torsdag 25 november 2010

Peter Christopherson 1955-2010


Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial





Hej då, Peter

torsdag 11 november 2010

Man gick vidare, del 1: "New Age Of Earth"


Jag kan inte minnas att det blåste så här hårt när jag var barn. Eller så ofta - inte bara någon gång i månaden, utan snarare flera gånger i veckan. Det är som om en osynlig hand försöker slita upp hela huset från grunden och slunga iväg det mot ett svart hål. Det knakar i väggarna, plåten som ramar in skorstenen dundrar som åska, och fönstren piskas obarmhärtigt. Det är inte helt oangenämt, faktiskt. Kanske märker man sånt här tydligare som vuxen. Kanske tänkte man inte så ofta på stjärnhimlen som barn heller. Den är verkligen häpnadsväckande. Mot en kolsvart, oändlig fond lyser de gamla välbekanta formationerna som en påminnelse om vår eländiga futtighet. Det är ganska skönt ändå, trösterikt. Vackert är det helt säkert.

Jag skrev för ett tag sen om en högt älskad katt som förlorade livet alldeles för tidigt och en sorg så påtaglig att den kändes som avbrutna andetag i en evig följd. Jag tänker fortfarande ofta på honom. Sorgen är märklig. När den är ny slukar den allt. Man lamslås, tvingas nästan göra sig kall, stänga ute behagliga associationer. Efter ett tag vågar man känna efter och då vet man att musiken behövs igen. Man får närma sig defaultläget varsamt, ofta med något grundläggande, välbekant, instrumentalt.

Efter Aphex bortgång började jag försiktigt, försiktigt med en Tangerine Dream-samling som vid första anblicken ger ett hafsigt intryck, trots att Edgar Froese själv anges som compiler. Den bär det olycksaliga namnet "Ultima Thule", som jag även tror var bandets första sjutumssingel. Den är givetvis fantastisk, men det var cd 2 som på nytt började gjuta liv i mig. Här samlas spridda delar av Tangerine Dreams gigantiska, svajiga 80-talsproduktion och det mesta hade jag aldrig hört tidigare. Överlag har man ju alltid fått lära sig att i möjligaste mån undvika det mesta efter "Stratosfear". En princip jag mer eller mindre har efterlevt, men som nu på allvar är under omprövning. På twitter skrev jag för ett tag sen "att omfamna även Tangerine Dreams 80-tal är att stå där naken i sin ärrade, bristfälliga mänsklighet och ändå känna: jag duger." Tonen var möjligen skämtsam, men allvaret hundraprocentigt. Det sista spåret på skivan, "Huckebees Dream", tillhör utan tvekan bandets konstnärliga höjdpunkter. Jag må svälja väl ostiga saker från Froese & co, sånt som ni egentligen inte behöver bry er om, men det här är en smärre chock och ett högst relevant stycke musik i en samtida kontext. Vad är det för omöjligt tempo de har fått till? Filmisk dramatik möter epik nedkokad till ett elegant popformat, med ett mjukt, hypermodernt trumljud som Lissvik/Hägg hade betalat dyra pengar för. Jag sprack upp i mitt första leende på flera dagar.

Den obönhörliga vinden viner igen och stjärnhimlen såg jag senast igår. Jag har saknat Stockholm en del, men man är närmare Karlavagnen här. En illusion jag gärna vältrar mig i. Och så fåken som piskar ansiktet. Yttre omständigheter som har öppnat för att återigen ge allt i sitt musiklyssnande, låta det kännas och svida ordentligt.

En del stor del av hösten har ägnats åt Ashra och en skiva som är den bästa jag har hört i år, utgiven samma år jag föddes, 1976. "New Age Of Earth" innebar en ny musikalisk inriktning för Manuel Göttsching, tidigare gitarrist i Ash Ra Tempel. Precis som Froese var Göttsching en klassiskt skolad musiker som mycket lätt hade kunnat fastna i ett evigt hippiejammande, alternativt jagat mot horisonten med tom ekvilibristik. Istället kom elektroniken till hans räddning och gav hans skapande en plattform såväl som fokus. Så stadigt lutad mot fundament som musikalisk kompetens, experimentlusta och framåtblickande skapade Göttsching med "New Age Of Earth" något som var njutbart både i tanken och realiteten. Det är egentligen hans soloplatta och det må vara mitt eget fel att jag har undgått den så länge, men jag kan knappast anklagas för att leva i en bubbla dit krautrelaterad information inte når. Många minns nog hur upphaussad Göttschings "E2-E4" var för några år sen. Jag var inne på en liten technobutik i Stockholm i den vändan (uppenbarligen något efteråt) och frågade om den, och fick till svar "det där var väl förra året?". Jaha, så det tåget missade man då, eller? Obehaget i att bemötas av technoelitister...brr. Jag skaffade den på ebay och lyssnade i min egen takt. "E2-E4" är ett magnifikt album...

...men det är redan avhandlat på så många ställen och det är hög tid att blicka framåt. Förlåt, bakåt - sex år innan "E2-E4". "New Age Of Earth" är både bättre och rikare. Inledningen med "Sunrain" är hysterisk modern och redan efter två minuter måste man fråga sig: hur skriva en kanon utan det här hypnotiska flödet? The Field-Axel har nämnt Göttsching som sin store krautgud, och jag tror att han skulle instämma om jag sa att det här är själva fundamentet den guden vilar på. Det är en skiva som får en att lite grann ångra ett allmänt generöst strösslande med superlativen. Mark McGuires Emeralds hade knappast låtit som de gör utan Ashra, men jag tänker även på olika samarbeten mellan Eno och Cluster; den här magiska lättheten och sammansmältningen av jord och rymd, lantidyll och astronomi. Det är snäll musik ("Ocean Of Tenderness"!) och det behöver vi idag. Det är musik för tanken, själen. Behöver vi det idag, tycker ni? Och när man tror att det är så fulländat det bara går har man kommit sju minuter in i avslutande 21-minutersorgien "Nightdust" - då skruvar Göttsching upp nivån ytterligare och låter olycksbådande molltoner ta plats i en ljudrymd jag faktiskt inte kan förse med relevanta jämförelser. Det är så fruktansvärt vackert. Den största musiken pekar varken framåt eller bakåt, utan inåt. Vi kan ju aldrig greppa den där stjärnhimlen ändå, men vårt inre universum går så smått att förstå. Om inte annat gäller det att sätta det i vibration. Där kommer musiken in. Stycket består av fyra movements och upptar en hel albumsida. Från hypnotisk monotoni till mörka mollharmonier, över till något som skulle kunna vara nästa års mjuktechnohype, och så gåshudsavslutningen med Göttschings spacegitarrer fritt flödandes. Ditt musiklyssnande kommer för evigt att förändras efter det här. Vet ni vad som är toppen? Ni behöver inte trängas med skivmässesvetton eller technosociopater för att skaffa den, eller för den delen hala upp orimliga summor (såvida ni inte är originaljunkies). Den finns att köpas lite överallt för en femtilapp. En vanlig ful-cd, men herregud - ge den här musiken en fysisk boning i ert hem. Eller köp ett ex som gå bort-present.

tisdag 9 november 2010

Jean Michel Jarre ger Oxygene



Våren 1991 sågs en pojke vandra omkring i Färjestadens industriområde, och den uppmärksamme hade säkert kunnat höra fragment av överläggningen han hade med sig själv. Av den utlovade gratisbiljetten till Pet Shop Boys konsert på Skandinavium blev det intet, och han tvingades till katastrofberedskapstänkande: vad göra om biljetterna är slut? Det såg inte muntert ut; han såg salta valborgstårar framför sig, och det enda konkreta han kom fram till var detta:
Får jag inte tag på biljett så köper jag Jarreboxen. Ganska fattigt, men ändå något.

Efter promenaden gick jag hem och ringde Alstermo Buss och frågade om de hade kvar en plats på bussresan till Pet Shop Boys-konserten, och visst hade de det! Under åren som följde gick jag ofta och tänkte på vad som hade hänt om jag inte hade fått se PSB under Performanceturnén, och istället blivit sittande med en hopplös Jarrebox. För ganska snart blev man ju medveten om att Jarre var totalförbjuden, man fick absolut inte under några omständigheter ens nämna hans namn. Hade jag blivit ertappad med, säg, ”Rendez Vous” under Lundatiden hade man släpat ut mig bakom ICA Vildgåsen för en skenavrättning. Jarre var det där Monty Python-skämtet som tog livet av tyskarna under andra världskriget.

I ärlighetens namn tänkte jag inte särskilt mycket på Jean Michel Jarre under 90-talet, men jag minns att min bror spelade in en konsertdokumentär om en sån där mastadontspelning i Moskva på ett vhs-band – direkt efter Rides ”Live at Brixton”! Det var naturligtvis väldigt roligt gjort. Den var dessutom väldigt sevärd, och man mindes 80-talets konsertfilm från Houston. Den rosa rocken, laserharpan, ”Ron’s Piece”, och en massa annat som var så oerhört mumma när man var barn. Jag kände absolut lite kärlek för Jarre hela tiden, på samma sätt som man aldrig helt och hållet kan ta avstånd från barndomens hjältar, men det var samtidigt en lite nedlåtande kärlek. Kärleken till ett förvuxet barn som fortsätter att leka med sina dyra maskiner, medan andra barn tittar på. I skuggan av Warp kändes han lika banal som mina delfinteckningar på 6:ans bildlektioner. En instrumentalman med elefantiasis, den breda mittfåresynthens Häjkon Bäjkon, alldeles säkert inget man på allvar tänkte återvända till.

Det finaste med 00-talet var ju faktiskt att kanon kastades över bord, och att spelplanen med jämna mellanrum rensades. Visst har allehanda skojare dragit nytta av situationen, men på det stora hela fick vi vanliga, förnuftiga människor det mycket lättare att vara ärliga och sanna mot oss själva. Nej, jag behövde inte Daft Punks ”Discovery” för att komma fram till att tidiga Jarre var grejen, det kom av sig självt. Men man ska nog inte underskatta alla faktorer runt omkring som knuffade mig och många andra i rätt riktning, mot skivbackens allra mörkaste gömmor.

När jag lyssnade på ”Oxygene” där nån gång runt 2002, för första gången på kanske 12 år blev jag helt knäckt. Visst fanns det något banalt över musiken, men det var också en styrka. Smittsam upptäckarglädje bygger inte nödvändigtvis stor musik, men det gör onekligen sitt till. Även om ”Oxygene” sjuder över av just den här glädjen att få spela på nya, unika instrument, är det mest iögonfallande vilket enormt fokuserat album det är. Jag ber er att titta på bilden av Jarre på omslagets baksida, där han sitter i grå sweatshirt och grå kavaj och är så sjukt snygg. Det är ingen robot från Düsseldorf, utan en Adonis som livet har älskat och givit alla möjligheter. Och det fina är att han verkligen har gjort något fantastiskt av alla sina privilegier. ”Oxygene” såldes väl i 15 miljoner exemplar, vilket fortfarande förvånar mig. Inte för att det är ett svårt album, men det är ju knappast någon massagemusik. Så här mer än 30 år senare är det lätt att höra hur unikt det verkligen låter. Jarre vågar borra sig ner i vad som många uppfattar som muzak, och göra något eteriskt av det.

Och aldrig har det väl varit tydligare än på Cirkus den 4 april 2008. Jean Michel Jarre var där för att framföra ”Oxygene” i sin helhet, på originalinstrumenten. För en man som äter miljonhövdad publik till frukost några gånger om året, måste klivet till pyttelilla Cirkus vara som en inverterad månresa. Att denna fransos står där framför oss, några få tusen, i en lokal där Peter LeMarc spelade i höstas, går så mycket bortom stora ord som ”sensationellt” och ”otroligt” att hjärnan inte mäktar med att ta in det. På scenen ser vi en mängd vintagesynthar och en äggformad plastfåtölj. Jarre sitter där, ser vi när han snurrar runt i 90 grader, och han hälsar oss alla varmt välkomna. Redan där visar han hur totalt och hundraprocentigt han struntar i konventionerna. Vi ser ingen stram allvarsman som bistert skruvar på reglage under sammanbiten tystnad. Istället en varm och ledig gentleman som presenterar sina instrument, och sina tre medmusiker. Det är väldigt hövligt och respektfullt. Och han förklarar att de måste ”spela in” instrumenten, eftersom de är så gamla och trögstartade. Då ger de oss ett stycke som mycket väl kan vara det bästa jag har hört av Jarre. Det är så retrofuturistiskt, så 2010, att jag måste nypa mig i armen. Är det här möjligt? Tänk om han spelade in ett sånt här album, idag? Liknande tankegångar får vänta, för snart är de inne på ”Oxygene (Part 1)”, och Jesus Maria vad bra det låter. Jag har alltid sett det som albumets havsspår, och haft det som personlig Jarrefavorit, och denna kväll låter det bättre än någonsin tidigare. Scenen är chockerande minimalistiskt möblerad, om man tänker på vem som befinner sig på den.

Man kan ju välja sin Jarre – maximalisten på Egyptens pyramider, eller kvällens pojkrumsnörd, som plötsligt visar med emfas varför han har påverkat som många sovrumselectronicafigurer. Med lite god vilja hade jag nog kunnat kalla ”Oxygene” för ett mästerverk redan innan konserten. Efteråt: oj, visst är det ett mästerverk! När Jarre går loss på thereminen, och friformsimproviserar i tredje spåret måste jag än en gång nypa mig i armen. Mannen står ju där och pekar mot framtiden med ett 32 år gammalt muzakalbum! Det är ren köld. En gigantisk spegel hissas långsamt ned, och därefter får vi se en enkel men effektiv animation på dödskalle/jordklotsbilden från omslaget. Jag är fullständigt uppslukad. Kameran flyger in genom dödskallens öga och blottar en tom grotta. Därinne vänder den, och åker i ultrarapid ut mot en svart rymd. Man känner sig som en person som har blivit mjuk och dum av knark. Öppen mun, stora ögon och total identifikation med musiken.

Det finns en fantastisk scen i dokumentären om Jarres spelningar i Kina på 2000-talet, där Jacques Chirac, som befinner sig i Kina i stadsangelägenheter, kommer för att säga hej till Jarre innan en konsert. Den franske presidenten bugar inför honom, och ber flera gånger om ursäkt för att han inte har möjlighet att närvara under konserten. Just där blir Jarre större än landets egen president. Ändå står han bara där, i en ledig huvtröja, som en lycklig liten pojke.

Den lyckliga pojken springer in på Cirkus scen efter konserten, hoppar och jublar, och tackar publiken så hjärtligt att man inte kan bli annat än rörd. Han har fått visa vad han kan, och jag tror inte att han tänker på revansch, men det är så jag ser det. Efter 25-30 år av förlöjligande fick han spela igenom sitt främsta verk, inför en publik som kanske har pendlat i sin lojalitet gentemot honom, men som denna kväll älskar honom fullt ut och förenas i en verkligt speciell upplevelse. Man ville aldrig sluta applådera.


Den här texten har tidigare publicerats i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" 2008. Med anledning av Jarres förestående månresa kändes den lite aktuell igen.