Penguin Café Orchestra

Det är märkligt, plötsligt dyker namnet upp lite varstans. Penguin Café Orchestra. Ett lysande bandnamn. För några månader sen hittade jag deras skiva ”Broadcasting From Home” på en återbruksbutik, bakom en Robert Wyatt-tolva. Det måste ha varit samma person som lämnat in dem. Både Wyatt och Penguin Café Orchestra företräder ett 80-tal som har präglat 00-talet. Brian Eno har jobbat med båda, och de har lyckats göra något njutbart av sina jazzinfluenser. Där upphör möjligen de konkreta likheterna, och ersätts av en mer abstrakt känsla av samhörighet.

Penguin Café Orchestra. Jag måste ha sett bandnamnet i rätt sammanhang flera gånger, för jag visste att jag skulle uppskatta musiken. Om jag hade fått ”Broadcasting From Home” i julklapp 1984 istället för ”Some Great Reward”, hade jag förmodligen blivit väldigt besviken. Det var ett 80-tal som behövde 20 år på sig för att tas emot på rätt sätt. På senare år har det talats mycket om belearic, något som ger mig ganska obehagliga associationer. Häftig media-dj med överansträngt skön, avslappnad stil oss ger sin variant av en rockhistoria utan gränser. Ren och skär kulturrelativism, således. Den här låt gå-mentaliteten är säkert direkt skadlig, i och med sitt på låtsas-perspektiv, men det hindrar inte att en del fin musik ibland får finna sig i att släpa runt på belearic-stämpeln. Som Penguin Café Orchestra. Jag föredrar istället avlidne bandledaren Simon Jeffes programförklaring, i form av en dikt han skrev efter att ha blivit matförgiftad i Frankrike:

”I am the proprietor of the Penguin Café. I will tell you things at random.”

Detta ville han uppnå med en semiakustisk kammarmusik, ofta ganska intrikat, men alltid väldigt tillgänglig. Det vilar något välbekant över flera av styckena på ”Broadcasting From Home”. När jag spelade ”Music For A Found Harmonium” för en bekant från Skottland, kunde hon svära på att det var en gammal skotsk folkvisa. Jag vet inte om det stämmer, men jag kan inte motbevisa det. Ett spår som ”Sheep Dip” skulle kunna vara inspelad av ett tajt spelmanslag i Falun, medan ”Another One From The Colonies” är vemodig karibisk lättjazz. Det må vara eklektiskt, men samtidigt väldigt fokuserat och sammanhållet. Den frisinnade attityden och öppenheten är kanske inget som vanligtvis brukar båda för kvalitet, men Jeffes styr sin månghövdade orkester (13 musiker listas på omslaget) med beundransvärd disciplin.

Borde de tilldelas en mer framskjuten position i musikhistorien? Nej, det tycker jag inte. Det passar bra så här. Något trevligt och njutbart att plocka fram till en kopp kaffe och en korintkaka. Penguin Café Orchestra lär inte orsaka blodstörtning hos någon, och det är rätt skönt.

U2 + förband

Berlin, november 2008.

Ni förstår säkert varför jag hade så fruktansvärt roligt åt det här, lättroad som man är.

Katzenmusik

Under 2008 spelade jag tre skivor av Michael Rother ohälsosamt ofta: "Flammende Herzen", "Sterntaler" och "Katzenmusik". Jag överdriver inte när jag säger att det är tre av världens bästa skivor. Det är Neu! och deras "Seeland" upphöjt, förfinat och förlängt över tre album. Det där var väldigt förenklat. Även om Rother visade sin klass ihop med Eno, Moebius och Roedelius i Harmonia, har jag länge levt med föreställningen om Klaus Dinger som det stora geniet i Neu! (och förstespexare i fjantiga och fantastiska La Düsseldorf). Men det var innan jag hörde de här tre skivorna, som faktiskt är bättre än allt med både Harmonia och Neu!. Det är, som ni förstår, ett omdöme som förpliktigar.

Jag ska koncentrera mig på "Katzenmusik" och för tillfället lämna de första två skivorna därhän, även om "Sterntaler" är min absoluta favorit i trion (läs Katja Ekmans text om den här). "Katzenmusik" låter ytligt sett ungefär som föregångarna. Den mest uppenbara skillnaden är att låtarna har fördubblats i antal från sex till tolv, och kortats ner något i längd. Annars är det samma enkla, närmast evergreensjälvklara och smärtsamt vackra gitarrslingor som klingar ovanpå det bästa trumspel jag någonsin hört. Det är Jaki Liebezeit som spelar, och ni som kan ert Can vet vad han är kapabel till. Jag har emellanåt lite svårt för Can, speciellt när de svävar ut i James Brown-land, men här är Liebezeit tjudrad vid Rothers små variationer av teman som kräver stadig grund och handfast takt. Men de små trumfills han lyckas få in i nästan varje stycke är så snygga att man faktiskt dör en smula varje gång man uppfattar dem. Två så fenomenala musiker vore i sig nog, men lägg till anrättningen även Conny Plank, Tysklands Brian Eno, och ni får den lenaste, ljudmässigt läckraste kraut som 70-talet kunde uppbåda. Just trumljudet är så perfekt att man kan spela musiken på oanständig volym utan att det för ett ögonblick blir skränigt eller påträngande. Det är en unik kombination av disciplinerad rytmik och mjuk följsamhet. Unik musik, unik ljudbild.

Just den omedelbara tillgängligheten är ett skäl till att den här musiken borde tilltala fler än redan krautskadade. I min förra artikel gav jag möjligen intrycket av att vara måttligt förtjust i repetitiva kompositionsmönster (nej, bara repetitiva positioneringmönster...), men det är alls icke sant. Däremot är det lite jobbigt när teorierna överglänser musiken, och den risken finns inte på något av Rothers tidiga album. Även om han älskar repetition och bygger sin musik kring det, resulterar det snarare i vidsträckta musikaliska sommarängar i skymningen än fnöskiga notpapper. Det finns melodier i varje låt på "Katzenmusik" som påminner om någon älskad gammal låt, eller en älskad gammal eller ny känsla, och det är gott om gåshudsögonblick. Några dagar före julafton låg jag i badkaret i 40-gradig värme och rös i hela kroppen när jag hörde "KM 8", till exempel. Det borde inte vara fysiskt möjligt, men den här musiken har den effekten på mig. Inte en onödig ton, inte ett trumslag för mycket, inte det minsta antydan till show-off-effekter, bara den mest självklara musik som tänkas kan, med minsta möjliga medel. Det är som en sorts minsta gemensamma nämnare, fast så förfinat och elegant och raffinerat att man måste sträva uppåt för att hitta dit. Inte för att det krävs särskilt mycket. Bara ett hjärta.

Pensive Aphrodite

Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. Det vet jag, som regelbundet går till massören och får höra obekymrat skamlig new age. Ändå vägrar jag tala illa om det. Oftast somnar jag - inget dåligt betyg. Ja, som ni märker spelar jag själv ut new age-kortet innan motståndaren hinner göra sin väntade öppning. Relaxing Moods eller Discreet Music? Det där brukar intuitionen berätta för mig (hehe). Det finns avgjort det som är värre, men man blir ju lite ledsen om ens favoriter beskylls för new age-brott.

Jag har inte läst en enda recension av Harold Budds och Clive Wrights skiva ”A Song For Lost Blossoms”, men hör att den på sina håll avfärdas som vattnig avslappningsmusik. Det känns väl en aning omoget och inte så lite summariskt. Hur många klassiskt skolade glin lovsjöngs inte för sin symbios av barock och pop, bara under 2008? Nu vill jag inte åt dem, men nog borde väl ett lite mer kritiskt öga riktats mot exempelvis han nye islänningen och han Muehly? Och jag måste uppriktigt fråga hur ett stycke som ”Pensive Aphrodite” från "A Song For Lost Blossoms" har kunnat bemötas med en så kompakt, likgiltig tystnad? På strax över 32 minuter klockar denna ambientmässa in, och det är det bästa Harold Budd har gjort sedan ”The Pearl” (ihop med Brian Eno) och ”Abandoned Cities” (båda 1984). Ingen musik präglade mitt 2008 lika starkt som de här 32 minuterna.

Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient. För hur ska man skildra den här närmast översinnliga resan? Vackert, filmiskt, atmosfärrikt? Oj, vilka slitna ord, och hur lite de egentligen säger... Men jag kan inte göra mycket mer än att babbla på i text. Clive Wright är gitarrist, mer än så vet jag inte. Han och Budd är två musiker som här kompletterar varandra totalt, likt en enda organism (förlåt för den ovanligt tafatta liknelsen, Torgny Lindgren).

Harold Budd gör ingen besvärlig musik, han är knappast konstmusiker, men ”Pensive Aphrodite” har en struktur som nog är mer komplex än vad man först vill ana. De 32 minuterna ger generöst med utrymme för utbroderade, vackra gitarrslingor och smått episka pianoekon, men själva grunden är strängt återhållen och stadd i cykliskt förändring. Man har ingalunda hört hela verket efter tolv minuter, än mindre efter sju, då första avbrottet i det som kan ses som ett perfekt harmoniskt (eller sövande, om man vill) flöde av mjukaste ökenbomull. Det porlar fram, så mjukt och följsamt att en del säkert blir provocerade och skriker efter repetitiva kompositionsmönster. Det får ni inte. Men som sagt, sju minuter in kommer första ledtråden bort från er första förutfattade mening. Budd är enligt mig allt annat än banal, eftersom han har föresatt sig det allra svåraste. Fråga Dante vad som var svårast; att skildra helvetet eller himlen.

”Pensive Aphrodite” är okonstlad och genomskinlig (i den betydelse Horace Engdahl använder ordet i Nobelprismotiveringar) och det står alla fritt att hitta lämpliga användningsområden för stycket. Jag läste en särdeles våldsam och spännande bok av Charlie Huston med skivan på repeat i bakgrunden och fann att romanens stråk av sorg framgick än tydligare när vansinnesjakten ackompanjerades av ödsliga ambientekon.

”Pensive Aphrodite” är ett mästerverk av så sällsynt klass att resten av skivan ofrånkomligen bleknar i jämförelse. I titelspåret viskar en kvinna fram en dikt, ungefär som Laurie Anderson gjorde på Brian Enos djupt underskattade ”Drawn From Life”, och new age-belackarna får möjligen vatten på sin kvarn, men jag har svårt att se något fel med musikalisk healing. Sen blir det på pappret lite märkligt med två livespår inklämda i mitten, men de faller egentligen inte ur ramen. Fråga mig inte varför jag ser en bild av en öken i skymningen framför mig. En kaktus, en blodröd sol på väg ner… Nej, nu är man där igen, och banaliserar ambient med målande beskrivningar. Vi sammanfattar istället: Hela ”A Song For Lost Blossoms” spelar alldeles ypperligt från början till slut, men esteten inom mig kan inte låta bli att fantisera om ett album med bara ”Pensive Aphrodite”. Perfekt, in a word.