fredag 25 december 2009

1. Rhythm & Sound: w/ The Artists (2003)


Vi når vägs ände, passande nog med det mest radikala musikaliska projektet den här sidan Kraftwerk. Den här skivan består alltså av åtta stycken tiotummare och bildar en enhet som jag väljer att se som ett regelrätt album. Det vore småborgerligt att diskvalificera den, som jag gjorde med "Showcase" på 90-talslistan. Det är dags för de rättmätiga vinnarna att ta hem titeln nu.

Två gånger i mitt liv har jag hört musik som direkt vände uppochner på alla tidigare föreställningar om ljud och mottagande. Första gången var jag kanske elva och hörde Kraftwerks "The Model". Andra gången var 1998 och jag hörde Rhythm & Sounds "Spend Some Time" och fick lust att sälja minst tre fjärdedelar av skivsamlingen omedelbart. Det var lite som när Neil Tennant första gången hörde "Blue Monday" och var på vippen att lägga ner Pet Shop Boys, eftersom den redan uppnådde allt de hade strävat mot. Jag trodde att jag var nere med cutting edge, i och med Aphex Twin, Black Dog och Autechre och hela det där gänget. Allt bleknade jämte Rhythm & Sound. Något så exakt och slipat och obegripligt hårt hade jag inte hört sedan Kraftwerk, men det här var nästan ännu mer imponerande, eftersom man trodde att allt redan var gjort.

Än idag har jag inte hört något som kommer ens i närheten när det gäller utomvärldslig fräschör. Jag inbillar mig att det är därför jag sällan imponeras av senare så kallade nydanare. Musiker som lägger på flera lager, gör lite oväsen, samplar en flöjt, och anstränger sig på andra sätt för att kläda kejsaren i något nytt missar liksom poängen. Ta bort, skala av, finjustera. Men det räcker förstås inte. Jag har hört ett ton urtrist minimaltechno som inte ger mig ett dyft. Rhythm & Sound tar en stabil europeisk ryggrad och stänker lite av det hårdaste från jamaicanskt 70-tal ovanpå och ut kommer stolt musik utan motstycke, omöjlig att genredefiniera. Technoreggae låter nästan som en förolämpning, men ingredienserna finns där.

Årets mest oväntade musikhändelse var nog att Wire fick Moritz Von Oswald, ena halvan av duon, att ställa upp både på bild och i en ganska lång intervju. Moritz är släkt med Otto Von Bismarck i rakt nedstigande led, och han såg ut precis som jag hade hoppats på. Värdig, stram, adligt stilig. För några år sen drabbades han av en stroke och han kämpar fortfarande med sviterna, och har ibland svårt att finna orden. Rhythm & Sound är lite som ett pidginspråk, där allt överflöd har skurits bort, och man kommunicerar med upprepningar, tomrum, och enbart med det som verkligen är kärnfullt.

Rhythm & Sound släppte under 90-talet tiotummare under namnet Burial Mix, parallellt med tolvtummare med lite mjukare kanter. Med början på 00-talet tog man in äldre sångare från Jamaica och gjorde skivorna som samlas på föreliggande utgåva. Jag trodde att det var omöjligt, men de blev faktiskt ännu lite bättre. Cornell Campbell gjorde sitt livs bästa sånginsats på "King In My Empire" (tvåa på min låtlista), Jennifer Lara matchade honom med sin Queen Version på samma spår. Loversduon Love Joy gjorde svartsjukedramat "Best Friend" till 00-talets mest isande uppgörelse. Rysningar hela vägen. Det var alltså Rhythm & Sound, plus added soul. "We Been Troddin" med Shalom på sång måste höras, defies description.

Det här är en helt sinnessjukt bra skiva som flyttar fram gränserna för vad musik kan vara och alla borde lyssna på den en extra gång innan man oförsiktigt och omotiverat slänger iväg en hyllning till nästa stora grej. Låt det här blir en måttstock att döma efter. Två decennier i rad har Rhythm & Sound legat i täten. Det är så många fina minnen. När jag ringde till Hardwax i Berlin för att beställa "Best Friend" fick jag skivan dagen efter. De förstod hur viktigt det var att få iväg den snabbt till kunden. Man vill vara först med att hugga det senaste från Oswald/Ernestus. Det är också en viktig kvalitet att besitta. De är först, de är bäst och de håller längst. Min etta. 00-talets bästa skiva.

Extracurricular:

Rhythm & Sound: Aground/Aerial (12", 2002)
Jag hade inte en aning om att den ens fanns när jag tågade in i en skivbutik i Paris 2002. Det är fortfarande deras minst omtalade tolva, men enligt mig en av de två-tre bästa de någonsin har släppt.

Rhythm & Sound w/ Tikiman: Showcase (album, 1998)
Samlar de första tiorna med Tikiman (Berlins rakaste rygg). En av de fem viktigaste skivorna jag har.

King Tubby: Freedom Sounds In Dub (cd, 1996)
King Tubby-samling med material från 1976-79. Här får ni den hårdaste, bästa och modernaste dubmusiken på ett bräde. Ett måste.


En dag försenad är listan nu klar. Den blev till ett ok, eftersom jag samtidigt hade mer jobb än någonsin tidigare. Att hitta en halvtimme, trekvart om dagen var svårare än väntat. Att uppbåda energi än svårare. Målet var att avspegla varje skivas stämningsläge i textform, men något så abstrakt föll ju på sin egen orimlighet. Vad ni än tycker om resultatet ska ni veta att jag tog uppgiften på allvar och försökte undvika slarv. Med den begränsade tid jag hade till förfogande blev det som det blev. Vissa av texterna har sina poänger, kan jag tycka. Ingen skugga kan falla över musiken på listan. När jag tittar på den nu kan jag inte låta bli att förnöjt mysa lite. Så bra. Så snygg. Jag blir väldigt glad om ni vill dela med er av era kommentarer nu. Gott nytt år!

16 kommentarer:

PN sa...

Listan var ett nöje att följa. Ett verkligt personligt urval, inte alls den där ganska förutsägbara och urvattnade blandningen med samma ständigt återkommande låtar/album/artister.

Det finns en hel del på listan som jag aldrig ens har hört - vilket förstås är lysande - och en del som jag känner förtjänar en andra chans, till exempel Yo La Tengos "And Then Nothing Turned Itself Inside Out".

Efter år av prat om låtar och personliga spellistor är det också befriande med en riktig albumlista.

Kim sa...

Den här listan hamnar lätt på första plats bland min nollnolltalets bästa topplistor ;)

Men verkligen, tack för en riktigt bra och intressant topplista. Sällan jag får så mycket musiktips som jag aldrig ens har hört om förut, och dessutom gillar.

Billy sa...

En lista med 2 Prefab Sprout och 2 Coil kan man bara INTE hata bara det bevittnar bredden och kvalité på hela listan! Tack.

Gruvan Dahlman sa...

Det är ett styvt arbete du gjort och i vanlig ordning imponeras jag av ditt kunnande och ditt språk.

Joakim sa...

Tack för de orden! Väldigt roligt att ni har hittat något nytt genom det här.

Joakim sa...

Från inflytande.se:

"Endast 23% av svenska bloggar är mer inflytelserika."

Haha! Hur kom de fram till det?

South sa...

jepp, såklart ett gediget hantverk. kan inte säga för mycket om urvalet eftersom vi har en lista i maj. var hamnar Code:dustsucker egentligen?
hörs!

Tatti sa...

Gutt Jocke!

Joakim sa...

"Codename Dustsucker" var den sista skiva jag strök, så den är 25:a...

Den 10 januari ska vi gå på Fontän, Tatti.

Tatti sa...

Oh fan lätt! Vi får klämma in en tennis också.

Björn sa...

Fin lista! Jag har faktiskt aldrig hört Coil, men Jag lovar redan nu att jag ska köpa minst tre Coil-plattor under 2010.

På rak arm kan jag inte komma på en bättre 00-talare än Rhythm & Sound w/The Artists. Rätt skiva vann!

Joakim sa...

Det vore en väldigt fin gest om du gjorde det!

Roger sa...

Sen kommentar här. Vi möts väl kanske inte så ofta i musiksmaken som i crime-litteraturen. nuförtiden. Men Blue Nile har ju blivit en ständig följeslagare senaste året.
Jag var så sent som igår tvungen att rensa öronen med High och lite Soul Boy efter att ha testat att lyssna på Apse (sorry Antonio...).

Storheten med sena Prefab Sprout har jag också mycket sent om siders insett. Och Coil fuskar man ju med en del om man säger...

Men whatever. Temat och nyckelordet med listan är ju - oavsett vad man tycker om musiken i sig - värdighet. Ett ord och förhållningssätt som tycks ha varit helt bortglömt i 00-talets första decennium. På många sätt. Inte bara inom "musiktyckande" (or whatever you call it).

Heh. Stor gnälliga gubben-varning där. Men det är verkligen so not it. Har man bara haft diverse Wavves-filter (unt so weiter) till hands så har det varit ett fantastiskt decennium på många sätt.

Oh well. Till poängen. Vad jag ville säga är väl att det är befriande att läsa en lista där kärleken till musiken är det primära och inte själva åsikten i sig.

Värdigt.

Keep on fighting the good fight Buddha Hat.

Goth nytt till dig och familjen!

Joakim sa...

Vi önskar dig det samma!

Det hade varit roligt att göra en sammanfattning av 00-talet i en mer omfattande, sammanhängande text, med en annan infallsvinkel; crimevinkeln. Är det något som har kännetecknat mitt 00-tal så är det ju verkligen George Pelecanos och The Wire. Jag glömmer aldrig när du tipsade om den där nya serien "I narkotikans spår", som SVT smög ut när "Sopranos" hade uppehåll. Pelecanos hade ju varit inblandad, som du sa. Resten är, som man brukar säga, TV-historia. Nåt bättre lär man väl aldrig få se. Prop Joes shakespeareanska lägessammanfattningar och Omar...

Risken är väl att den texten hade blivit väl klyschig, dock.

Niklas sa...

Jag bockar och tackar också. Våra musiksmaker divergerar ju nuförtiden i större utsträckning än förr om åren, men dina texter är alltid intressanta och inspirerande. Men jag förstår inte heller Girls. "How Corrupt Is Pitchfork Media?" liksom.

Hatten av och gott nytt till dig och hela familjen!

黑色 sa...

小杜情小杜倩色網小杜走光小杜論壇小杜色情網小春色情小說站小摩女自拍天堂小摩女自拍小波波色情網小游戲小二館少女自拍少女自衛小澤圓論壇小澤圓線上免費dvd影片免費bt影片下載免費bt電影下載免費a觀看免費a線上看免費a影音免費a影片觀賞免費a影片線上直播免費成人圖片免費成人影片免費自拍性愛貼圖AV女優av女悠aa片免費看視訊總站視訊線上影片視訊線上遊戲視訊網介紹視訊網交視訊網愛俱樂部視訊網愛視訊網站破解視訊美女173視訊美女24h視訊美女383視訊美女走光視訊美女論壇視訊美女觀看免費視訊美女遊戲