OMD: Secret (1985)

Efter det svaga femte albumet "Junk Culture" krossade OMD slutligen alla ambitioner om framåtblickande, hipphet och den pretentiösa synthpopens eviga coolness - med ett album som hette just "Crush". Det förstörde även för de som i bandet hade funnit det perfekta konglomeratet av den allra modernaste krauten, den renaste popmagin och de snyggaste ljudbyggena med de minsta medlen. Från debutens primitiva, explosiva renhet, över de gotiska landskapen på "Organisation", till mästerverket "Architecture & Morality" och experimentella fullträffen "Dazzle Ships" gjorde de precis allt rätt. Det var bara ett problem: Paul Humphreys och Andy McCluskey upptäckte att de hade räkningar att betala. De behövde hits. Och även om "Electricity" och "Enola Gay" för många av oss är just essensen av hitlåten var det musik för en subkultur. Därför började man snegla mot den amerikanska tonårsfilmen och kalkylera på beståndsdelarna i en prom night-sång. Med "If You Leave" nådde de målet. En världshit, mycket tack vare draghjälpen från John Hughes film "Pretty In Pink", där den spelades just under balscenerna.

På mellanstadiet hände det ofta att jag tackade nej till att umgås med vänner på lördagarna. Först var det ju Tracks, och sen Tipsextra. Efter ett liv med popmusik och listor borde man ha lärt sig vad som utgör en hit. Icke. När jag hälsade på Nixon-Roger för några år sen berättade han att kvaliteten skivbolagen efterfrågade mest just då (han hade författat några hits till försäljning) var "quirky". Man exemplifierade med Katy Perrys "I Kissed A Girl". Hennes "Carlifornia Girls" passar även den utmärkt in i ramen. För mig är det ganska obegriplig musik. Störig, hackig...ja, quirky. Jag vill ha ett melodiflöde nedärvt från Beach Boys, Spectors girlgroups, Barry/Greenwich, Bacharach - gärna klätt i italokostym, gärna elektroniskt - men inget flåsigt väggklättrarpass, tack. Sen finns det hitsen som är så försynta och snälla att de knappt märks. De där närmast likgiltiga, söta melodierna som bara rullar på, friktionsfritt, harmoniskt. OMD provade på det där redan med "Souvenir", en nästan dansbandsinsmickrande främmande fågel på djupt anspråksfulla "Architecture & Morality". Då var det Paul Humphreys som sjöng, med ljus gossestämma och det är en så fruktansvärt bedårande liten sång som jag aldrig kan sluta älska.

Paul Humphreys är den trevligaste, snällaste, mest ödmjuka popstjärna jag någonsin har sett på en scen. Det var på Berns, när han värmde upp för Human League, tillsammans med Propaganda-sångerskan Claudia Brücken i projektet OneTwo. Jag hade inte en aning om att de spelade ihop, än mindre att de skulle vara förband! Förstå min förvåning när jag såg en av mina idoler på scenen, en blyg liten farbror som så älskvärt och uppriktigt tackade för publikens applåder. Det lät ganska bra också, för övrigt.

Jag har fler bilder av Humphreys. Den slipsförsedda unga moderna som var besatt av Kraftwerk, Neu! och Eno och anpassade löjligt billig elektronik för att skapa små mästerverk är en av dem, men den vi ser och hör på "Secret" är den där ursnälle, blyge, försynte pojken som inte vill stjäla uppmärksamhet på någon annans bekostnad. Den som bara vill komponera utsökta, noggrant arrangerade popsånger för balen och elräkningen. Ni ser på skivomslaget att OMD lydigt har infogat sig i 80-talets klassfotoestetik, men det mest slående är att de, i skinnjackor och halvlångt hår, ser ut som ett helt rockband redo att släppa loss lite oväsen. Rocka lite. Men så sänker vi ner nålen och lyssnar. Åh, vilken töntig låt, säger många. Men den är så söt! Jag älskar hur den närmast likgiltigt tar sig fram, som en liten pojke på cykeltur längs en stor ankdamm. Humphreys sjunger så mesigt och fint och texten är rak, banal, vacker:

I got a secret and I can't explain
All the time, I've waited for this day
All along I was never in doubt
I always knew it would never get out
There are things that I cannot tell
And there are things that you know damn well
This is getting very hard for me
I guess you'd better just wait and see

Ändå är den märklig, för den låter inte hittig i mina öron. Det finns ingen uppbyggnad mot refräng, inga skarpa hooks, inte åtta tonarter (som i "If You Leave"). Den bara rullar på i halvtempo och jag tycker faktiskt att den är ganska så perfekt. Förmodligen platsar den inte ens på min topp 20 över OMD-låtar, men den gör sig ständigt påmind, vill alltid bli spelad. Så fascinerande, egentligen. Jag har så smått börjat planera för en liten samling med likgiltig, briljant pop. Vi låter "Secret" inleda.

24 Keeps Pounding At My Door

Med en text om "24" kan man säkert inte påverka idag, inte bilda opinion, inspirera, övertyga eller väcka anstöt. Således är det helt meningslöst att skriva den här texten. Läsarna tillhör två läger: de redan övertygade och de helt ointresserade. Ingen kommer att byta fot. Ändå måste något sägas om serien och om Kiefer Sutherland och hur oerhört mycket kärlek jag har investerat under de tio år serien har rullat.

Kiefer har alltid varit en idol. Han var diaboliskt bra som ungdomsligist i "Stand By Me", otäckast av vampyrerna i "The Lost Boys" och stod alltid ut i den uppsjö av skräpfilmer han senare medverkade i. Han tycktes alltid så intensiv, närmast hypnotisk i sitt spel. 2001 hade jag tillbringat en tråkig vecka i Grekland vid en poolkant och möttes på flyget hem av rapporter om Göteborgskravallerna, men kunde ändå inte slita mig från New York Times och en artikel om den här nya serien i realtid, med Kiefer som Jack Bauer i huvudrollen. Tyvärr var det TV4 som hade snappat upp den, men självklart var det något man måste följa. Den var riktigt bra från början. Spännande, så klart, och de där oväntade vändningarna hade ännu inte fått sitt breda genomslag i tv-berättandet. Jag satt kvar vecka efter vecka och det blev bättre och bättre. I slutet av säsongen dog Jack Bauers fru, inte det första etikettsbrottet i serien, men väl startskottet för vår hjältes transformation till något som faktiskt saknar motstycke i skoningslöshet. En amerikansk hjälte som inte drar sig för att skjuta fångar under förhör eller bita öronen av folk.

Inför säsong två förstod jag inte hur man skulle kunna spinna vidare på konceptet. I min blåögda fantasilöshet trodde jag att formatet bara höll för en säsong, att det liksom var meningen att punkt skulle sättas efter makan Teris död. Så lite jag visste om tv-berättande bara för tio år sen! Säsong ett var blott grunden, nu påbörjades The House That Jack Bauer Built på allvar. Under säsong två gick min vhs flitigt, det var något med sändningstiden, samt att jag verkligen inte klarade av reklamavbrotten. Nu blev det tre-fyra avsnitt i ett svep och det var knark från himlen. Sayed Ali var oerhört ruskig, men det mest minnesvärda från hela säsongen är avsnittet när Jack faktiskt dör några sekunder! Avsnitt 20-22 var så chockerande intensiva att det inte gick att sova efteråt. Nu var även Kiefer ordentligt inspelad i rollen som Bauer. Man gör sig lustig över återkommande repliker som "we don't have much time" och "damn it!", men jag är kolossalt imponerad av hur övertygande hans spel faktiskt är. Det handlar förstås inte om nyanser, utan om en ständigt hårt bultande puls som verkligen inte kan vara lätt att förmedla/upprätthålla.

Robert Smith var 80-talets ansikte, skrev Jan Gradvall i en Slitzartikel 1990. Jack Bauer var 00-talets. Säsong tre av "24" hade kanske en del fåniga inslag - bland annat hade dottern Kim plötsligt blivit hypervass datorexpert med djup urringning på CTU - men det var den första jag såg på rätt sätt: på dvd i ett svep under några sjukdagar hemma i Solna. Jack Bauer är i första avsnittet slav under knarket i sviterna efter ett undercoveruppdrag (åh, den fullständigt briljanta avslutningen i första avsnittet, när han drar fram sprutan för att injicera). Min fru (flickvän, på den tiden) klagade över att jag inte gick att nå under de där dagarna. Nej, jag hade fullt upp med att bryta mig in (!) i ett fängelse (!) med Jack Bauer och Ramon Salazar.

Problemen började i säsong fyra. För första gången kände jag att man började upprepa sig, och jag har aldrig kunnat acceptera att man tog livet av Michelle Dessler (något som längre fram i cykeln tvingar Tony Almeida att go rogue). Fortfarande var det lysande tv (att döpa skurkföretaget till McLennan-Forster, efter Go-Betweens två genier var just...genialiskt), men det hade smugit sig in något mekaniskt i berättandet. Säsong fem var nog bättre, men den genomsliskige president Logan stjäl lite för mycket syre genom Gregory Itzins - förvisso briljanta - överspel. Cliffhangern i slutet föranledde dock ganska verklighetstrogna drömmar om Bauers återkomst. Så djupt intryck hade serien ändå gjort. Men med säsong sex gick man slutgiltigt över gränsen, genom att spela ut Falcon Crest-kortet: det blev en family affair. Lockelsen för manusförfattarna att ta till familjechocken (som när det visar sig att Richard Channing verkligen är Angelas son) blev för stor. Här plockas Jacks bror in (den töntigaste karaktären i hela 24-cykeln) och även en ondskefull far. Det fungerar som jawdropper, men när vi sen får dras med dem över nästan hela säsongen pyser luften ur. För första gången slutade jag (nästan) att bry mig. Att tala om trovärdighet i "24" är förstås dödsdömt, men här hade man lämnat den rymliga ram som jag ändå hade svalt hook, line and sink. Och efterföljande tv-filmen "24 - Redemption" var på gränsen till dålig.

Så det dröjde innan jag såg säsong sju, ända till förra våren. Långsamt, efter en lite svajig start, kände jag att man var på rätt spår igen. Renée Walker visar sig vara en FBI-agent med rejäla tag och får till ett fint samspel med Bauer. Det gamla giftet började verka igen och jag mindes tillfällen då jag på allvar blev förbannad på folk som baktalade serien. Nummer sju var den bästa sen trean.

I december såg jag sista säsongen och dog lite. Man kan fråga sig varför jag har väntat så. Det är mycket enkelt. Vårt hem är riggat med en dator och en tv. På datorn gör jag mina jobb, på tv:n tittar vi på tv. Aldrig mötas de två. Det finns fler skäl, men de tar vi inte upp nu. Det var jobbigt att inte kunna följa rapporteringen från säsong åtta på Weird Science. I flera månader gick jag och väntade på att få läsa Kjell Häglunds hyllningar (Nu måste Howard Gordon få en Emmy!) och Caroline Hainers kärleksförklaringar till serien.

Kjell: Klichélekarna i serien är ju högst medvetna, samtidigt som de kilats in i scener som vill bli tagna på dramaallvar. När den huvudsaklige kreative motorn och showrunnern Howard Gordon får ihop allt tvekar jag aldrig att kalla det för konst – och den avslutande, åttonde säsongen blev det stora mästerverket.

Läs hela texten här om ni för en sekund tvivlar på hur osannolikt bra säsong åtta är. Det är det mest plågsamma jag har upplevt på tv. Varje avsnitt innehåller flera klassiker, men efter point of no return-momentet i avsnitt 17 skruvas allt upp till en nivå som inte ens jag, som redan övertygad fan, trodde var möjlig. Först tvingas man försöka acceptera det oacceptabla i att en älskvärd karaktär mördas - just då känner man precis samma fysiska desperation och smärta som Bauer själv - för att sen bli ett med Bauers hämndmission. Michael Haneke skulle ha ett och annat att säga om den blodtörst som här väcks. Svärdslakten av ryssarna får man inte ens se i bild, bara efterdyningarna av den. Som jag rös. Och hämnarmasken Bauer drar på sig när han tänker ta kräket Logan... Jag kommer aldrig, aldrig att få uppleva något coolare.

Flera gånger har jag, gammal actionälskare, upplevt att det efter "24" är helt omöjligt att se på actionfilm. De är nu bara cirkusexplosioner i zombietempo, tradiga som fan, utan nerv och intensitet - dessutom berövade den politiska dimensionen av "24" som jag helt har utelämnat från den här texten. När verket nu har fullbordats med en klimax så skoningslös att man ligger som ett skälvande, nyfött sto på golvet efteråt, blir det överhuvudtaget svårt att hitta något som inte får en att längta efter Jack. Sorgen i den avslutande bilden på Jack som zoomas ut från storskärmen på CTU är för evigt fastetsad på näthinnan.

Jag älskar dig, Kiefer. Jag älskar dig, Jack. Låt inte dom jävlarna ta dig.

Lustmord & Clock DVA: Chance and amorphous depths

Lite föraningar, kanske rentav varsel, är något vi alla upplever emellanåt. Jag ska inte ge mig in på något häxdoktorspår nu, men jag tycker på allvar att mottagligheten för sånt här ökar med åldern. Ödet, slumpen, och allehanda förebåd… Ibland faller saker och ting samman lite väl snyggt, kan man tycka. Igår var det närmast klärvoajansfestival här hemma. Det började med Daniel Sjölins Babel, och ett inslag från Estland. En synnerligen vaken musikproducent hade valt stycken av Georges Delerue och två spår från The Cures ”Seventeen Seconds”. Jag upprepar: två (2) spår från ”Seventeen Seconds”. Genast hajade jag till. Kvällen innan satt jag och läste på text-tv och fick en stark lust att spela nämnda skiva, och framförallt då ”Secrets” – men jag blev och trött och la mig i stället. Nästan ett dygn senare hör jag alltså öppningsackorden från ”Secrets” i svt:s litteraturmagasin. Om de hade nöjt sig med några toner från ”A Forest” hade jag inte tröttat ut er med det här resonemanget. Men ”Secrets”? Är det något man förväntar sig på bästa sändningstid?

Men det där var bara början. Just för att inte - som föregående kväll - dåsa bort i overksamhet plockade jag fram Lustmords ”The Place Where The Black Stars Hang” för en närstudie i hörlurarna. Det är nog svårt att ta sig an Lustmord på något annat sätt. Jag läser i bookleten:

”There is a place

Where the black stars hang

And the strangest eons call

That amorphous mass

Unknown, immense

Ambivalent to all”

Hur förutsägbart som helst för någon som sysslar med kompakt mörker. Men ändå: vackra ord, som minner om Lovecraft (var inte ”amorphous” hans favoritadjektiv?). När jag så för första gången noga läser igenom produktionsuppgifterna ser jag detta: ”’Metastatic Resonance’ derived from recordings made with Adi Newton at Anterior Research Station, Sheffield, November 1990.” Adi Newton är med i Sheffieldbandet Clock DVA. Dagen före igår lyssnade jag på Clock DVA:s ”Sign”. Som är inspelad (eller ”developed”, som de säger) på Anterior Research Station. Var jag redan då på väg mot en kväll med Lustmord på golvet? Att Lovecraft smet med i sammanhanget (det gjorde han precis i det ögonblick jag satt och skrev ner stroferna ovan) är i sig ingen slump. Eller så är det precis vad det är. En upptäcksresande i det okända, det omedvetna, det undermedvetna, och ännu en pusselbit i dramat om klärvoajanta Slowdivejocke.

Nah, innan vi går vidare slår vi fast att jag är hopplöst icketroende när det gäller Malin Berghagen-fenomen och allt sådant, men vem fascineras inte av episoder och sammanhang som kolliderar? När Lustmord gavs en konkret länk till Clock DVA blev jag överlycklig, för det fanns både poesi och logik i det. Jag har alltid tyckt att Clock DVA varit väldigt underskattade, och minns med värme alla brådmogna diskussioner om bandet (”två på ryska heter ’dva’, därför ska det uttalas som det skrivs, inte Clock DiViEj”). Om man ens känner till dem brukar det mest vara för att det var seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmers favoritband. Nu ska vi inte dra några makabra växlar på det, utan bara konstatera att Clock DVA bättre än andra kunde konsten att förmedla ren och skär arktisk kyla. ”Sign” från 1993 är deras sista (?) skiva, och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Adi Newton skriver i en essä om ”Sign” som […a technology of glyphs…beyond the iconography of time, a new observatory, to map antique contours of mind. A new phonetics, an invisible language of soul.] Howard Phillips Lovecraft nickar gillande i sin New England-himmel.

Vi var några tappra få som i början av 90-talet såg Clock DVA som det enda band som var cyber på riktigt. Det rimmar väl egentligen ganska illa med Lovecraft och hans fäbless för allt uråldrigt, men det kanske har något med evighet/tidlöshet att göra. Beyond är i så fall nyckelordet. Lustmords Brian Williams verkar också vara inne på dimensioner som inte får plats i en mänsklig föreställningsvärld:

”We have yet to produce our own intrinsic mutation, or to gain a true comprehension of that space between space, those shadows between shadows, and the infinite darkness thereof.”

Och hur musikaliskt olika Clock DVA och Lustmord än må vara, finns det ändå en out there-kvalitet som gör båda banden extremt svåra att definiera. Clock DVA är i grunden ganska melodiösa och dansanta, men ljudbilden tycks vara skuren av skalpell för att eliminera allt som kan kallas puls eller liv. Det är popmusik av döda koraller, läkarrockar, minusgrader och stål. Ovanpå allt ekar emellanåt pianoslingor tommare än en Patrick Bateman på kola. Lustmords universum är dovare och mer kompakt. Låga drones, en ambient berövad på ytlig skönhet, och ljudet av döende stjärnor. Om ljud kunde existera i tomma rymden inbillar jag mig att det skulle låta som Lustmord.

För snart ett år sen var jag på Lava, Kulturhuset och spelade skivor på Distro. Det var fint, för jag kunde spela ett helt och hållet symmetriskt set, från Tangerine Dreams ”Stratosfear” till ”Cluster & Eno”. Det bästa var att jag fick ett gratisex av tidsskriften Ny Musik, som precis hade ute ett nummer om minimalism. Eftersom det är en utmärkt tidning, fjärran från desperat blogginfantilism, så hade de modet att publicera en lång artikel om dark ambient, skriven av Mårten Sahlén. Jag kan nog ärligt säga att ingen blev gladare än jag över den artikeln, inte minst för att den belyste en genre som inte ens var bespottad, utan fullständigt ignorerad. Jag har ju fiskat upp det mesta från industrihavet, men aldrig riktigt funnit en väg in i dark ambient. Som alla förnuftiga människor insåg jag ju att det var vägen framåt, på samma sätt som Lovecrafts aparta prosa fortfarande är det.

Sahlén lyfter fram Lustmord som företrädare för scenen, och redogör för Brian Williams förflutna som medlem i SPK, och hans samarbete med folk som Chris & Cosey och – Clock DVA! SPK är också ett band som oförtjänt har glömts bort. Som samhällsomstörtare och ljudterrorister var de väl nästan lika iögonfallande som Throbbing Gristle. Det är i alla fall lätt att se att Williams kommer från en tradition där melodier och harmonier sällan vistas. Mitt första möte med ”The Place Where The Black Stars Hang” slutade i lätt besvikelse. Jag tyckte att den lät för lite, var lite för tyst – och som tyst musik inte tillräckligt vacker. Förmodligen underskattade jag mitt eget behov av ett musikaliskt vakuum. Vacker är den sannerligen inte, men när den sträcker ut sig i oändligheten dras man långsamt mot den negativa energin. Det är allt annat än genomsnittlig drone; här handlar det inte om trist malande utan om vid rymd och klanger långt ner i registret. Det finns en farlig lockelse som gör att man sitter i 16 minuter och upptäcker att inte mycket har hänt, men att man ändå är helt fast. Och så får man plötsligt en belöning i form av en grym ekoeffekt eller ett magnifikt mullrande. Det är Lustmord och inga visor.

Artikeln är tidigare publicerad i Intuition Told Me #3, utgiven mars 2008. Med anledning av att Lustmords tredje konsert på 30 år äger rum i Stockholm nu på lördag kändes det relevant att lägga upp den här. Läs mer om evenemanget Art's Birthday här.

To ride, shoot straight and speak the truth

New Year's Day

U2 är inget band man automatiskt förknippar med de små ögonblicken, men tänk ändå vilken bra låt "New Year's Day" är. Runt nyår letade jag efter "War" i skivsamlingen, men den har jag nästan säkert sålt. Och varför inte. Bandets fullängdare är överlag bleka och livlösa affärer - nästan förbluffande trista, med tanke på den månghövdade fanskarans tillbedjande dyrkan. En kort, kort period i mitt liv kände jag starkt för U2. Jag såg videon till "The Unforgettable Fire" och lite senare en livekonsert på SVT. Kanske den där "Under A Blood Red Sky". 80-talet präglades av storpolitik, apartheid och konflikter. Särskilt sorglig kändes den på Nordirland, och mitt barnajag såg U2 som representanter för den (Irland som Irland, liksom). En känsla av att det där bandet hade lidit svårt. Nu sjöng sångaren ur djupet av sitt hjärta om det. Ur de där små korta, isolerade ögonblicken växte vrångbilden av U2 som ett oerhört viktigt band. I konspiratoriska stunder tror jag nästan att deras publik har fortsatt bedra sig själva på samma sätt under alla dessa år, utifrån en bas på en handfull starka låtar och ett uppriktigt realpolitiskt engagemang. Mitt uppvaknande kom när en klasskamrat överlämnade ett kassettband med A-has "Hunting High and Low" på ena sidan och "The Unforgettable Fire" på den andra. Efter ett tag spelade jag bara A-ha.

En anledning till att jag aldrig har sällat mig till U2-mobbarna är de där fåtaliga låtarna som alltid glöder av någon sorts angelägenhet, hur uttjatade de än må vara. "New Year's Day" hör definitivt till den skaran. Bara en sån sak som att de stod och spelade gitarr i snön i videon (inspelad i Sverige, va?) kändes rätt hårt när min smak i övrigt bara blev allt fjolligare. Jag tittade på videon häromdagen och kom att tänka på det avsomnade, sorgligt bortglömda Malmöbandet Bent Spanner, Arty Banner. Har U2 en antites utgörs den möjligen av Bent Spanners stökiga kaos och koncentrerade, minimala skivutgivning. Inte mycket dökött där.

För lite mer än sju år sen var jag på födelsedagsfest i en industrilokal i Malmö hos en vän som fyllde jämt. Hennes pojkvän sjöng i Bent Spanner, Arty Banner, som även gjorde en exklusiv spelning den kvällen. De spelade max tre-fyra låtar. En av dem var en cover på "New Year's Day" och hur suddiga minnena från kvällen än är har den etsat sig fast för alltid, till skillnad från merparten av alla pliktskyldiga 600-kronorsspelningar man har suttit sig igenom. Ni som har hört Bent Spanner, Arty Banner kan säkert göra er en bild av hur det lät. Ruskigt kärvt, torrt, ryckigt, intensivt, desperat - ett hårt skelett, snarare än en mjuk kärna. En agent hade säkert försökt sälja in dem under punkfunkens revival, men knappast med någon större framgång. Det här var för skevt, för konstigt, och väldigt långt från det där programmatiska, vita svänget. Åh, jag kan inte nog betona det geniala i att just det här bandet spelade en cover på "New Year's Day". Den där vackra melodin som så ursinnigt försökte frigöra sig från den barska skelettrytmen... Ett så dyrbart ögonblick vill man gärna uppleva igen, men det vårdas naturligtvis bäst i minnet.