Genesis

Det är hög tid att berätta om Genesis, medan jag ännu har konserten färsk i minnet. Jag rekommenderar även Johanna Paulssons fina och respektfulla recension i DN.

1989 stod Phil Collins inte särskilt högt i kurs hos mig. Han peakade kommersiellt med ”…but seriously” och några löjligt framgångsrika singlar därifrån. Jag kommer ihåg att en flicka i min klass höll ett föredrag om honom vid den här tiden, och jag reagerade väldigt starkt på att hon sa: ”Jag gillar Phil Collins, för han gör inte musik för pengarnas skull.” Själv hade jag svårt att föreställa mig något mer insmickrande än ”Another Day In Paradise”, men jag lät det hela passera. För övrigt var jag inte så jävla indie själv 1989; jag impades mer av London Boys ”London Nights” och PWL-mixarna på Boney M.

Men Phil Collins var jag inte särskilt förtjust i, bortsett från vissa spår på ”Invisible Touch”, och så givetvis ”In the Air Tonight”. Ni minns väl tv-historiens deppigaste scen i första avsnittet av Miami Vice, när Sonny Crockett bränner iväg i sin fräsiga sportbil, stannar vid en telefonkiosk och ringer upp frugan han precis har separerat ifrån: ”Was it for real?” Och så ”In the Air Tonight”. Shivers down my spi-ai-ai-ai-ai-ai-ine.

Den bästa rockkritik jag någonsin har läst är kapitlet om Genesis och “Invisible Touch” i Bret Easton Ellis “American Psycho”. Där har vi the mother of sätta popmusik i en kontext. Att Patrick Bateman håller ”Invisible Touch” som deras främsta verk kanske inte var så smickrande när boken kom ut, men för varje år som har gått har ironin förtvinat och blivit allt sannare, och det är uppenbart att skivan år 2007 låter riktigt bra. Bland merchandisen utanför Olympiaarenan i Helsingfors var ”Invisible Touch” det enda av albummotiven som prydde t-shirtsen, resten var vanliga turnétröjor.

När vi lättade ankare och gav oss iväg på en 16-timmarskryssning såg jag fram mot trevligt umgänge i form av min flickväns bror, Tommy, avgjort ett större fan av Genesis än jag själv. Jag såg också några burkar öl, promenader i Helsingfors, kanske någon annan aktivitet på Silja Serenade, och så några låtar från ”Invisible Touch”. Jag åkte alltså dit med mycket begränsade kunskaper om Genesis och deras musik.

Olympiastadion rymmer 40 000 personer, och denna kväll är det en trygg och faderlig/moderlig publik som har letat sig dit. Det är en solig kväll och med några Koff innanför västen mår jag som (en) Prince, även om scenen är låååångt borta. Jag hinner reflektera över att det nog är den första konserten i superduperformat jag ser. The Cure och Depeche Mode och sånt på Skandinavium och Globen räknas inte riktigt dit.

Genesis årgång 2007 består av Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks, plus livetrummis och livegitarrist. De äntrar scenen till tonerna av något som starkt påminner om Lasse Wellanders Bingolottorock, men det är inget som skrämmer mig nämnvärt. Sen brakar de igång med ”Turn it on again”, som har fått ge namn åt hela turnén. Det är ingen vidare låt, men den har tydligen sina tillskyndare bland den i stort sett fulltaliga publiken. När entrén är avklarad hälsar Phil Collins oss välkomna till en helafton med Genesis, och jag känner att det här kommer nog ändå bli en trevlig och varm kväll.

Det tar minst en minut innan jag känner igen nästa låt, ”No son of mine”. Versen är snyggt arrangerad, och med rockkonsertmått mätt är ljudet rent och välbalanserat. Allt känns fint. Det tar inte lång tid innan Phil Collins intar position bakom det ena trumsetet. Japp, ikväll spelar två trummisar med varandra, och det är smått förbluffande att varenda litet slag sitter exakt. Inte en enda gång hör jag dem krocka med varandra. De är totalt samspelta, där den ena emellanåt går in för att täcka upp för den andre. Fantastiskt. Förresten, var det någon som sa att Phil Collins inte var cool? Jaså? Han spelar på Brian Enos ”Another Green World”. I rest my case.

I arkivklippen som till och från vevas i bakgrunden ser man honom jonglera med en tamburin, som vore han proggrockens Ronaldinho. Han ger sig på samma cirkuskonst denna kväll också, och gör det med den äran, även om åren givetvis har gjort sig påminda. Annars tycker jag att Collins ser bra ut ikväll. Han har ju alltid varit en rultig liten gubbe, men tycks mer komma till sitt rätt med rakad skalle och ett icke föraktligt antal jordsnurr.

Den fina ”Tonight, tonight, tonight” blir kvällens första riktiga höjdare, med snygga och enkla oldschoolanimeringar i bakgrunden. Collins bankar på synttrummorna med extra emfas, som för att understryka att Genesis inte alls bara behärskar organisk och jordig progg. Tony Banks drar sig inte heller för att plocka fram de allra plastigaste ljuden när han sitter där omringad av syntar. En stor eloge för det. Varje gång det dyker upp något från ”Invisible Touch” slås jag av hur väl låtarna gör sig live, och hur kul killarna verkar ha när de spelar dem. Titelspåret må vara en ganska fattig sak egentligen, men ikväll framkallar den nästan mild extas framför scenkanten. ”Throwing it all away” är en snygg komposition som gungar på och nästan känns oförskämt njutbar i sin oforcerade 80-talsvärldssamveteetnopop.

Mike Rutherford står plötsligt där med en dubbelgitarr och Genesis bjuder på material från en minst sagt mångfacetterad karriär. Jag imponeras storligen av den eklektiska låtkatalogen, och erkänner att mycket är nyheter för mig. Spöksonaten ”Mama” är i alla fall en av höjdpunkterna.

Som extranummer river de av ”I can’t dance”, en kass låt förvisso, men jag jublar när de struttar in och gör den där fåniga dansen. På skärmen projiceras tre jättefigurer som gör samma danssteg. En crowdpleaser som jag köper utan vidare. Det hade kunnat vara nog där. Genesis hade kunnat gå av scenen efter 2,5 timmar (en aning långt kanske) och känt sig nöjda med att ha serverat något för alla. Lite progg, lite stelbent elektropoprock, lite fina ballader, sköna arkivbilder och ett sjuhelvetes trumsolo - av inte bara en utan två trummisar. Men de avslutar med en låt som jag aldrig har hört tidigare: ”The Carpet Crawlers”. Den är helt fantastisk! Försiktiga gitarrkaskader som landar någonstans mellan Siouxsie & the Banshees ”Forever” och Rhys Chatham och en underskön melodi som Phil Collins sjunger på liv och död, helt utan de spjuvermanér han brukar lägga sig till med. Det är smått knäckande, to be honest. Hemma laddar jag ner den och ser att den är med på ”The Lamb Lies Down On Broadway” (en av världens snyggaste albumtitlar). En ny favoritlåt!

Så inalles: en överhövans trevlig kväll som överträffade mina förväntningar både vad gäller det rent musikaliska och graden av värdighet. Jag vill passa på att rekommendera Missionskyrkans hotell som vi bodde på. Kanonmysigt. Shout outs även till det finska folket som har vett att prata tyst och bete sig civiliserat. Renare stad än Helsingfors har jag väl aldrig sett, och inte en enda mobilblottare stötte vi på under hela resan. På färjan hem badade vi bubbelpool, bastade och såg ”Blood Diamond” på båtbion. Kalaset gick på 4000 pix, och det hade jag ju inte alls råd med egentligen. Men vad fan.

ITM 003: Intuition told me (part 2)

Imorgon torsdag ger jag ut Intuition told me (part 2). Köp den på Parkteaterns Distro (www.myspace.com/distrolava), eller kontakta mig (intuitiontoldme@hotmail.com) om ni är intresserade av att tjacka ett ex. 20-30 spänn kostar det. Numret innehåller bland annat artiklar om Brian Eno (26 album recenseras!), Burial, ELO, Harold Budd, Stockholm Monsters, Phuture, teckningar av Basse, samt en hel del annat. Min vän Chrille bidrar med en analys av Stallones ”Cobra”, och det är det bästa jag har läst hittills i år.

Det blev nollbudget den här gången, men tack vare att Fredrik Kullman hjälpte mig att klistra ihop det, och att min soon to be wife kopierade upp det blev det riktigt, riktigt fint! Köp eller lev i kulturskymning.

Genesis, Helsingfors 11 juni

Oh yes, we're going. Vågar man hoppas på "In Too Deep", "Throwing It All Away", "The Brazilian" och "Duchess"? I vilket fall som helst lär det ju bli en väldigt värdig tillställning med välkammad, stillsam publik och perfekt ljud. Inga ord kan illustrera peppnivån, om man säger.

Burial deep in love

Burial. När buzzen satte igång förra året intog jag som vanligt en sval attityd, och bibehöll den i viss mån även efter att jag hade lyssnat några sekunder på nätet. Jag tyckte att det var bra, men avfärdade ändå Burial som ett Rhythm & Sound för de häftigt urbana. Som sagt, jag hade bara lyssnat några sekunder innan jag fällde min dom. Att jag verkligen tycker att 99 procent av allt som det fuzzaz och buzzaz om är vedervärdigt skräp var faktiskt ingen ursäkt i det här fallet. Jag borde ha stannat upp och betydligt snabbare insett att Burial är det bästa sen Rhythm & Sound, eller åtminstone Junior Boys.

Men det är klart… Så fort Rhythm & Sound förs på tal så brukar ju allt runtomkring och i närheten blekna. De är ju de främsta musikaliska innovatörerna sen Kraftwerk. Man vill helt enkelt inte hamna i deras skugga som modern dubutövare. Burial fick en tuff bedömning dels på grund av att de rör sig i liknande landskap, men också för sitt namn – Burial. Burial mix - Rhythm & Sounds fullständigt osannolika tiotumssvit – jo, visst tänkte man på den. Till slut laddade jag ändå ner några slumpvis utvalda spår och när väl min iPods shufflefunktion visade sig från sin bästa sida så sprack mitt ansikte upp i ett enda stort fånigt leende. Den hade valt ”Distant lights”, och vad hade väl kunnat göra sig bättre under mina alltmer sällsynta och alltid lika motvilliga besök i tunnelbanan? Åh, äntligen! Efter alla kvällar som ändå slutar med att New Orders ”Movement” ligger på stereon för att inget någonsin görs för att överträffa 80-talet – här fann jag något nytt! Och jag insåg med ens att Rhythm & Sound-kopplingen möjligen bar viss giltighet, men att den var grund och förhastad. När jag slutligen köpte fullängdaren så satt jag där med ett album som måste vara ett av decenniets fem vassaste. Hur många skivor spelar man egentligen rakt igenom utan att hoppa över spår? Tja, det är vissa Cure, vissa New Order, ”Very”, Eno/Budd-plattorna, Rhythm & Sound-samlingarna, Gasplattorna, ”Radioactivity”… Inte så många fler, i ärlighetens namn.

”Burial” innehåller spår från 2003-2006 och om musiken ska beskrivas så brukar det heta att det är kolsvart dubstep. Dubstep, ja. Där har vi ännu en term att hata. Twostep-dubstep. Den associationen vill jag för helvete inte behöva göra. Dubstep känns som nåt som hipsters och klubbfolk sysslar med. Det är en djupt ovärdig benämning på något som får mig att hoppas på en framtid. Men det kanske inte är så viktigt, det där med vad saker och ting kallas. Jag hatar bara att alla ska förhålla sig till ditten och datten och det nya svarta och årets förra årets… Kanske föredrar jag trenden och hipstern före trend/hipsteranalytikern.

Kanske låter Burial ovanligt urbant och souligt för en sån som jag, men det nattliga mörkret som inneslutar deras kompositioner får det hela att låta så underbart regntungt, dystert och hypnotiskt. De meditativa inslagen har jämförts med Eno. Jag säger inte emot. Där Rhythm & Sounds dubskelett blandar det västindiska med det västeuropeiska, är Burial omisskännligt engelska. Och hur mycket jag trots allt älskar England har musiken därifrån på sistone varit för jävla bedrövlig. Men i år har landet försett mig med tre stora förälskelser: ”Extras” (jag vet, jag är sist i världen), tv-serien ”The Line of Beauty” (en serie med queertema, där man refererar till Henry James som ”mästaren” och har OMD:s ”Maid of Orleans” i soundtracket är givetvis 5 av 5.)

Och så Burial. De hittade en liten luftficka där ingen tidigare hade varit och nosat. De kom ut med något vagt välbekant, men med en unik kryddning. Just nu innehar de tronen.