Day Break

Som översättare blir man möjligen lätt immun mot den allmänna tv-seriehysterin som inleddes med Sopranos, och sedan exploderade i och med internet. Idag verkar det ibland viktigare att streama från en hipp site än att värdera kvaliteten på själva programmet. Jag har lärt mig att möta överdriven entusiasm med skepsis, för att inte slösa tid på överskattade serier som exempelvis "Lost" - som trots sina oändligt många potentiellt spännande, lösa trådar ändå alltid hemfaller åt longörer och femminutersklipp på någon ledsen strandsatt i skymningen. Till känslig musik. Jag tröttnade efter två säsonger.

Då ser jag hellre stenhårt reglerad struktur i berättandet, som i "Navy CIS", där varje avsnitt följer exakt samma mall. Har man jobbat med några avsnitt, lär man sig att uppskatta det. Det där med fasta mallar för berättandet har alltid fascinerat mig, och ägnar man en arbetsdag åt ett program får man en delvis ny syn på det. Och hur tokuselt än "Days Of Our Lives" må vara, är det lite skojigt att återkomma femtio avsnitt efter det förra man gjorde, för att se att det egentligen inte har hänt någonting - hur mycket som än må ha hänt. Manusförfattarna har full frihet att drömma ihop fullständigt osannolika karaktärsutflykter i säg, tjugo avsnitt, bara de är tillbaka på ruta ett några månader framåt i tiden.

Men ibland råkar man snubbla över sånt som inte bara är intressant, utan rentav briljant. Som "Day Break", en serie från 2006 i 13 delar. En enda säsong. Hur skönt är inte det som omväxling? En serie som tar slut. Okej, "Day Break" i korta drag: Inspektör Brett Hopper vaknar upp bredvid sin flickvän Rita, och beger sig till jobbet, men finner sig plötsligt anklagad för mordet på åklagarassistenten Alberto Garza. Gott så, någon försöker sätta dit honom, vi har en konspiration på gång. Problemet är bara att allt börjar om morgonen därpå. Hopper lever samma dag, om och om igen. Det här är alltså "Måndag hela veckan" i thrillerform.

Då har vi våra fasta ramar, som visar sig rymma åtskilliga utflykter. Det finns så många höjdpunkter i den här serien, men utan karaktärerna hade den inte varit så hysteriskt bra som den faktiskt är. I huvudrollen som Hopper ser vi Taye Diggs, en härlig skådespelare med sympatisk utstrålning, perfekt för att gestalta en tuff mjukis. Han bildar ett vackert par med Moon Bloodgood (smaka på det namnet!) som är Rita. Galleriet av skurkar är fenomenalt: de korrupta ex-sherifferna Fencik (lösmustaschen på hans ID!) och Buchalter är blodisande och roliga på samma gång, Ritas kvicktrutade retsticka till ex-make Chad på Internal Affairs (skurk eller snäll?), den diaboliske Detweiler (som spelas av en underskattad 80-talsskurk, som förgyllde bland annat "Falcon Crest" och den fantastiska John Candy-filmen "Ärthjärnan"), den korrupte politikern Tobias Booth, Miguel Dominguez (El Lloron - "he's like Freddy, man - kills you in your dreams"), ett gäng nynazister som diggar Asia...

Dessutom har vi den stenhårde gängkillen Damien Ortiz (good-bad, but not evil), Hoppers järnkvinna till kollega Andrea Battle, inspektörerna Spivak och Choi, och en väldigt skum lodis, som även han tycks uppleva samma dag, om och om igen... Plus en hel drös andra figurer som möjligen kan sitta inne med nyckeln till fallet. Det är ett berättartekniskt smörgåsbord som dukas upp, där samma person mycket väl kan dö i varje avsnitt, för att stå på benen igen när dagen börjar om. Gör om, gör rätt. Självklart blir det svårt att hålla ihop alla de här ingredienserna under 13 avsnitt, och serien har sina brister. Tempot hör inte till dem. Sällan har man upplevt något så intensivt. En bonus är att man lyckas få till en suverän Los Angeles-stämning (det känns, paradoxalt nog, som en stad som sällan skildras på ett coolt sätt).

Jag googlade runt lite för att se hur snacket gick om "Day Break", eftersom jag aldrig hade hört talas om den, och hittade en rad hyllande artiklar av Kjell Häglund som var skrivna...2006. Så här sitter jag alltså och lyfter fram typ LCD Soundsystem som det nya heta. Nå. Den var för bra för att tigas ihjäl.

Let's Change The World With Music

Med ett gigantiskt chips på axeln är det nu dags för mig att ta till orda om Prefab Sprout. Det är naturligtvis helt riskfritt att nämna dem som favoritband, ett av ytterst få exempel på en, i alla läger, vattentät markör på god smak, finess, elegans och raffinemang. Kanske är det därför jag har skrivit ganska sparsamt om dem genom åren. Det har liksom inte riktigt varit slowdivejockes eller ITM:s sak att gasta om det som smakpolisen redan har lyft fram som danande exempel på en pygmalionsk (ingen slowdive-pun intended) resa bort från ordinär indiepop. Men nu när vi ändå talar om det: jo, visst älskar jag Prefab Sprout. Jag avgudar Paddy McAloon. Och för att få ihop något som löper i linje med mitt ständiga underdogperspektiv vill jag anknyta till det där chipset på axeln, och en personlig grudge som inte tog sin början, men definitivt kulminerade med Prefab Sprout.

Platsen: Lund, 1997. En skivaffär som heter Doolittle.

Jag är där med en väldigt god vän, och hans vän, som väl åtminstone gick som bekant i mina ögon. Vi bläddrar bland skivorna, och den bekanta går självsäkert på om amerikansk lo-fi, är allmänt nedlåtande mot allt jag omtalar med glöd. Så ser han en Prefab Sprout, tar upp skivan, uttalar namnet högt, hånfullt, släpigt: "Prrreeefaaaabb Sprrrouuut, hahhahhahaha! Det måste väl ändå vara bland det sämsta som finns!"

Prefab Sprout sa mig inte så mycket förrän jag hörde "A Prisoner Of The Past" och golvades totalt, vilket inträffade några veckor innan den återgivna incidenten. På nämnda skivaffär hade jag köpt en promo med nämnda låt, samt "Electric Guitars", "Swans" och "Andromeda Heights" - till denna dag fyra av mina tio absoluta favorit-Prefabspår. Det kändes lite konstigt att älska de där låtarna så djupt. Musiken var ju så...vanlig. Det var inga drömska, effektindränkta gitarrer eller industriella technorytmer, broderdanielsk desperation, eller samplingar eller beats eller fräcka tricks. Jag intalade mig att det var det Spectorska introt till "A Prisoner Of The Past" som var grunden till den spirande kärleken. Det var ju en stor sång, en av de mer episka i McAloon-katalogen. Nu stod min bekanta och spottade på den här kärleken, och när man är ny i stan, ung, osäker, och rör sig bland nya vänner är det ibland svårt att stå på sig. Jag minns ärligt talat inte om jag sa något alls, kanske ett tyst "jag tycker att de är rätt bra", eller så svalde jag förtreten med en falafel på Falafelkungen. Kanske var jag fortfarande osäker på var min relation till bandet var på väg. Jag var inte redo att ta fighten.

Och idag behövs ingen fight tas. Prefab Sprout är numera ett obligatorium, men jag behöver bara dra den där dagen på Doolittle till minnes för att få in lite härlig vi mot dom-känsla i en, säg, "Doo Wop In Harlem". När "Let's Change The World With Music" släpptes för några månader sedan valde jag att hålla en låg profil, inte gå ut och slå på stora äntligen-trumman, och slentrianhylla skivan efter en genomlyssnad MP3:a. Nej, jag beställde lydigt skivan mot postförskott, fick vänta någon vecka för att sedan spela den i lugn och ro, utan stress. Precis som deras musik bör intas. Och där befinner jag mig än idag. Jag, nay, hela familjen, lyssnar på den i lugn och ro, nästan dagligen. Vi (vågar jag säga det?) älskar det vi hör. Rent musikaliskt skulle vissa spår nästan kunnat ha lyfts från Thomas Dolbys "Aliens Ate My Buick" (som singeln "Let There Be Music"), men man glömmer det fort när Paddy sjunger. De harmonierna. Det är ingen slump att han refererar till Brian Wilson och "Smile" i konvolutet. Brian Wilson är den enda som kan tävla med Paddy när det gäller att skapa de här gudasända harmonierna, melodierna.

"Let's Change The World With Music" är ett temaalbum om Gud, om jag har förstått det rätt, så texterna är nästan pinsamt nakna, banala, men precis så vackra som titeln egentligen är, om vi skrapar bort vårt påtvingade skyddslager mot innerlighet. När jag såg Bachkörens sista framträdande förra julen förstod jag på allvar vad en kyrka, ja kanske en föreställning om Gud rentav, kan göra med en musikupplevelse. Vi talar alltså om sånt man kanske bör vara försiktig med som lite för gammal pojke/man: tårar, i rätt ymnig mängd, faktiskt. Man behöver inte gråta till nya Prefab Sprout, för det känns som en av de mest positiva skivor jag har hört på evigheter. Helt ologiskt, förstås, och på tvärs mot världens riktning i övrigt. Men tror man inte på Gud så får man helt enkelt tro på Paddy. "Ride". Vilken låt! Åh! En dansgolvshit om Jesus, av Prefab Sprout! 2009, du är inte värdig. Och att få höra den här underbara mannen från Newcastle sjunga min dotters namn i avslutande "Angel Of Love" (via Shakespeares mest sönderrefererade verk) är nästan för mycket, speciellt till en fallande melodi som påminner om "Pearly Gates", bandets kanske allra, allra innerligaste, finaste låt. Tänk er nu detta: tänk att få se Paddy på Södra Teatern eller Chinateatern. Vi är inte värdiga, men kom, snälla du. Jag, vi, älskar dig.

Synthpop Britannia

Nyfiken. Blickar framåt. Nytänkande. Antinostalgisk.

Är jag sån?

Det vill jag ju tro. Jag älskar när man drabbas av något nytt, något som krossar invanda föreställningar och slår en med svindel, rubbar balansen, pekar ut en helt ny riktning, plöjer en ny stig. Det har hänt några gånger i livet. Första gången jag hörde Kraftwerk. Den där gången jag fick ett blandband med Rhythm & Sounds Burial Mix-tior. Mötet med Buñuels drömsekvenser och J.G. Ballards noveller. Det är konst som helt bryter med traditionerna, eller skruvar till ett så eget universum att man som vuxen, medveten människa tvingas lära sig gå igen. Det är förstås den allra bästa konsten. Men om vi ska vara ärliga händer det väl inte lika ofta längre. Man drabbas inte på samma sätt. Det där är ju helt i sin ordning. Man blir äldre, prioriterar annorlunda, genomskådar lättare. Och visst, kanske blir man sömnigare och mer benägen att blicka bakåt mot en tid då man lättare kunde utmana normen. Så ibland får man helt enkelt acceptera att man mår bra av att få sin egen världsbild bekräftad.

BBC 4 skildrar 70- och 80-talets brittiska synthvåg i "Synthpop Britannia", 90 ljuvliga, sedvanligt pedagogiska minuter, med gott om paralleller till dåtidens anda och dess betydelse för samhället i allmänhet och musiken i synnerhet. Det är en högst välkommen genomgång, eftersom genren fortfarande är så pass bespottad och ignorerad när det ska skrivas musikhistoria. Dagens synthrörelse uppfyller näppeligen de fyra egenskaper jag radade upp i inledningen. Man strävar oblygt bakåt, och döper till och med klubbar till saker som 80's och Neostalgia. Och det kan man förstås inte klandra dem för. Allt är ju redan gjort till fulländning. Men det krävdes ju att det en gång blev gjort.

Försök att föreställa er ett 70-tal som vaknar upp efter en Emerson, Lake and Palmer-koma, till punkens skrik och skrän. Visst, gör uppror, men byt för guds skull inte ut instrumenten! När säkerhetsnålarna byttes mot kostym, slips och hemgjord elektronik, visste rockjournalisterna ingen annan råd än att håna de nya, och sant revolutionerande musikerna. Man återkommer till det på flera ställen i dokumentären, det här öppna föraktet med vilket Depeche Mode et al möttes under hela 80-talet. Jag som var synthare från 1986 till 1992 (och kanske är det fortfarande, med den skillnaden att jag inte längre sätter tvärstopp för alla andra genrer) känner igen det här väldigt mycket. "De spelar ju inte ens själva." "Det är ingen riktig musik." Jag ska inte raljera över det här, eftersom det är ett marginaliserat synsätt i dagens musikkontext, men det blir nästan lite gripande när Andy McCluskey från OMD (fortfarande musikhistoriens mest underskattade band) berättar hur illvilliga kritiker tog död på Gary Numans karriär i förtid. Det handlade alltså om rent hat, från en trångsynt, och i grunden djupt konservativ kår.

På 90-talet skulle man helst vara en lydig liten Beatlesfarbror, och jag köpte alla Beatlesskivor, samtidigt som jag sålde skivor jag hade älskat (och kom att älska igen, senare). Ville man tillägna sig någon form av trovärdighet skulle det korrekta rockarkivet minsann finnas där som grund. Jag lyssnade lite på Beatles ett tag, men tröttnade förbannat fort, och sålde skivorna igen. För varje år som har gått sen, säg 1995, har jag kommit allt närmare en total uppriktighet i mitt lyssnande. Först på 2000-talet kunde jag erkänna för mig själv att "Architecture & Morality" faktiskt var ett mästerverk. Tusen gånger bättre än "Five Leaves Left", till exempel. Därför är det så roligt att se en dokumentär där flera av mina idoler hyllas för vad de faktiskt var: pionjärer, nydanare. Se bara när Martin Gore visar hur de skapar industrislingan till "Pipeline"! Se Chris Carter från Throbbing Gristle prata om sina hembyggda pedaler, eller Barney Sumner och nämnde McCluskey om egenhändigt konstruerade syntar och trummaskiner. Och att andra, som jag här och nu, ständigt återkommer till det de skapade får inte skymma storheten i deras gärning, eller reducera det till nostalgi.

JC-litteratur

Man kan ju glädas åt att Nobelpriset gick till en riktig författare och att vi slapp ett pliktpris till en marginaliserad poet. På förlaget Wahlström & Widstrand gläds man alldeles säkert åt en stundande försäljningsboom. Då passar jag på att lyfta fram samma förlag i mindre smickrande sammanhang; den fatala missen man gjorde med utgåvan av J.G. Ballards "Solens rike". Ni ser bildbeviset här ovan. J.C. Ballard.

Hur var det möjligt? Ett och annat korrfel i en bok kan man leva med, men på omslaget? Pärmen? Eller upptäckte man det för sent, när upplagan redan var tryckt, och bestämde sig för att köra på ändå? Det är likväl obegripligt att man kunde släppa igenom det. Tänk om Ballard hade fått Nobelpriset! Jag hade unnat honom det, men tänk om han hade få se sitt verk reducerat till JC-litteratur. Något att fundera på mellan champagneklunkarna på W&W.

Riechmann: Wunderbar

Att gräva fram bortglömda klassiker, musikskribentens favoritsyssla, är inte någon smal sak. Dels kommer verket att utsättas för hård granskning, dels riskerar klassikerstämpeln att blekna när verket inte längre är bortglömt. Vissa bortglömda klassiker tjänar helt enkelt på att förbli en hemlighet. Wolfgang Riechmanns ”Wunderbar” tillhör inte den kategorin. Det här är förmodligen det läckraste krautalbum du aldrig har hört. Nästan snopet kort, extremt fokuserat, melodiöst och lättlyssnat.

Tre veckor innan ”Wunderbar” nådde butikerna 1978 blev Wolfgang Riechmann knivmördad av en man som oprovocerat tog ut sin aggression på första bästa offer som kom i hans väg. Riechmann fick aldrig uppleva likgiltigheten med vilken hans enda soloskiva möttes, en likgiltighet som nu avhjälps något i och med Bureau B:s högst välkomna återutgåva. I dessa tider av uppgrävda gamla pärlor, falska såväl som äkta, kommer nog ”Wunderbar” knappast förbli ouppmärksammad. Här har vi något för alla oss som har drömt om ett otvunget möte mellan Düsseldorfskolans precision och Berlinskolans organiska flöde. En del tycker att Tangerine Dreams 70-tal saknar ramar, och tar för lång tid på sig att nå i mål. Andra tycker att Neu! bara plöjer på i menlös monotoni. De har förstås fel, men jag inbillar mig att någon som vill närma sig det tyska 70-talet får en behagligare resa med ”Wunderbar” som introduktion. Musiken är ett koncentrat av alla fantastiska idéer om periodens kosmische musik, och nästan vanvördigt medryckande. Sex glasklara spår på runt 35 minuter.

Redan i slutet på 60-talet spelade Riechmann i samma band som Neu!:s Michael Rother och Kraftwerks Wolfgang Flür; Spirits Of Sound. Ingen ifrågasätter den status som Kraftwerk och Neu! åtnjuter, men många har säkert undrat vad som hände med bandets tredje medlem. Under 70-talet nådde Riechmann viss framgång i banden Phönix och Streetmark. När han samlade ihop sig inför solodebuten, var det med en vision om popmusik, renodlad efter liknande principer som Kraftwerk redan innan 1978 hade slipat till perfektion. Samtidigt hade Kraftwerk post-Autobahn inga större ambitioner åt det atmosfäriska hållet, vilket drog Riechmanns blickar mot Berlin, Klaus Schulze och Tangerines Dreams mest kommersiellt gångbara och musikaliskt intressantaste period, 1974-1976. ”Wunderbar” är alltså på inget sätt ett nyskapande album, men otroligt välljudande och njutbart. Minuskontot behöver egentligen inte belastas, möjligen ska titelspåret ha en anmärkning för sin lite banala Dr. Who-melodi och smått hurtiga komp. Därefter serveras vi enbart renaste guld. ”Abendlicht” är som en best of Stratosfear (Tangerine Dreams album från 1976) på strax under fem minuter, ett isande vackert möte mellan ett urbant Västtyskland och Vintergatan. I ”Weltweit” rullas mjuka sequenzermattor ut, och skapar en organisk antites till matematisk stelbenthet.

B-sidan är mästerlig rakt igenom, med ”Silberland” som den kanske klarast lysande juvelen. Utöver den tjusiga legeringen av de två ledande tyska scenerna, väver Riechmann här in spår av Jean Michel Jarres mörkare, tidiga verk. Resultatet är inget annat än sensationellt, det är en närmast ouppnåelig målbild som förverkligas i denna svepande hymn. Man får gå till Cluster & Eno och magiska nummer som ”Für Louise” och ”Old Land” för att hitta jämförelser som håller. ”Himmelblau” låter inte så lite som Neu!:s ”Isi”, från deras toppalbum ”Neu! ’75”, men kanterna är förstås nedslipade, och allt låter lite mjukare. Avslutande ”Traumzeit” är bara 1:13 lång, och det måste bli en anmärkning till här. Varför så kort? Det är en ljuvlig efterföljare till Wendy Carlos soundtrack till ”A Clockwork Orange”, svårt obehaglig i och med den oundvikliga kopplingen till våld och ond, bråd död.

Man ska inte dra för stora växlar mellan Wolfgang Riechmanns tragiska öde och den emellanåt olycksbådande musiken. Kanske bör den inte heller trivialiseras till ett blandband av den bästa krauten. Men det är så den låter, ”Wunderbar”.

Det Sista Mästerverket

Nej, jag blir aldrig färdig med Skinny Puppy. Man blir aldrig helt färdig med en skiva som "Last Rights". Har det någonsin trängts så många ljud på ett och samma album, har en ljudbild någonsin varit mer kompakt, men samtidigt så mångfacetterad, nyanserad? Jag tänkte nog aldrig på det då, men det är verkligen ljudet av ett band som fullständigt tömde ut sig. Än idag har jag inte hört någon musik som har kommit i närheten av den här desperationen, som har satsat så mycket. Det låter bokstavligen som om Skinny Puppy riskerar sina liv med den här inspelningen. Vilket de uppenbarligen gjorde.

Med "Too Dark Park" från 1990 hade Skinny Puppy gjort sin mest extrema skiva, och hur briljant den än är, så faller de offer för sin egen aggression, som emellanåt får gå ut över melodierna. Som soundtrack till fasorna i slakthuset är den oöverträffad, men den bjöd inte många stunder av bandets patenterat såriga skönhet. I backspegeln är klivet till "Last Rights" större än det verkade då. I själva verket gäller det samtliga av bandens skivor fram till och med just "Last Rights". Varje nytt släpp innebar en ganska radikal omarbetning av ljudbilden jämfört med föregångaren, samtidigt som avsändaren alltid var lika tydlig.

Inledande "Love In Vein" (en titel som inte ens är rolig) rullas fram som en vilsen rest från slaktbordet, avvaktar, och drar sedan igång, missförstådd som ett Frankensteins monster. En så tät komposition borde nästan lida av syrebrist, men på vingliga ben vädrar den melodiluft, och det är bara så jävla starkt, vid 2:32 får den vingar för ett kort ögonblick, för att sedan dras ner mot sågklingorna igen. Varje millisekund är packad av små detaljer, och från 4:40 tillåts Nivek Ogre sjunga ut sin hjärtas mening, om man nu ska spekulera vilt utifrån hans surrealistiska drömpoesi. I "Love In Vein" ryms idéer som räcker till solida karriärer för en uppsjö band.

Skinny Puppys rykte som skräckgoter kanske inte gör dem till planetens kreddigaste band, men de upptäcks ständigt av nya lyssnare. Vissa problem har jag nog med att den nya generationens Saw-människor försöker göra dem till sina. Man tycker att de rymmer mer än dieseldoftande industrimangel och hinkar med blod. Ministry och Nine Inch Nails är förstås bra band, men i deras sällskap hör faktiskt inte Skinny Puppy alls hemma. En skiva som "Last Rights" rymmer några tusen fler nyanser än, säg, "Psalm 69", eller Trent Reznors leriga synthesizers.

"Last Rights" kathartiska karaktär är av så allvarligt menad art, att en fortsättning skulle visa sig omöjlig. Länge hade trion plågats av inre stridigheter, och senare tog Dwayne R. Goettel och Cevin Key varandras parti mot Nivek Ogre, som man ansåg mest intresserad av en solokarriär. Tre så extremt självförbrännande, hyperkreativa personer, måste förr eller senare kollidera hårt mot varandra. Tyvärr gick det så långt att Goettel avled i sviterna efter ett långvarigt narkotikamissbruk, den 23 augusti 1995. Då var man mitt uppe i inspelningarna av det katastrofala albumet "The Process", en plågsamt tydlig påminnelse om att bandet totalt hade bränt ut sig i och med "Last Rights". Det var ingen värdig svanesång för Goettel, som förmodligen hade större inverkan på Skinny Puppys sound post-Mind TPI än vad många kanske trodde.

"Killing Game", spår nummer två, kallades för Skinny Puppys första ballad, men i deras katalog hittar man flera exempel på långsamma, svarta hymner. Men visst är "Killing Game" delvis nytt territorium för bandet, en märklig hybrid av pianosonat och sorgesång över mänskligheten, komplett med Ogres högst privata känsloexorcism. Musik och sång pendlar drastiskt mellan det benhårda och sköra. Jag försöker föreställa mig en albumöppning som kan matcha den här flerfrontsattacken mot hjärta och kropp, och den enda jag kommer på är The Cures "Pornography", även om paletten där är betydligt fattigare. Här tycks färgerna svämma över brädan, men allt hålls skickligt ihop med en mästerdirigents färdighet.

I "Mirror Saw" släpper man fram mjukare toner, och Skinny Puppy gör bruk av sitt kanske främsta signum, förmågan att släppa fram en sagolik vacker, skör melodi, när man minst anar det. Tänk på exempelvis "Worlock" och "Shore Lined Poison", som plötsligt låter som de gamla mästarnas tonsatta mardrömmar. Goettel dänger in samplingsfragment, och Cevin Key och producenten David Ogilvie manipulerar Ogres stämma till något övermänskligt kvidande, och mitt i allt en mollmelodi som minner om vackra höstlöv i disiga skogar.

Singelsläppet "Inquisition" är en genialisk dansgolvshit, som bär världens elände på sina axlar. Aldrig har ljudtortyr låtit snyggare än här. Popmelodin befinner sig låten igenom i krig med ett hotfullt oväsen, som ibland tar över och får den ur kurs. Produktionsambitionerna är inställda på att åstadkomma något helt nytt. Det gäller för hela skivan - Skinny Puppy, med extra allt. Skarpare nyanser, vackrare melodier, fler, mer fragmentariska samplingar, tyngre oväsen, häftigare desperation. Okänsligare ljudskulptörer hade lätt fått skutan att kantra.

"Riverz End" är något av det rakaste Skinny Puppy har komponerat. Filmiska, episka synthstråkar möter rytmer som nästan, men bara nästan, går att klappa takten till. Det kan knappast vara en slump att Autechre har remixat bandet. Mycket av deras skalpelltechno påminner faktiskt om Skinny Puppys cut up-musik. Jag vill höra "Riverz End" i en stor, kanadensisk First Blood-skog, ekandes mellan trädtopparna. Det vore väl en aning missvisande att lyfta fram Skinny Puppy som naturromantiker, men deras engagemang i miljö- och djurrättsfrågor löper som en röd tråd genom karriären. Musiken har för mig aldrig känts stelt teknikindustriell, utan hör mer hemma just ute i det vilda. Bland det vackra, galna, störda, grymma, blodiga och sköna.

Andrej Tarkovskij tillhör knappast mina favoritregissörer, men jag blev väldigt tagen av "Solaris", på en knastrig filmstudiokopia i början av 00-talet. Jag minns en panorering över en fantastisk Peter Brueghel-tavla, och hur imponerad jag blev av att Tarkovskij utvann något så filmiskt ur en statisk målning. Ofta tänker jag på den tavlan i anslutning till "Last Rights", eller snarare min minnesbild av den. Där fanns magin och detaljrikedomen som jag förknippar med Skinny Puppys mest krävande och kanske bästa skiva.

Already Dead

Det var tufft, det säger jag, att lägga från sig Charlie Hustons Hank Thomson-trilogi. Så mörbultad har jag aldrig blivit av litteratur. Det var en väldigt, väldigt fysisk upplevelse, och även en gripande sådan. Därmed inte sagt att jag inte närmade mig hans andra romansvit med viss skepsis, ni vet Joe Pitt-böckerna. Privatdeckaren som är vampyr.

Jag betackar mig för att få vampyrmyten indragen i den moderna noirthrillern. Vi simmar redan som det är i en gegga av TV-serier, fjortisböcker och krystade krönikor om vampyrer som diskriminerad folkgrupp (Gruvan Dahlmans briljanta analyser undantagna, givetvis) . Vampyrer är popkultur, tjenamors, och kultursidorna vädrar nya läsargrupper, samtidigt som man bekvämt får päsa med sina gamla C-uppsatser om gamla tiders fina vampyrskildringar (Dracula är, admittedly, untouchable), och dra några svepande formuleringar om sex och beröringsskräck. Jag höll Charlie Huston lite för god för sån här geschäft. Men givetvis vrider han till myten efter eget huvud och får in några träffsäkra poänger i skildringen av de olika vampyrgrupperna, med hemvist på Manhattan. Bland annat så har vi en testuggande vänsterfalang, insnärjd i ovidkommande resonemang om korrekt terminologi på de zombies som emellanåt dyker upp i staden ("they are Victims of Zombiefication, or VOZ, not Zombies!") Det krävs inte en lit.vet-student för att överföra de olika falangerna till mänskligheten. Huston har inte brytt sig om att maskera dem särskilt noga; bland annat finns det en grupp svarta vampyrer uppe i Harlem. Och visst är det ett smidigt sätt att berätta om samhället på ett drastiskt och medryckande vis. Huston ger en fin, alternativ, men förmodligen ganska sann, uppteckning av New Yorks historia från 70-talet och framåt.

Dialogen är emellanåt knivskarp, rent beckettsk i sin kärvhet, men i långa stycken är det svårt att uppbåda ett ordentligt engagemang för karaktärerna. Vår hjälte blir lika illa tilltygad som Hank Thomson, men där den sistnämnde var så mänsklig och självklar som identifikationsobjekt, är Joe Pitt bara en smått livsled odödlig, och inte lika lätt att omfamna. Han dricker Old Grandad, i mina kretsar ett mått på en kvalitativ roman, och "Already Dead" är läsvärd, men jag sätter en peng på att nya "The Mystic Arts of Erasing All Signs Of Death" bättre släcker min törst efter förhöjd, frenetisk realism.