Schmaalhans Weltraum

Artist: Schmaalhans Weltraum
Title: Samovar/Dr. Läderbär
Personnel: A. Rimpi, P. Olsson
Location: Ulf Swärd Audio, Kungälv
Year: July, 1991
Label: Limur

Hjärtat ömmar extra för vissa sjutummare, som den här. Men, i vanlig ordning måste vi först färdas bakåt i tiden för bakgrunden och kontexten.

Lund, 1991. Jag är på Olympen för att se mitt livs andra konsert. Den första var Pet Shop Boys i Göteborg tidigare på våren. Nu är det Kraftwerk. Det är ett väldigt betydelsefullt ögonblick. Det enda som gjorde att jag uthärdade morfars begravning veckan innan, var tanken på att få se Kraftwerk live. Med den framför mig lyckades jag nästan hålla tårarna borta, något som märkligt nog kändes viktigt då.

Jag är 15 år, och har inte sett särskilt mycket av världen eller ens Sverige, så jag tycker att Lund och Olympen känns ganska stort, och alla synthare i lokalen är så oerhört mycket tuffare än jag (på bussen hit blev jag vänligt utskrattad när jag sa att jag bland annat gillade Erasure). I Olympens hall ser jag en närmast platinablond man, en högljudd, glad skåning som spelar blippig, supercool old school-syntpop i sin bandare. Kanske visste jag redan att det var Alexander Hoffman i bandet S.P.O.C.K., eller så berättade någon det. Blippandet i bandaren lät så härligt och, paradoxalt nog, fräscht, inte minst i ljuset av det Chesney Hawkes-mörker som hade lagt sig över skolans kafeteria.

Kraftwerk gjorde en av de bästa spelningar jag någonsin har sett, och i min värld valde jag att se det som en värdig hyllning till minnet av morfar. Men det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om ljudet av billiga maskiner, och blipp-blopp från sovrummet. Musiken Hoffman spelade i sin bandare lät lite som en låt av Schmaalhans Weltraum, "Montagne Du Boeuf", en perfekt inkarnation av den billiga synthpopens oemotståndliga charm och magi. Jag hörde den på radion, fick veta att den var med på samlingsskivan "Faces & Images" (som jag än idag inte har lyckats få tag på), och antecknade deras namn på en lapp. De hade ju släppt en singel också, så mycket visste jag.

Nästa resa gick inte ända ner till Lund, men väl till Älmhult och skivbutiken Hotstuff. Min bror och jag gjorde en dagsutflykt med två av Ölands för tillfället roligaste personer, som på vägen mot Hotstuff varvade associativa lekar, förtjusande lögner och skämt om porrtidningar som hette Leatherstrip (efter den danska bodyakten) och soundtracket till Hook (efter Cultivated Bimbos "Hooker In Head"). I butiken hittade jag "Samovar/Dr. Läderbär", det är den enda skiva jag minns att jag köpte, fast det blev ju betydligt fler.

Det är en fantastisk singel, en av mina svenska favoritsinglar genom tiderna. "Samovar" har den perfekta balansen av naiv pojkrumssynthpop, melodisk briljans, avmätt sång och ett svårdefinierat stråk av vemod. Och texten!

Jag drog in till stan Och köpte en samovar Med hamstern hade jag förlorat mitt sista hopp Samovaren var min länk till den nya världen

När den här musiken fungerar, vilket faktiskt är väldigt sällan, finns det inte mycket som tilltalar mig mer. Den bör nog rymma ett mått av lekfullhet för att inte gå bort sig i synthpopsmyllan. Det allra värsta är när det blir klumpedunsbody i schlagertonart. Håll det rent och enkelt, spänn inte musklerna, använd billig elektronik, och skriv snärtiga låtar, säger jag. Det blev inte särskilt många från Schmaalhans Weltraum, men "Samovar" och "Montagne Du Boeuf" håller yppersta klass och uppfyller de strikta kraven för att göras rättvisa i en skräpig bandare i parken.

Fotnot: "Montagne Du Beouf" finns tydligen med på en serie cdr-skivor med obskyr minimal wave-synth, " Tribute To Flexi-Pop, vol. 5". Det känns som skivor värda att kolla upp. "Samovar" kan ni lyssna på här.

How I Was Robert McNamara'd Into Submission

Robert McNamara, USA:s försvarsminister 1961-1968, avled igår, 93 år gammal. Han var höken som hade stake nog att vända om och erkänna misstagen som begicks under krigföringen i Indokina. Inte för att det skulle räcka som botgöring eller tvätta bort alla silos med blod från hans lekamen, men han gjorde det, och det var lika sällsynt och välkommet som rakryggat.

En av 00-talets allra bästa filmer är Errol Morris "The Fog Of War", där Robert McNamara sitter framför en kamera och berättar om USA:s militära förehavanden och övergrepp, från andra världskrigets brandbomber över Japan (jag hade exempelvis ingen aning om att man bombade ihjäl 100 000 japaner i Tokyo 1945 innan jag såg filmen), fram till McNamaras egen tid vid makten, med tillhörande Kubakris (it was luck that saved us from WW3, luck!) och Vietnamkrig. McNamara talar helt utan att blanda bort korten på politikervis, försvarar vissa av sina val, känner djup ånger över andra. I och med att någon från den absoluta makten tillåts redogöra över kriget på det här sättet, utan att lägga över ansvaret på någon annan, eller ge snåriga svepskäl, blir det till en av de mest svidande vidräkningarna om krigets vansinne som skådas kan. Om filmen hade nått en tiondel av Michael Moores publik vid tiden runt "Fahrenheit 9/11" hade valutgången 2004 blivit en annan. Medan Moore predikade för kören, torde McNamaras utsaga ha väckt frågor hos den mest inbitne Rumsfeld-hök. Därför är "The Fog Of War" så mycket kraftfullare än Moores förvisso extremt underhållande och manipulativt fulländade underhållningsdokumentärer.

Morris klipper in snygga journalfilmer från bestyckade hangarfartyg och blodisande bilder från bombningarnas efterdyningar, och ljudspåret är (givetvis) komponerat av Philip Glass. Det låter som vanlig Glassmusik, men passar i kontexten bättre än någonsin förr.

Eftertankens kranka blekhet, var det.

The Equatorial Stars

Please, allow me to indulge

Namnkombinationen Fripp/Eno har något magiskt över sig, trots att de inte har gjort sina bästa skivor tillsammans. Alla i kör: Fripp/Eno. Ah, det ligger så behagligt i munnen. Tänk innan proggen fick sin revival; fanns det ett mer provocerande namn än Robert Fripp? Ögonblickligen var flanellskjortorna där med sin flintastek och AC/DC och rediga rock och skojade om Pink Floyd, flygande grisar och det där förhatliga med ambitioner. Idag låter det annorlunda. Inte för att det rör Fripp/Eno i ryggen. De gjorde den här totalt världsfrånvända stjärnkikarplattan 2004, enbart för sitt eget höga nöjes skull. Det är ljudet av två avantgardegubbar som eventuellt leker med oss. Jag tycker att den är rätt bra. Ni hittar den här.

Den Blåa

Ingen skugga ska falla över Arvikafestivalen och deras bokning av Depeche Mode. Det var ett styvt jobb att få dit dem, och säkert ett minnesvärt ögonblick för många närvarande, i sin kontext en väldigt läcker bokning. Men det kan ändå vara på sin plats att flika in en liten reflektion, som numera hemsöker mig närhelst bandet behagar släppa nytt - visst är det talande att De Stora Musiktidningarna började ta Depeche Mode på allvar först när de blev riktig ointressanta. "Ultra" var helt oväntat en riktig höjdare, men därefter - "Exciter" hade ett par fina stunder ("When The Body Speaks"!) och en snygg LFO-produktion, "Playing The Angel" var om inte gräslig, så bedövande trist, och nya skivan orkar jag faktiskt inte lyssna på. Ni kan väl upplysa mig om jag till äventyrs missar något.

Linjen mellan fullpoängare som "Speak & Spell" och "Violator" är allt annat än spikrak, men musiken sitter där, som kotor i min ryggrad. Vi behöver liksom inte orda mycket mer om det där, utan låt oss istället göra ett nedslag i periferin.

Den röda, den gröna, den blåa - what's your poison?

Alla har sin speciella relation till den här trilogin av tolvor, med glödande livespår på B-sidorna. Den blåa minns jag extra tydligt, eftersom vi hade haft skoldans på Stenskolan i Färjestaden (mellanstadietid, det här). Läsk och godis, och kanske viskade någon flicka en hemlis i ens öra, medan läsken fuktade strupen och det var skumbananer och pepsmint och salta fiskar. Mamma hämtade mig och sa att storebror hade köpt en ny, blå skiva, och jag kom hem och såg "Get The Balance Right + 4 live tracks" där vid stereon. På den här tiden (ja, långt innan, egentligen) skrev Martin Gore genialiska låtar som "My Secret Garden" och "See You" (svunna tider) och de finns med här. Jag har lyssnat mycket på den här tolvan de senaste dagarna. Inte för att livelåtarna egentligen har något att sätta emot de på "101", men det är ändå så fruktansvärt bra musik.

Så, där någon gång runt 1986 spelade vi tolvan några gånger på brorsans stereo och sen gick vi ner för att se på "Pluton B i Vietnam", en amerikansk TV-serie om ni-vet-vilket-krig. Det var säkert rätt uselt, men på den här tiden tyckte man att allt med action i allmänhet var bra, allt med action i Vietnam var helt sinnessjukt bra, och jag kommer ihåg hur mycket jag hatade SVT när de bestämde sig för att sluta visa serien eftersom den ansågs alltför pro-amerikansk.

Liverpudlians Do It Better

Ja, precis så! Precis så här ska det låta. Plötsligt förstår man varför det tvunget skulle ta 20 år för Paul Simpson att skriva ny musik under namnet The Wild Swans. Egentligen kan vi stryka lättviktsalbum som "Space Flower", och istället bara minnas de tidiga singlarna som samlades på "Incandescent", en skiva som jag snart bokstavligen har spelat sönder. När man hör nya "English Electric Lightning" känns återkomsten logisk, relevant och betydelsefull. I ett England nedlusat av Arctic Monkeys och Lily Allens krävdes det nästan att någon från det gamla gardet skulle resa sig, sätta ner foten och utbrista: "nu får det fan i mig vara nog!" Jag ser framför mig när Al Pacino i "En kvinnas doft" slår med käppen och ger sitt långa, nackhårsresande tal om ynkryggar och skvallerbyttor.

Jag hade kanske inte trott att The Wild Swans var bandet att gjuta lite liv i den brittiska popmusiken efter ett rekorduselt decennium för den samma. "English Electric Lightning" är årets bästa singel, för att den känns i hela kroppen, för att den bultande ilskan är tyglad av den begynnande ålderdomen, för att en gammal poet och squatter så varsamt ger sin skildring av ett land i förfall. Baksidans "The Coldest Winter For A Hundred Years" är fantastisk för att det är en lång novell om tiden då Paul Simpson delade kvart med Echo & The Bunnymens genialiske och så tidigt bortgångne trummis Pete De Freitas. Jag är inte den som köper lägenhetsmisärsromantik rakt av, eller tjusas av konstnärsberättelser om nudlar, droger och socialbidrag, men Simpson kommer undan med det, för han berättar om en så viktig musikalisk period, och droppar namn som Pete Burns och anklagar Ian McCulloch och Julian Cope för att ha snott hans militärjackemode, samt gör bruk av min favoritplural ("cacti"). Tillsammans med Dead Letters Spell Out Dead Words liveskiva är den här 10-tummaren årets hittills viktigaste skiva.

Beautiful Child

Jag vet inte om Henrik Schyffert och Per Sinding Larsen talade sant i sitt TV-program "Rock", från början av 00-talet, men det har varit svårt att skaka av sig de inre bilderna av roadien vars uppgift var att blåsa upp kokain i Stevie Nicks stjärt inför spelningarna - med ett sugrör. Det var 70-tal, och det var swingerspartyn och skilsmässor och sprit och orgier och knark, knark, knark. Fleetwood Mac var bandet som speglade allt det där, hela tiden med den oklanderligt polerade fasaden intakt. Det var svårt att ana dysfunktionen under det slicka, perfekta och strömlinjeformade. Ändå visste den genomsnittliga skåpsuparen i förortsvillan vad som vilade i en "Rumours", eller en "Tusk". Därför sålde Fleetwood Mac fler skivor än alla andra.

Jag har alltid varit någorlunda positivt inställd till Fleetwood Mac, men det har varit en inställning präglad av likgiltighet. Brorsan köpte "Tango In The Night", och visst var låtarna snygga och fina, men de var ju så GAMLA. John McVie såg ju ut som 70 redan 1986. Dessutom var det svårt att ta till sig ett band utan image och coola skivomslag, vars mytologi främst tycktes bestå av skilsmässor och partnerbyten.

"Tusk" då. Den har hyllats på flera håll sen tiotalet år tillbaka, men jag köpte den först förra veckan. Ett otummat, ospelat exemplar för tio kronor. En vän försökte övertyga mig nere i Lund om skivans förtjänster för längesen, men jag tyckte aldrig att det var mer än okej. Nu har jag spelat utvalda delar av den som en tokig, och hade jag gett mig på en bäst just nu-lista hade "Over And Over", "Sara" och "Beautiful Child" placerat sig högt upp på den. Skivan är hysteriskt ojämn. Endast sönderknarkade människospillror kan handskas så slarvigt med så guldtintat material. Någon gång ska jag göra en film där jag färdas genom tiden för att korrigera olika album, stryka värdelösa låtar och designa nya omslag. Det behövs, inte minst med "Tusk". Den här parallella idealversionen skulle vara kul att visa upp och ställa mot originalet. Å andra sidan måste popmusiken få ha sina skönhetsfläckar och bortslarvade mästerverk. Isolerad är "Beautiful Child" så väldigt värdefull. Min dotter ler med hela ansiktet varje gång jag spelar den.

Where The Pigs Don't Fly

Gud var på sitt allra mest sadistiska humör och skapade grisen, som dömdes till eviga plågor i Helvetets femte krets. Ni har säkert följt rapporteringen om de danska grisarna, kuperade och fixerade i ett liv som inte ens Dante kunde ha fantiserat ihop. Man blir svårt modfälld av det här och tycker väl rimligen att en omedelbar förändring borde kunna komma till stånd. Ändå är det svårt att ens andas ett ord om sin indignation, vrede och vanmakt. Alltid dyker det upp någon som relativiserar, trivialiserar och trollar bort korten tills man står där, positionerad i ett av två olika medelklassiga läger. Det borde vara ganska enkelt, egentligen. Att grisarna ses som en industriprodukt, ett livsmedel som ska förädlas är i sig ett moraliskt haveri. Att de utöver detta ska plågas, tryckas in i bås där de inte kan röra sig, och därefter pryglas fram till slakt - ja då böjer man huvudet i skam över den mänskliga rasen.

På Coop och Axfood tänker man inte tvinga danskarna till förändringar, och man spelar ut det eviga, så förbannat ryggradslösa, konsumentmaktkortet. Visst borde man kunde kräva av folk att välja bättre kött, men står valet mellan 69 kr/kg och 169 kr/kg är det inte längre ett val för en del. Konsumentmakt, konsumentschmakt.

Jag äter själv inte kött, men ställer numera alltid motfrågan "varför äter du kött?" när jag tillfrågas om det på bjudningar. Det är ju onekligen en minst lika motiverad fråga. Aldrig skulle jag moralisera för folk och tvinga på dem mina egna matvanor. Man ska få äta kött, om man nu vill det. Inget fel i det. Men jag läste nyligen att vi i väst äter tre gånger mer kött än vi borde, säkert på grund av billiga priser. Det håller ju bara inte. EU:s jordbrukspolitik är så fucked up att man kan gråta för mindre. Varelser, minst lika intelligenta som hundar, rastlösa, med stort behov av att röra sig fritt, böka i jorden, äta rötter, står fastlåsta vid ett obegripligt lidande i sex månader. Sen slaktas de. Alltmedan reklambladen skyltar med veckans lockvaror (kött till vrakpris). Det här är inget vi kan positionera oss om. Något måste göras.