Quichotte

VEB DEUTSCHE SCHALLPLATTEN BERLIN DDR

Man växte upp med bilden av ett delat Berlin, men reflekterade sällan över vad det verkligen innebar för folket som levde i staden. Hur var det på den östra sidan egentligen? I väst antar jag att man levde ungefär som vi, men muren kunde man ju knappast bortse från. Vetskapen om dessa enorma kontraster som rymdes inom en radie på några meter var väl som ett svart hål som samlade in mystik och drömmar som det kommer att berättas om till tidens slut.

När jag var i Berlin strax före jul gick jag på loppis på Arkonaplatz där två glada gubbar stod och kokade glühwein och sålde proggskivor. I deras back av pappkartong hittade jag en Tangerine Dream-skiva jag aldrig sett tidigare, "Quichotte". En av gubbarna, vid det här laget ganska go av glühwein, berättade att det här var den enda av Tangerine Dreams skivor som släpptes i Östtyskland då det begav sig. Den enda. Där fick jag en konkret bild av hur det var att leva i Östberlin.

"Quichotte" är inspelad den 31 januari på Palast der Republik (Östberlin), under rubriken "DT 64-Jugendkonzert". Inte särskilt många västyska band spelade i Östberlin, vilket måste ha ökat betydelsen av Tangerine Dreams konsert ytterligare. Det här var ju inte Herbert Grönemeyer eller Die Toten Hosen, utan musik man verkligen kunde hänga upp sina drömmar på. I avsaknaden av mästerverk som "Rubycon" och "Stratosfear" (och annan tysk kraut?) måste "Quichotte" varit ovärderlig. Eller är jag naiv som bortser från eventuella piratkopior? Smuggelgods från väst? För resonemangets skull kan vi väl utgå från att det här var det enda av Tangerine Dreams musik som östtyskarna fick höra. Skivan och mytbildningen vinner på det, och sånt måste man vårda ömt. Omslaget är måhända gräsligt, men baksidan rymmer en fin text, som refererar till tidigare TD-verk, György Ligeti, Keith Emerson, Jimi Hendrix (!) och John Cage (och förmodligen slår hål på min föreställning om "Quichotte" som det enda östyskarna fick höra av TD. Om nu textförfattaren Gottfried Schmiedel var östtysk. Han kan ju även ha tillhört makteliten, som säkert hade tillgång till allt från "Atem" till soundtracket till "Sorcerer".) Etiketten har den härligt blodröda stenkaksfärgen (eller HMV-färgen, som en del föredrar att kalla den) och vinylkvaliteten känns rejäl och gedigen, speciellt om man jämför med de sladdriga releaserna från Mega records på 80-talet (som ju hade en uppsjö västtyska artister i sitt stall).

För övrigt är det en väldigt bra skiva. Den tål inte en jämförelse med verken från deras gyllene mid-70's-period, men tillhör det bästa de fick ur sig runt övergången till 80-talet. Inte minst "Quichotte part I" (det finns bara två delar) imponerar, med sitt Hill Street Blues-doftande pianointro, som övergår till kosmisk kraut, med den omisskännliga sequenzerbasen som lök på laxen. Vintage Berlinskola, med det där varma soundet man inte kan lyssna sig mätt på. "Quichotte 2" tyngs väldigt mycket av den generiska proggkeyboarden som gör entré efter några minuter, och skymmer Edgar Froeses fina gitarrarbete. Men det får man å andra sidan höra en ännu bättre variant av på bandets första liveplatta, den fullständigt knäckande "Ricochet" från 1975.

Jag tog en promenad med "Quichotte" i Berlin efteråt, vilket ni ser på bilderna.

Sanningen om konsten och skapandet

Jag såg "Synechdoche, New York" i onsdags, och den har inte lämnat mig sen dess. Det är en väldigt bra film om det konstnärliga skapandet och livets jävlighet. Charlie Kaufman debuterar här som regissör och får utveckla sina metadrömmar i ett förvånansvärt generöst tilltaget format.

Jag håller "Adaptation" som en av 00-talets två bästa filmer och fick, genom en sommarölänning som var inblandad i produktionen, en signerad kopia av manuset för några år sen. Tilläggas bör att det var filmens regissör, Spike Jonze, som signerade. Charlie Kaufman var det svårare att få tag på, tydligen. I en tid där man får lust att skriva brev efter brev till Michael Bay om hur mycket man hatar hans filmer (egentligen bara dataspel för folk som inte orkar spela dataspel) kan inte Charlie Kaufmans betydelse överskattas. Även om jag aldrig riktigt greppade "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", trots stora favoriter som Jim Carrey och Kate Winslet i huvudrollerna, slutade jag aldrig tro på hans förmåga. "Synechdoche" har på flera nivåer karaktären av "livsverk". Philip Seymour Hoffman, möjligen sin generations främste skådespelare, gör teaterregissören som ämnar lämna programenliga uppsättningar av De Stora Klassikerna bakom sig, för att istället skapa något helt och hållet sant, äkta och ärligt. Det leder till en 20-årig arbetsprocess, där innehållet hela tiden skalas ner till en absolut ren kärna, samtidigt som produktionen sväller (konkret illustrerat av den zeppelinarhangar som rymmer det New York i miniatyr som byggs upp under arbetets gång). Förutsättningarna är således ypperliga för oändliga metautvikningar och små inpass i litteraturhistorien. Det är till exempel knappast någon slump att Emily Watsons karaktär har fått ett exemplar av "Processen" i present av Hoffmans regissör, eller att hon köper ett brinnande hus till reapris. Det absurda och surrealistiska bildar en lätt skräcktintad fond av hopplöshet, allteftersom privatlivet raseras och uppgår i det furiösa konstnärliga skapandet. "I want brutal truth. Brutal", säger Hoffman, och det är mycket, mycket roligt att följa honom i hans resa mot nollpunkten.

Lika trist som det kan vara att läsa krystade programförklaringar av medelmåttiga konstnärer ("det här köttbenet ska föreställa den förruttnelseprocess vi alla säljer oss åt genom att andas luft"), lika givande blir det när skapandet och sanningssökandet sätts under lupp av genier som Kaufman. Man kan möjligen tycka att han fegar lite genom att gömma sig bakom ett ständigt metaperspektiv, men det är som att säga att Buñuels drömsekvenser inte betyder något, eftersom det bara är drömmar. Nej, Kaufman krattar manegen för att kunna vända och vrida på konstens dilemman. Vad är sant och äkta? Är det renskrapade köttben, avföring och mensblod? Det kan det absolut vara. Minns Cronenbergs köttellegori "Videodrome". Men för varje Sarah Kane eller "Pornography" kan man också anföra behagliga mästerverk som Sades "Lovers Rock" och D. Lissviks "7 Trx + Intermission" som motpoler. Kanske sitter airbrushkonstnärerna inne på den absoluta sanningen? Ryms den rentav i enhörningens horn på ett Magnum-omslag?

Egentligen är nog frågan om vad som är konst lika ointressant som den om vad som är musik, men klart är att det går att göra ypperlig konst genom att teoretisera om de här frågorna.

Love etc.

Jag är förstås väldigt förtjust i nya Pet Shop Boys-singeln. En skamlöst catchy melodi, lekfullt och läckert producerad, sjungen av en röst som inte kan vara äldre än 20. Jag hade nog snarare väntat mig mer av den hantverksmässigt gedigna, lite tråkiga (i all välmening) vuxna balladpopen från "Fundamental", men det här låter ana en annorlunda och frisk riktning.

"Love etc." kom med fröjden, och jag kunde inte hindra tankarna från att vandra i riktning mot de andra stora artisterna, de där som en gång fick en intresserad av det här med popmusik. Då kändes det ännu omöjligare att Pet Shop Boys faktiskt är så här bra fortfarande. För tänk efter:

Morrissey fortsätter sin allt plågsammare resa mot ett Limp Bizkit för akademiker.

Kraftwerk bråkar som vore de vanliga rockstjärnor.

New Order har, tack och lov, slutat och Peter Hook får äntligen vara raggare på heltid och spela bas och öldrickarrock med raggarkompisen från Primal Scream.

De tre tråkmånsarna i Depeche Mode sitter i varsitt slott och tjurar, och tvingas emellanåt högst motvilligt ge sig ut på vägarna och spela själlös stadiumgospel för att få ihop till slottshyran.

The Cure kämpar och försöker åtminstone, men har tappat all känsla för god popmusik, och värker med jämna mellanrum ur sig förolämpningar mot oss som älskar dem.

Grant McLennan är död.

För ett tag sen berättade en kompis, tillika stort PSB-fan, om när han råkade sikta bandet på en restaurang i London, någon gång sent i höstas. Till slut tar han mod till sig och går fram till Neil, Chris och en tredje person, och säger "I'm sorry, I'm too old for this..." följt av kärleksbetygelse, varpå Chris svarar:

"Don't worry, we're much too old for this."

De berättar om mixningen av nya skivan, skrattar, tar en klunk vin. Inga slottsfasoner, alltså. Pet Shop Boys går ut på en mysig, ganska enkel restaurang, och har trevligt ihop. Jag vet inte, det är bara så värdigt och fint.

Pet Shop Boys kommer tillbaka, gång på gång, och förflyttar mig ständigt tillbaka till skolgården, och såna där starka första gången man hörde nya singeln-känslor, som den gången de precis hade släppt "So Hard" och Skansenskolans ledande Depeche Mode-fan gick förbi mig och bara sa just - "So Hard". Jag såg det som ett tecken på viss respekt. Han var den avgjort tuffare, och ledde sin hord av DM-fans med fast hand, men kunde kosta på sig att lite i förbifarten erkänna mig som förstebärare av (den på vår skola betydligt mindre coola) Pet Shop Boys-flaggan.

Nu väntar jag med spänning på framförallt tre skivor i år: Pet Shop Boys "Yes", nya Pan American och nya Prefab Sprout. Och det är verkligen inte mig det är fel på. Det här är helt i sin ordning.

Haunted Dancehall

Söndag 1 feb.

Jag vaknade med övertygelsen om att dagen skulle resultera i minst två någorlunda utförliga texter, men kom inte längre än...

1. En fundering: När började man skriva Lev Tolstoj istället för Leo Tolstoj, och uttalas namnet fortfarande Leo?

2. En dröm jag hade under natten: Fancy var ny sångare i Cat Rapes Dog. Diskrepansen mellan känslig bögeuro och röjig bonnabody lät, åtminstone i drömmen, oväntat lockande.


Min fru och jag tog en promenad(e) runt Trekanten till Gröndal och Stadsmissionen. Med mig bar jag förhoppningar om att hitta "Deadly Friend" på vhs, men fann istället - "Haunted Dancehall" på kassett, samt ytterligare ett tillskott till min svällande samling av Sandra-singlar (jag hade glömt att "Little Girl" kom ut i detta format).

"Haunted Dancehall" var Sabres of Paradise andra album, och innehöll "Wilmot" som 1994 seglade upp i topp på min lista över det årets bästa singlar (före Suedes singlar från "Dog Man Star", vilket sa en hel del om hur bra jag tyckte den var). För övrigt är den bra fortfarande (tänkte länka till jotub, men där fanns bara den hemska triphopversionen. Pissify är väl inte att tänka på. Där hade de ju inte ens Wedding Presents "Take Fountain" sist jag kollade). 1993-94 var väl Sabres of Paradise det hippaste man sportade, och jag minns min klasskamrat på gymnasiet som hade en bandare i skåpet, varifrån man varje rast diggade till "Smokebelch" och "Ano Electro" från det starkare debutalbumet "Sabresonic".

Det här var ju Andrew Weatheralls projekt, och han föddes i början av 90-talet, efter ett hett samlag mellan två nummer av tidningen Pop, även om vissa hävdar att han är the illegitimate child av frasen "Screamadelica tog död på popmusiken" och en rockjournalists högst konkreta drömvision av hur en technomusiker borde vara. Egentligen tyckte jag alltid att bjurmanifieringen av Weatherall var rätt märklig när man lyssnade Sabres of Paradise musik. Den var inte det minsta Chemical Brothers-pumpande eller technomuskulös, utan gav snarare en bild av en ganska ofullgången och bubblig ljudlekstuga. 1994 blev man ganska besviken när "Haunted Dancehall" kom ut. Man var helt till sig över "Wilmot", och hade läst att albumet skulle vara uppbyggt av små berättelser som överförde 40-talets noirestetik till samtidens mörka hörn av London, och att varje låt var att betrakta som en liten novell (som först skulle skrivas av Irvine Welsh, för att knäppa ihop 90-talskostymen med ännu ett korrekt litet knarkpiller). Så kom då istället en väldigt ofärdig soppa av spinkiga industriklanger, medvetet fjantiga ljudexperiment som "Bubble and Slide" och direkt svaga spår som "Tow Truck". Förutom "Wilmot" var det egentligen bara "Return To Planet D" och den sotsvarta och miniepiska "The Ballad of Nicky McGuire" som höll måttet (låter fantastisk än idag). Ändå försvarade jag alltid "Haunted Dancehall" inför betydligt svårare technomän än min egen person på bussen hem från Stagneliusskolan (hej, Technohenke och hej, Technotobbe), och jag försvarar den än idag, trots att 80 procent av kassetten suger, rätt och slätt. För hur coolt var det inte att kasta bort rockjournalisttechnooket med en svårt ofärdig skiva, för att sen totalt försvinna ut i periferin med till synes medvetet ointressanta Two Lone Swordsmen? För det känner jag stor respekt för Andy Weatherall.