För några veckor sen lyssnade jag på en podcast med Cevin Key från Skinny Puppy, där han berättade om 90-talets konserter med Download, och hur de efter varje spelning brukade rensa skallen med Basic Channel och Maurizio. Det var vad som behövdes efter Downloads overload, så att säga. Efter ett inferno av ljud; något rent, avskalat, minimalt.
Plastikman hade också fungerat. Få musiker har väl arbetat lika målmedvetet mot någon sorts nollpunkt, en absolut renhet, som Richie Hawtin (världens yngste man). Plastikman gränsar ibland till det absurda i sin totala asketism. Det här är en magnetpol som repellerar allt som gör våld på vår vardag. Här är det Zero Kelvin och bakteriefritt. "Closer" renar kropp och själ, och det är en njutning i sig.
Extracurricular:
Johann Sebastian Bach: Cello Suites 1-6 (cellosviter, 1717-1723)
Stramhetens moder. Hårt åtsnörd lidelse.
Maurizio: Maurizio (samling, 1997)
Rhythm & Sound-männens superminimalistiska sidoprojekt, en svidande vidräkning med musikaliskt dökött.
The Cure: Carnage Visors (soundtrack, 1981)
28 minuter av den kyligaste musik The Cure någonsin spelade in. Spöklikt, skört och skissartat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar