2. Pan American: Quiet City (2004)

Skivor som inte gör så mycket väsen av sig ses sällan som omedelbara eller omskakande. Kanske avfärdas det som bruksmusik, något att läsa till, sova till. Gott så, det är alldeles förträffliga användningsområden. Men det finns ögonblick då det tystaste ambientplockandet smiter före allt annat på vägen mot det innersta. "Quiet City" gjorde det direkt, under första genomlyssningen.

Jag älskade allt annat Mark Nelson hade satt sitt namn på redan innan, men det här var något utöver den sedvanliga briljansen. Med en melodisk skärpa, subtila nyanser och försiktigt blås gick han i land med den varmaste, mest innerliga ambient som världen hittills har hört. Som en av två stora Solnaskivor blev den under några år soundtracket till mitt liv. Det finns något både vardagligt och drömskt över det mesta Mark Nelson gör och aldrig har den kombinationen fungerat mer friktionsfritt än här. Det är en bilfärd genom småstadsamerika där det enda ljuset kommer från gatlyktorna och järnaffärernas neonskyltar. Lite grått, lite småkyligt, men med "Quiet City" som en varm filt. Jag spelar den i köket, i hörlurarna, i sovrummet, lyssnar passivt, aktivt. Den fungerar överallt, när som helst, hur som helst. Alltid berör den. Det är musik att bosätta sig i.

Extracurricular:

John Coltrane: Ballads (album, 1962)
Den skiva jag har lyssnat mest på under 2009. För mig går det en spikrak linje från Coltranes "Ballads" till Pan Americans "Het Volk". Den bästa jazzskiva jag har hört.

Pan American: For Waiting, For Chasing (album, 2006)
Det här börjar alltmer framstå som Nelsons näst finaste stund. Ett album om hans då nyfödda son. Det är logiskt. Pan Americans musik är lika självklar som kärleken till ett barn. Skört och stolt.

Labradford: E Luxo So (album, 1999)
Labradfords mest exakta album är också det jag idag oftast återvänder till.