tisdag 22 december 2009

4. Burial: Untrue (2007)


Mitt England består kanske inte främst av London, utan av landsbygd och herrgårdar. Min idealbild av England, alltså. London är det enda stället jag har varit på i det land som har färgat så väldigt mycket av min syn på popmusik. Jag har aldrig kallat mig anglofil, men alltid känt en samhörighet med regntunga tipslördagar, långsamt lantliv, och grå storstadsromantik. Så mycket av det allra bästa har ju fötts här, från Evelyn Waugh till Saint Etienne. Men England har också gjort mig väldigt besviken de senaste 10-15 åren. Få människor kan rimligen tycka sämre om Arctic Monkeys eller The Streets än jag. Att lyssna på kontemporär engelsk pop känns ungefär lika lockande som att läsa ett nytt nummer av NME. Det finns inte, det är dött.

Men kvar i det ödelagda imperiet stod, vid mitten av 00-talet, en ensam romantiker med en dröm om att slutgiltigt skildra det urbana vemodet, och denna enda människa räddade hela min tro på England som modern musiknation. Kan Burial göra något så unikt och vackert, så måste det finnas fler. Det gjorde det. Kode 9, Shackleton, Zomby och Subway visade en vilja och ett musikaliskt nytänkande när hela landet var nära en total kollaps. Men Burial var ändå i särklass. Jag satte "Distant Lights" på fjärde plats på min låtlista för lite sen, och med andra albumet "Untrue" sträcktes briljansen ut i fullängdsformat.

Jag kan bli lite frustrerad när folk pratar om 00-talet som låtarnas decennium, när vi slutade lyssna på album. Tala för er själva, jag vill inte sitta med en själlös Spotifylåtlista och bli avbruten för reklam om ett gratis Teddybearsgig. En sak som jag verkligen älskar med Burial är den omsorg som så tydligt har lagts ner på "Untrue". Förmodligen är det här den mest genomarbetade fullängdaren från en 00-talsartist. Framförallt är ambientstyckena helt fantastiska, och de vinner kolossalt på att avnjutas ihop med de snabbare spåren. Magin tar stryk om, säg, "In McDonalds" följs upp av en hit med vad-det-nu-kan-vara i en slapp playlist. Det finns säkert många som skäller det för bakåtsträvande, men det kan ingen anklaga musiken för. Ljudet av sena storstadsnätter har aldrig varit så här befriat från partykänsla. Hur modernt och UK-garage det än blir döljs allt av regn och mörker, men också av det där romantiska, abstrakta, som bara kan födas ur ensamhet. Jag vet, jag är världens lyckligaste familjefar and all that, men jag minns hur det var att sitta där mitt i natten med sina Cure-bootlegs från Bryssel. Eller man kanske ville gå på rave någon gång, men inte dras med i någon förljugen kärlekshedonism. Kanske bara stå och gunga lite till något som var större än en joint i flabben. Jag kan älska att åka buss in i storstäder på natten och alla neonljus och flyktiga drömmar, och nog skildrar Burial det där bäst av alla.

Extracurricular:

Appleblim/Shackleton: Soundboy's Ashes Get Chopped Out And Snorted (12", 2007)
En kantigare tagning av det urbana livet, men kanske även Shackletons bästa 12:a?

Burial/Four Tet: Moth/Wolf Cub (12", 2009)
När Burial riskerade att slå igenom på riktigt bred front kom det här svaret från underjorden. En helt fantastisk tolva, utsmugen i ett helsvart fodral utan någon info. Min kärlek växte ytterligare.

Kode 9: Memories Of The Future (album, 2006)
Spaceape har Londons tuffaste namn och pratsjunger hårdast av alla. Kode 9 har inget av Burials romantiska skimmer, men är det perfekta komplementet de gånger man behöver något lite hårdare.