodlat popalbum, dock på bandets helt egna villkor. Ett album med endast sex låtar var inte direkt normen 1986. Som så många gånger förr hade Kraftwerk inga att tävla mot, men den här gången sveks man även av många tillskyndare. Jag anser att de inte kunde ha gjort ett bättre album, sett utifrån vad man hittills åstadkommit. Att begära ännu en revolution var egentligen magstarkt, men har man vant sig vid en så svindlande standard blir man förr eller senare besviken. Jag kan omöjligen se "Electric Café" som en besvikelse, jag kan aldrig acceptera det. Det är verkligen ett revolutionerande album - lyssna på ett potpurri med hits från 1986 och jämför med "Techno Pop". Vi är några som ofta pratar om det; Kraftwerks sista stora stund var inte "Computer World", utan "Electric Café".