Jag förstår varför Wolfgang Voigt inte har släppt något mer under namnet Gas efter den här. Det vore att försöka sig på en Gudfadern III, med alla risker det innebär. En annan tysk skiva, "Computer World", har för mig betytt oändligt mycket på många plan, men framförallt när det gällde att gå upp i lyssnarrollen. När jag som 13-åring spelade den riktades verkligen hela mitt fokus på musiken. Ingen Smash Hits, ingen Bravo, ingen Film & Video fick vara med och dela på uppmärksamheten. Det var bara att lägga sig på golvet och koncentrerat lyssna, sida A och sida B, från början till slut, och sen om igen. Det behövdes liksom inte mer.
Det första spåret jag hörde med Gas var den avslutande 14-minutersdystopin på "Pop", och är det något musikstycke som har förmågan att sudda ut omgivningen på samma sätt som Kraftwerk gjorde för mig 1989, så är det detta. Jag älskar fortfarande att ligga på golvet och lyssna på musik. En svag rygg behöver hårt underlag och en infantil tidsålder måste hållas på avstånd. Då är man väldigt glad att ha Gas att tillgå. På samma sätt som krautens storheter ofta sammanförde skog och rymd gör Voigt det i en technokontext som inte har något med häftiga raveklubbar att göra. Det här är just pulserande elektronik för promenader i mörka, oändliga skogar.
Extracurricular:
Gas: Königsforst (album, 1999)
Kanske ändå mitt favoritalbum med Gas. Långsammare, mörkare och mer olycksbådande än något av de andra.
Studio 1 (10x12", 1995-1997)
Musik som får Basic Channel att kännas som svullen symfonirock. Jo, det finns faktiskt ögonblick man behöver sånt.
Cordouan (cdr, 2003)
Vi har vår egen Wolfgang Voigt i Axel Willner, som med den här lilla miniplattan tog ett DIY-grepp på ambient och fick till sin karriärs mest egensinniga musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar