Axl Rose versus Pet Shop Boys

Jag läste med stor behållning om Guns'N'Roses borta hos Billy Rimgard nyligen, om hybrisvideon som åtföljde "November Rain", och hur mycket han hatade bandet på högstadiet. Jag instämmer naturligtvis till fullo, eftersom jag har kämpat ett helt liv med att försöka förstå svenskens kärlek till hårdrock. Men jag minns även när Axl Rose förvandlades från den stora fienden till...ja, nån sorts kuriositet att ha överseende med, och någon med mer oväntade sidor än tajtsen, bandanan och den gräsliga sångrösten lät ana. Axl Rose kommer nämligen ut som stort Pet Shop Boys-fan i Chris Heaths bok "Pet Shop Boys Versus America" (som nästan är ännu bättre än hyllade föregångaren "Literally"). Plötsligt gick det inte att hata honom längre. Lyssna bara här:

Axl Rose turns out to be unfailingly friendly and sweet. They had assumed that he couldn't know much about them, but the first thing he says is, 'Gorgeous show - why didn't you do "Being Boring"?'

Axl: 'I used to hate them. I was the guy who shouted out, "The Pet Shop Boys suck!" But when I really hate someone I get all their records to try and work out why, and I found I really like them.'

[...] He proceeds to rave about the show - 'that was so cool, "My October Symphony", when they don't even sing'. Then he tells me that there's something in common between "My October Symphony" and this song he's struggling with in the studio at the moment, a song called "November Rain".

Neil Tennant: 'Well, Axl Rose. He was the one who shocked me. But he's seen the light. He told me that when they were recording their album, during the breaks they'd listen to "Behaviour", and he said we were an inspiration to them.'

Guilt by association

Hitradion pluggar för närvarande en låt som heter "Fireflies" av Owl City. Jag sluter mig till att den spelas ofta, då den har slagit mot mig varje gång jag har befunnit mig ute i offentligheten, i en butik eller något. Eller så har den spelats i bilradion när vi har åkt till stan (Färjestaden har inte stadsrättigheter, då planeringen har utelämnat ett regelrätt centrum, men vi kallar det ändå stan). Det tog några gånger för mig att inse att det faktiskt inte var Postal Service som hade slagit bortom amerikansk teentelevision och svensk mainstreamindie. För det låter ju exakt som Postal Service! Fast dåligt. Och då fick jag utmana mina trygga föreställningar och gräva djupare. Jag gillar ju Postal Service. Eller gillade. Inte så att jag tokälskade "Such Great Heights" som alla andra, men jag köpte ju skivan, spelade den en del, glömde den som mycket annat, och så var det bra med det.

När jag hörde "Fireflies" på HM kände jag att något inte stod rätt till. Det måste vara något fel på Postal Service när de så smidigt inlemmades i klädbutikens skval och förutsägbara parasiterande på tolvåringarna emooutfits. Death Cab For Cutie har jag egentligen alltid tyckt ganska illa om, men Ben Gibbards låtar fungerade ganska bra i en elektronisk inramning. Nu inser jag att jag var alldeles för snäll och undfallande. Lite som när så många lurades att tro att Orups "Stockholm" är bra, för att den "låter som Pet Shop Boys". Postal Service kanske gör allt rätt, de kan i alla fall knepen och de besitter melodisk begåvning, men när jag idag lyssnar på skivan tycker jag faktiskt ganska illa om den. Jag är uppriktigt tacksam mot "Fireflies" för att den fick mig att ompröva en bekväm ståndpunkt. Postal Service är 00-talets trip hop. Invanda föreställningar om popmusik måste ständigt omprövas.

Four-Calendar Café

Cocteau Twins "Evangeline" hamnade lite olyckligt direkt efter Naked Souls mästerverk "Sleep" på den där VHS-kassetten med indievideor från 90-talet. 1993 kändes det spontant som om det var lite för sent för en trio 80-talsmystiker att göra bestående avtryck, och ovan berörda VHS-kontext förstärkte bara det man anade. Från de tjeckiska gitarrmattorna och videons billiga, men prydligt korrekta indieestetik (brunett med blommig klänning lägger rosor i en flod) var steget långt till den för Cocteau Twins ovanligt jordnära och nästan tjejmiddagsvuxna klangen som skymde de första sekunderna av "Evangeline". Det var ett steg man helt enkelt undvek att ta just då.

Nästa Cocteau Twins-singel, "Bluebeard", fick dock genast mitt bifall. Det var bandets hittills poppigaste stund och den antydde att albumet "Four-Calendar Café" var ett steg bort från de dunklaste av dimmor, i riktning mot en sorts vuxen John Blund-pop, med de allvarligaste av intentioner. Min bror hittade plattan på Experts skivrea, och från den stunden blev det snabbt den skiva jag lyssnade oftast på under en period.

Det första intrycket var att inledande "Know Who You Are At Every Age" var helt gigantisk, enorm - kvar fanns den täta atmosfären från 80-talsproduktionerna, men här förädlad till något klarare, för att inte säga direkt självlysande. Det andra intrycket var att jag grovt hade missbedömt "Evangeline". Idag rankar jag den som en av mina absoluta favoritlåtar. Den torra, smått resignerade inledningen må ha fungerat som bromskloss efter ett tjeckiskt shoegazestim, men sitter man kvar en minut hör man knoppar brista (förlåt, det är ju vår). Det är så fint. Ingen har någonsin begripit vad Elizabeth Frazer sjunger, men visst måste det ha med kärlek att göra. Hon må vara en ikon, men hon är alltjämt underskattad. Alla som lyckas vara så undanglidande och förtrollande måste vara underskattade. Jag älskar hennes svävande bildspråk.

Drömpop kanske är en bra genrebeteckning. Termen har nog applicerats på Cocteau Twins-efterföljare som Sigur Rós, men ingen skiva förkroppsligar begreppet tydligare än "Four-Calendar Café", från den svävande euforin i "Bluebeard" till en fjäderlätt, karibisk vaggvisa som "My Truth", eller vuxengazeballaden "Theft And Wandering Around Lost". Eller den försiktiga urladdningen i "Pur", ett för mig klassiskt avslutningsspår som ger garanterad gåshud. I allt anas drömmens skenbara logik.

Jag älskar Cocteau Twins-skivor som "Treasure" och "Victorialand", men "Four Calendar Café" är 80-talsimman kondenserad till kristallklara vattendroppar. Man kunde ana att de var på väg mot den här destillerade drömpopen redan på föregångaren "Heaven Or Las Vegas" - även det en lysande skiva - men inte lika tydligt utförd. Pratar ni med riktigt luttrade Twinsrävar kommer de förmodligen att fnysa åt "Four-Calendar Café", avfärda den som lättviktig och överproducerad. Visst, produktionen är besynnerlig - ovanligt mekanisk, som ett möte mellan omslagets hårdplast, muttrar och skruvar. De smekande tonerna ligger inte inbäddade i fluff eller dis, och det finns tack och lov inga spår av dåtidens trip hop i botten. Kanske var det bara Robin Guthries idé om hur man bäst ringade in en gitarrpedal 1993. Helt säkert är att ingen delade hans vision, vilket gör det till en skiva utanför tiden (världens bästa betyg). Cocteau Twins har aldrig låtit som något annat och aldrig har det varit mer påfallande än här.

När jag på avstånd betraktar "Four-Calendar Café" med den utomståendes blick ser jag deras mest kommersiellt gångbara (men förmodligen minst framgångsrika) album. Jag ser även deras konstnärliga höjdpunkt (lyssna en gång till innan ni författar era hatbrev). Det här är ett verk där mystiken tillåts dväljas, samtidigt som det dunkla har klarnat till den ljuvaste drömpop. Ett av 90-talets största, mest orättvist förbisedda mästerverk. Helt klart.

Desert Öland Selection

Vår lilla tjej har bestämt att vi ska vakna klockan sex varje morgon, så visst blir man lite trött ibland. Lägg till en ansträngande flytt på 40 mil, uppackning, tapetsering och beställning av ett nytt kök, samtidigt som man försöker stjäla till sig några timmars översättningstid för att betala lavinen av räkningar som hopas i flyttens spår - jo, man är lite trött. Men även euforisk, förstås! Idag vaknade jag till strålande solsken, struntade i att rulla skepparkavajen efter allt katthår, tog på den och fann mig själv mitt ute på alvaret efter ungefär tio minuters promenad. Absolut tystnad (efter Cocteau Twins och Autechre kändes det rätt att stänga av för öronfrid), snö och skare, frisk luft och ett öppet, vidsträckt, folktomt landskap. Kargt, ödsligt, rent och hisnande vackert. En ensam kungsörn kastade sin skugga över mig och jag vände hem till byn.

Alla som någon gång har flyttat vet att det är svårt att bestämma var man ska börja när man väl är på plats. Jag rotade bland skivorna för att hitta lite passande musik. Jag tänkte slänga på första bästa som ljudtapet för uppackningen, men Ned's "Godfodder" kändes kanske inte helt rätt för ändamålet. Direkt efteråt hittade jag rätt med Pan Americans första. Jisses, vad bra den låter än idag! Den har nog rullat åtta gånger sen vi kom hit, och den gör Vickleby än mer till min plats.

När det var lite mer ordning kände jag ett plötsligt sug efter Lambchops "Nixon", och framförallt låten "The Distance From Her To There". Det är något med klarheten i den ljudbilden och den allmänna hemmakänslan hos ett band man har älskat i 15 år. Lambchop lämpar sig så väldigt bra, här och nu.

Ni får ursäkta att jag bara blickar bakåt och inte lanserar några nya namn, men jag måste få lite tid att samla mig först. Det har gått 14 år sen jag lämnade Öland och det är så nytt och samtidigt så välbekant, allt i en surrealistisk mix av barndomsminnen, framtidsutsikter och ett ganska så storslaget nu. Det är faktiskt jättekonstigt och inte alls oangenämt.

Någonstans funderade jag över vad som känns som allra mest hemma, och just i det ögonblicket blev svaret "Waiting For The Night" med Depeche Mode. Så den har jag spelat om och om igen de senaste dagarna. Det är ett mirakel till låt, en av deras allra bästa och mest intelligenta sånger, mil från den stabbiga arenamaskin som drar runt och nostalgirockar idag. Och det kanske är nostalgi när jag sitter här och minns hur jag efter skoldagarna i 7:an skyndade mig hem för att läsa Stephen Kings "Det" med "Violator" som soundtrack, men jag behöver den bilden. Den hjälper till att sortera intrycken. Jag hade en plastfåtölj, Skopan tror jag den hette, men vi kallade den Blöjan. Det är det enda jag någonsin har älskat från IKEA, och jag satt i den med fötterna på sängen och gungade så att den nästan tippade över, och "Waiting For The Night" ackompanjerade Henry Bowers och Belch Huggins grymheter och annat finstämt och rysansvärt coming of age-gods. De två verken är för mig evigt sammanflätade.

Ohoj, Silver!