September, 2001. Jag sitter på Parken i Köpenhamn och ser
Depeche Mode. Med jämna mellanrum går en dansk man fram och skriker mig och min dåvarande flickvän i örat. Jag vill inte vara där. När dansken har tröttnat på att skrika drar han fram kuken och viftar med den, helt nära våra ansikten. Jag vill förstås döda honom, men han är dubbelt så stor, så jag säger till vakterna, som lite lojt ber honom att gå. Det är ganska hemskt att önska sig någon annanstans när man ser ett band som har betytt så oerhört mycket i hela ens liv.
Jag såg Depeche Mode första gången 1993, på Devotional Tour. Den beryktade rockturnén. Det var en bra spelning, men det var inte mitt Depeche Mode. "Songs Of Faith And Devotion" innehöll tre-fyra klassiska låtar, men i övrigt var det ett ansträngt, tomt rockande album med helt fel intentioner.
Andy Fletcher sammanfattade det hela bäst, genom att rynka på näsan när
Dave Gahan kom hem från Los Angeles och pratade om musik i termer som "I dig it". Han förstod då att något inte stod rätt till. "Dig." Så hade de aldrig talat om musik tidigare.
Dave Gahans vilsenhet framstår så mycket tydligare nu i efterhand när jag har ägnat större delen av våren och hela sommaren åt att totalt gå ner mig i Depeche Mode. Jag har tittat på "101" flera gånger, läst en biografi, köpt en massa gamla tolvor och återutgåvorna på alla album fram till "Violator". Dave Gahan, som var störst på högstadiet, älskad av alla. Stilikon, flickornas gud, både de töntiga och de tuffas förebild. I England var det förstås inte så, vilket vi aldrig begrep här på Öland. Där var det bara
Paul Weller och hans lärjungar som gällde, Depeche Mode var ett truligt skämt, något tyskarna och skandinaverna var ensamma om att ta på allvar. Det är så mycket lättare att känna sympati för dem utifrån det perspektivet. Arbetarkillarna som aldrig kunde föra sig i salongerna, som inte visste något om stil, och var helt ointresserade av att tillhöra en viss scen och därmed genast gjorde sig omöjliga i engelsk press.
Alan Wilder, den ende medlemmen sprungen ur medelklassen, ger i
Steve Malins biografi uttryck för något som liknar skam inför övriga medlemmars beklämmade brist på världsvana. De behärskade helt enkelt inte koderna.
Det där är långt från det Depeche Mode jag växte upp med, de som definierade coolhet. Jag försöker verkligen förstå varför de plötsligt i år har blivit så livsviktiga för mig igen. Det är inte helt lätt att hitta ett svar på det, men det måste ha att göra med den här motsättningen, samt att jag aldrig helt har gjort upp med mitt förflutna med dem. Det finns få band jag har avfärdat så ofta, varit klar med och fnyst åt, trots att jag egentligen alltid har älskat dem. Man vill ju helt enkelt inte vara som alla andra. Det är nog omöjligt för människor idag att förstå exakt hur stora Depeche Mode var på skolgårdarna mellan, säg, 1985-1991. Något liknande tillåts inte i dagens fragmentariska utbud. Först var det ju synt vs. hårdrock, men även hårdrockarna verkade gilla Depeche Mode, de var liksom det accepterade undantaget. På högstadiet var det inte lika lätt att göra den uppdelningen, men alla älskade dem fortfarande. Få mer än jag, men det fanns de som var ännu större.
Pet Shop Boys, förstås.
Kraftwerk, New Order, och
The Cure började komma så smått. En gång sa jag till Lill-Ricke, en elak jävel, att New Order var bättre än Depeche Mode, vilket möttes med ett hysteriskt, föraktfullt mobbarskratt. "Hörde ni vad han sa?" Jag bad om det, och fick alla emot mig. Min kärlek till Depeche Mode var något jag inte ville vulgarisera och jämställa med JC-kläder och spyor på torsdagsdiscot, därför var det viktigt att offentligt problematisera deras kvaliteter. Jag var inte heller helt bekväm med Dave Gahans status som sexsymbol, trots att jag köpte ett par vita Levi's på skolresan till Budapest i 9:an.
På gymnasiet började det blåsa andra vindar. Jag körde ett år som syntare, innan jag bytte över till indie och i brytpunkten kom "Songs Of Faith And Devotion". Inombords: ett rasande hav av motstridiga känslor, uppbrott vs. gamla lojaliteter.
Spiritualized var förband den där kvällen 1993 och mottogs med busvisslingar, vilket förstärkte min skepsis mot Depeche Mode-publiken. Jag ville distansera mig från alla de där inskränkta människorna. Fyra år senare var jag hemma och vände i Kalmar, någon gång efter att "Ultra" hade släppts (en utmärkt skiva, btw). Jag sprang på en bekant från gymnasieklassen som bara väntade på att nästa DM-singel skulle släppas. Det var vad han såg fram emot, det fanns inget annat. Det var verkligen ledsamt.
Men de fanns förstås kvar i mitt liv ändå, utan att jag ägnade dem överdriven uppmärksamhet längre. De var en så pass självklar inventarie att jag verkligen blev förvånad över mina reaktioner när de fördes på tal. För från universitetsperioden och framåt stötte jag ofta på folk som talade nedlåtande om dem. Det var något ganska nytt. Jag märkte att jag blev lite retlig, smått förolämpad, som om man hade baktalat en familjemedlem. Plötsligt befann jag mig bland barn till akademiker, barn till föräldrar med fin utbildning, barn som aldrig hade tagit Depeche Mode på allvar. Plötsligt var Pet Shop Boys okej, men inte Depeche Mode. Det var mycket konstigt, alltihop. Jag försvarade dem, men gick aldrig till botten med det. När vi listade favoritskivor under 00-talet fick de stryka på foten och nöja sig med typ en 36:e plats med "Violator". Det kanske kändes ärligt då, men kan omöjligen ha varit det.
Det började alltså i våras, det här obändiga behovet att göra upp med min DM-historia. Första steget var att erkänna att jag hade varit feg och undfallande och inte försvarat dem tillräckligt i sällskap med fint popfolk. Det är slut med det nu. Det andra steget var att närgranska
DA Pennebakers "101". Vilken film det är! Eller okej, den har gott om brister, men ingen annan film skildrar bättre hur 1988 kändes. Man var tolv år och dog musikdöden flera gånger om dagen, Depeche Mode var som bäst och när man såg den här konserten första gången på vhs var man verkligen nära att svimma. Där står fyra ohippa britter inför mer än 60 000 människor och spelar en musik de har uppfunnit helt själva från grunden och bara älskas våldsamt. Det kunde vara nog så, men kvaliteten i själva spelningen! Låtarna tycks lyfta, bli ännu lite starkare, bandet spelar bortom sin förmåga. Pennebaker har själv vittnat om hur tagen han blev av att se det här bandet som på ett för honom helt främmande musikaliskt språk kunde nå rätt in Kalifornienungdomens hjärtan. Titta på flickan som sjunger med i "Blasphemous Rumours" som om hennes liv hängde på de där raderna. Det är oförglömligt, man blir lika tagen varje gång.
Egentligen sägs ganska lite av vikt i "101".
Jag kan ibland ha svårt för Pennebakers planlöst flackande cinéma vérité-stil, men med tiden har jag insett att det fungerar väldigt bra just här. Ungdomarna som vi får följa på resan genom USA som fans i Depeche Modes fotspår är förstås lämpliga pappfigurer, lätt alternativa, offbeat, rätt coola, lite blasé, lite gulliga. Inga stora tänkare eller analytiker av elektronisk musik, utan kids som gillar öl och Depeche. Jag ser inte mig själv i dem, men blir ändå så märkligt berörd av att se dem företa den här resan i en Greyhound. Det är väl två drömmar som smälter samman, den om USA och den om det stora syntbandet. Kameran registrerar triviala ting, Depeche Mode säger inget direkt upplysande. Fletcher är rolig i en radiosändning, Alan Wilder får visa upp sina syntar, men mest av allt förstärks intrycket av ett band som inte kommunicerar så värst mycket med ord. Pennebaker alternerar med klipp från motorvägarna till bandets cover på "Route 66", fantastiska konsertbilder, ungdomarna som stojar i bussen och Depeche Mode bakom scen, i bilar eller på promoupptåg. Man talar om Nashville, där det dök upp 2000 personer på spelningen. Tänk att se DM i Nashville, eller att vara ett fan av dem där! "Never Let Me Down Again" och 60 000 händer i luften. Hjärtat brister litegrann varje gång. De tre gånger jag själv har sett dem har jag blivit besviken och det är så fullständigt meningslöst, men jag kan inte låta bli att önska mig till Pasadena Rose Bowl den 18 juni 1988.
I somras talade jag lite om det där med min bror när vi åkte till Stockholm för att se
Seinfeld. Vi talade om vilken oerhörd betydelse Depeche Mode hade när vi växte upp, hur man kunde sitta och förundras över symbolerna på Black Celebration-omslaget, varför man länge trodde att "New Life" var debutsingeln, den där Violator-jackan som jag bytte till mig av en kompis. Helt oberoende av varandra hade vi inlett en revival. Det var då han förde återutgåvorna på tal. "De innehåller ju halvtimmeslånga dokumentärer om varje skiva." När jag kom hem från Stockholm beställde jag genast alla fram till "Violator", som hur man än ser på saken markerar slutet på bandets storhetsperiod. Nu var det dags att strukturera upp vansinnet, närgranska, försöka förstå och återigen gå igenom intrycken. Jag vet mycket väl att många som läser det här tycker att det verkar poänglöst, bakåtsträvande, löjligt och direkt regelvidrigt för någon som skriver om musik att så skamlöst gräva ner sig och blicka bakåt. Förvisso har jag en betydligt mer tolerant attityd gentemot nostalgi än vad som är populärt att medge, men det här var ändå något annat. Det handlade om att skärskåda dels sin egen, men även omvärldens utveckling genom ett bands dito. På pränt ser det alltid bra ut att hävda nuets allsmäktighet, men om man tittar i backspegeln med erfarenhetens något skarpare blick lär man göra viktiga upptäckter och kanske nå insikter värda att bära med sig in i framtiden.
Med sju återutgåvor i handen tog jag itu med uppgiften. De små minidokumentärerna skildrar den häpnadsväckande resan Depeche Mode gör från 1981 till 1990, alltså en kortare tidsrymd än den från "Exciter" till idag. Jag plockade in mina egna kortrecensioner från
Slowdivejocke som diskussionsunderlag:
Speak & Spell (1981)Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.True dat. Just "Ice Machine" har
jag alltid sett som en av bandets fem bästa låtar. Det var alltså baksidan på debutsingeln "Dreaming Of Me" och det är ju nästan otäckt hur man kan inleda med något så fulländat. Det är ett intryck som många delar, inte minst
Mute-bossen
Daniel Miller, som vittnar om hur färdiga Depeche Mode lät redan i ett tidigt stadium. Musikaliskt var det egentligen inte mycket man behövde finslipa. Vince Clarkes gudabenådade popkänsla stod dock i vägen för gruppharmonin. Det är extra kul att Vince själv är med och berättar i dokumentären. För utomstående har det ju alltid framstått som obegripligt att han lämnade bandet just när de hade börjat göra succé i liten skala.
På twitter läser jag hånfulla kommentarer i stil med "Depeche Mode? Jag ser fyra töntiga killar som sjunger 'I Just Can't Enough". Som om det vore negativt. Som om inte det är precis vad popmusik handlar om. Andy Fletcher och Vince Clarke, med ett förflutet som hängivna ungdomskristna,
Martin Gore, omöjligt blyg, Dave Gahan, ungdomsbrottsling, världsrekordhållare i osäkerhet. De stod helt utanför new romantic-svängen, klädde sig i svärmorsjumprar och var helt aningslösa inför musikpressens mekanismer. Det är roligt att ingen av dem tar helt avstånd från skivan, vilket man kände sig tvungen till mitt under grungehelvetet 1993. Även omslaget avhandlas. Alla hatar det, jag älskar det. Fotografen
Brian Griffin (jo, han heter verkligen så) ser det som en katastrof, och ingen förstår någonting av det. En uppstoppad svan i plast? Det är väl för att den var en så stor del av min uppväxt som man aldrig riktigt har reflekterat över det. Det passade så bra ihop med "Puppets" och renheten i ljuden, glädjen i att höra allt fult bortskalat och ta del av något som var mer pop än Kraftwerk, som fortfarande var lite, lite för konstiga.
A Broken Frame (1982)
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. "A Broken Frame" är ett splittrat, men spännande album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.Jag vill nog pusha ännu lite hårdare för "A Broken Frame" idag. Jag har alltid gillat skivan, men aldrig lika mycket som nu. Intressant då att samtliga medlemmar lyfter fram den som bandets sämsta. De har förstås fel. Det som imponerar är ju främst att de så obehindrat lyckades gå vidare utan bandets motor och huvudsaklige låtskrivare - och släppa ett album mindre än ett år efter det första! Något liknande är förstås helt otänkbart idag. Borta är den självklara popbriljansen, för med "Leave In Silence" går bandet in i sin "dark phase", som varat ända fram till idag, som man skämtsamt uttrycker det. Det är ett helt avgörande skede för bandet, och det här är en av de mest intressanta dokumentärerna. Brian Griffin får breda ut sig om den magnifika omslagsbilden, en av 80-talets mest hyllade, vi får ett tv-uppträdande där bandmedlemmarna gör "See You" i en höskulle med hönor i knäna - och lyssna gärna en gång till på de tre nämnda låtarna + "My Secret Garden". Pure genius. Har även för mig att
Chris Lowe har lyft fram "See You" som sin Depeche-favorit. Kan någon bekräfta/dementera?
Construction Time Again 1983
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.Nja, lite väl hårt ändå. Här har de börjat formulera en tydlig idé, och få andra band hade lika skyhöga ambitioner vid den här tiden (åtminstone inte i Storbritannien). Martin Gore lyssnar mycket på
Der Plan och industri och man åker till Alperna med en uråldrig slägga för att plåta omslaget. Alan Wilder ställer ultimatum och kräver att få bli fast medlem, och får dessutom med två låtar på skivan. Den stora uppenbarelsen i dokumentären är ändå att få höra
Derrick May berätta om "Get The Balance Right!" och det massiva genomslag den fick på svarta pre-technoklubbar i Detroit. Ett white label-tryck på tolvan var hetaste het i dj-båsen och
Kevin Saunderson har utnämnt den till världens första housetolva. Det är så roligt att bandet själva inte fattar någonting av det här, då låten bara var ett paniksläpp för att inte gapet till nästa album skulle bli för stort. Jag hade själv aldrig förstått låtens storhet, men efter Mays brandtal lyssnade jag på den 15 gånger i sträck för att till fullo begripa, och nu tycker jag att den är jävligt bra, kan inte sluta lyssna. Om något var soundtracket till min sommar 2011 var det just "Get The Balance Right!", jämte
Blanck Mass-skivan.
Some Great Reward 1984
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles "Forever Young" var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.Martin Gore har sina brister, en del tycker att hans texter är banala. Kanske det, men däri ligger också en del av briljansen. Det banala och det övertydliga är stilgrepp, och ingen behärskade det bättre än Gore i mitten av 80-talet. Jag tycker inte om mitt eget perspektiv där om "Blasphemous Rumours", det andas von oben och förminskar. Det är en komplett låt, egentligen häpnadsväckande experimentell och ljudmässigt avancerad långt bortom hitlistorna. Från tung plåt till förlösande refräng, med en text som gav radioproducenterna skrämselhicka. En annan pärla är "Lie To Me", tydligen en av
Carl Craigs favoritlåtar.
Man stack till sitt andliga hem Tyskland och spelade in i Hansastudion och mycket är briljant, men "People Are People" är fortfarande svåruthärdlig. Missa inte dokumentärens fantastiska klipp på Martin Gore som spelar in stenar som rullar på plåt på sin balkong. Ambitionen var att skapa alla ljud själva, aldrig sampla någon, aldrig använda samma ljud två gånger. Jobbade några andra musiker lika hårt vid den här tiden? Musikkritiken befann sig på Lasse Anrell/neandertalarnivå och frågeställningen var om musik på syntar var riktig musik.
Efter "Some Great Reward" släpps "Shake The Disease", bandets dittills mest komplexa låt. Fantastiska slingor och tonartsbyten, förförisk produktion, och en melodi som är i det närmaste omöjlig att sjunga (prova själva!). Det var här jag för första gången förälskade mig i Depeche Mode. Jag förstod det inte då, men det var tydligt att de nu var på väg mot något riktigt stort (för resonemangets skull glömmer vi den helt värdelösa "It's Called A Heart", som aldrig borde ha släppts).
Black Celebration 1986
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.Ja, för fan. Mästerverk. Omslaget är möjligen tveksamt, speciellt typografin, men jag älskar ändå den där höghusbyggnaden, de ingraverade symbolerna och blommorna. En gång gick brorsan och jag omkring i Londons affärsdistrikt mitt i natten med tunga skivpåsar och väntade på transfer till Stansted, och jag tänkte hela tiden på den här bilden. Alan Wilder fick slita som ett djur med ljuden, vilket hörs nästan omedelbart i inledande titelspåret. Det är ett band som har tagit stora kliv framåt, med ett helt nytt fokus och med en större kompetens på alla nivåer. Min gud, vilka låtar! "Black Celebration", med det totalt knäckande introt, en programförklaring för bandets fans, geniala förstasingeln "Stripped" (som faktiskt växer ytterligare på "101"), "Fly On The Windscreen", "New Dress", "A Question Of Lust", Here Is The House"...
På varje marknad kunde man numera hitta DM-tröjor och de fick symbolisera det ena av två möjliga musikläger. Dokumentären talar om ett band som förlänats en ny trovärdighet och en identitet så stark att den inspirerade till fanatisk dyrkan. Som liveakt tog de ytterligare kliv framåt och de ägde listorna och slog knock på framförallt Kalifornien i USA.
Anton Corbijn gör sin första video åt bandet, och tycks till en början vara en god influens på deras image. En härlig tid.
Music For the Masses 1987
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.Äsch, vad slappt. Här krävs tillägg. "Music For The Masses" är Depeche Mode på sin absoluta topp, med större sånger än någonsin, en luftig, rik, möjligen lite opersonlig ljudbild signerad
Dave Bascombe - kontrakterad efter att man imponerats av dennes arbete på
Tears For Fears "Songs From The Big Chair"! Här får Alan Wilder ta ut svängarna och låter influenser från
Philip Glass genljuda i "Pimpf", samtidigt som han smyger in lite
Michael Nyman (efter att ha hört musiken till "A Zed And Two Noughts") i "Little 15". Corbijn fortsätter att göra tjusiga videor och plåta bandet i svartvitt. De är coolast i världen, tycker vi. Tyvärr får snart Corbijn för stort inflytande, vilket säkert kan tillskrivas bandmedlemmarnas nedärvt dåliga självkänsla. Faktum är att albumomslagen hittills har varit om inte ständigt briljanta, så åtminstone intressanta och ambitiösa. Griffins anspråksfulla bilder hanteras intelligent av art directorn
Marty Atkins (som själv ser "Music For The Masses" som sitt bästa DM-jobb) Betänk det Corbijn gör framöver; Violator-rosen är okej, men i stort sett alla andra skivomslag är bedrövliga. Han har inte rört sig en millimeter framåt sen "Songs Of Faith And Devotion", redan det en katastrof med sina fula penselblaffor i förgrunden. Han kan bildkonst, men är värdelös som art director.
101 1989
Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps "Mad For Sadness". What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn."101" markerar en slutpunkt. Det kändes som om bandet omöjligen kunde bli större. De kunde åtminstone inte fortsätta på samma spikraka, inslagna väg utan att på något vis stagnera kreativt. Eller? Hos mig klappar hjärtat kanske allra hårdast för det de uträttade fram till och med 1988. Det finns något i den musiken som inte går att avskilja från min personlighet. Har man levt med den så nära i tre fjärdedelar av sitt liv växer man till slut ihop med den. Så de där perioderna av Depeche Mode-förnekelse kan mycket väl vara ett uttryck för episoder av milt självförakt.
Violator 1990
Det finns möjligen ett problem med "Violator"; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på "Black Celebration" istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på "Violator" är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.Utan att framstå som alltför motsägelsefull kan man nog ändå påstå att "Violator" verkligen är bandets bästa album. De tog ytterligare ett kliv! Eller nej, det är fel. De suddade ut allt och reste något helt nytt. Förfinat, minimalt, sylvasst. Nu lämnade man verkligen alla bakom sig. Jag kanske begråter avsaknaden av den där barnsligt tillfredsställande
angstextasen, för det här är ett album som kan betecknas som "moget", hur hemskt det än låter. Å andra sidan går det knappast att göra bättre musik. "Waiting For The Night" är förmodligen min absoluta Depeche-favorit och med "Enjoy The Silence" blev man världens största och bästa band, vilket egentligen är förvånande med tanke på skivans strama sound. Aldrig förr hade Depeche Mode gjort en skiva som så totalt bröt med föregångaren. Som belöning fördubblades lyssnarskaran.
Vi fans har aldrig kunnat acceptera bandets arenastatus. Man vill liksom inte se dem jämföras med
U2 eller
REM. Det är också ett stort misstag att göra det. Hur många procent av U2:s konsertpublik kan varenda textrad och B-sida, till exempel? Uppskattningsvis en (1). På en Depeche-spelning hamnar siffran på cirka 100 procent. Arenakortet spelas oftast ut av fientligt inställda, för att misskreditera bandet, ta ifrån dem deras särart.
Rent tekniskt förstår jag fortfarande inte hur de rodde "Violator" i hamn. Man plockade in
Flood som producent och
Francois Kevorkian för att mixa, eftersom de älskade det han hade gjort med
Kraftwerks "Electric Café". Förstå min gränslösa lycka när jag hörde det. Musikhistoriens kanske mest missförstådda album - men Depeche fattade!
Ta det här bokstavligt: Kunskapskanalen borde sända de här minidokumentärerna som serie. Jo, på fullt allvar. Vad man än tycker om Depeche Mode så skildrar de viktig musikhistoria. Det är ett väldigt lyckat grepp att intervjua bandmedlemmarna enskilt. Dels understryker det att det här aldrig har varit
the last gang in town, ingen harmonisk grupp, utan en där kommunikationssvårigheter, osämja och telekinetiskt samförstånd har gett upphov till klassisk musik. Här får de berätta sin historia okonstlat och på 7x30 minuter får de allt väsentligt sagt, plus att en del nya insikter förmedlas på vägen. Särskilt den genomsympatiske Daniel Millers helt avgörande roll för bandets karriär lyfts fram.
Jag vill nog avråda folk från att läsa Steve Malins biografi, då den lider av knarksjukan och ägnar alltför mycket tid åt Dave Gahans urartade missbruk post-Violator. Det blir bara ovärdigt, och i förlängningen tråkigt. Det är förstås symptomatiskt att musikpressen började ta Depeche Mode på allvar först när man fick höra att Gahan hade knarkat med
Bobby Gillespie. Rena classic rock-mekanismer spelar också in; lång och trogen tjänst banar väg för omvärdering. Jag är förstås glad att de håller på än. Det unnar jag dem. Jag följer dem intresserat utan att lägga mig i, samtidigt som åren 1981-1990 följer med mig, livet ut.
