1986. Största hjältarna var Pet Shop Boys, Ivan Lendl, Sylvester Stallone och West Hams målsprutande skotte Frank McAvennie. Stora var även New Order, och så imponerade Erasure med ett pärlband av förtjusande singlar. Speciellt i ljuset av de två idrottsstjärnorna blir det tydligt att det här var väldigt, väldigt längesen.
Från 1992 fram till "Nightbird" lyssnade jag knappt på Erasure överhuvudtaget. Det är alltså en period på nästan 15 år. Jag visste att det var ett band som stadigt dalade i kvalitet, men kände samtidigt för dem. Vince och Andy tillhörde ju den goda sidan, den som med illa dolt förakt bespottades som värst (gärna med en homofientlig underton) under 90-talets ladrockera. Hur hårt jag än ansträngde mig kunde jag dock inte ens drömma ihop ett scenario där Erasure på andra sidan millennieskiftet samlade ihop sig till ett motangrepp i form av karriärens första fullödiga album. Det var decenniets största och gladaste överraskning. Vince Clarke skrev sina stoltaste melodier, som fick ett nyfunnet djup genom Andy Bells djupt personliga texter. Första spåret "No Doubt" är så vackert. När Bell sjunger "I'm dying to show you what love is about" reser sig nackhåren. "Nightbird" innehåller många såna ögonblick, ända fram till avslutande, oerhörda "I Bet You're Mad At Me", där vemod och obändig livsglädje möts i en stolt hymn, som jag skulle vilja höra i kyrkor och moskéer över hela världen. En bön om tolerans och kärlek i hatets tid.
Extracurricular:
The Mobile Homes: Today Is Your Lucky Day (album, 2009)
Mobile Homes tog sig i kragen efter alltför många identitetssökande/förnekande år, och gjorde sin bästa skiva sen 1992 års "Nothing But Something". När de gör låtar som "I'm Phoning A Friend And He Says That" finns det inget band i Sverige som är bättre.
Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager (roman, 2004)
Decenniets bästa svenska roman. Inte ens jag, som alltid har gillat Per Hagman, hade väntat mig en så urstark, stiligt komponerad bok. Vackert skriven, rolig, insiktsfull och drabbande. Jag är övertygad om att Hagman skulle förstå skönheten i "Nightbird".
Yazoo: You And Me Both (album, 1983)
Ett på pappret osannolikt möte mellan blippblopp och Alison Moyets djupa stämma resulterade i två fenomenala album, som egentligen bara växer med tiden.
3 kommentarer:
hehe, den här "tävlingen" går inge vidare. har glömt bort skivor som jag själv inte äger. KUDOS på Dead letters-formgivningen. Var kan jag tjacka den?
Jag är kanske inte så lättläst som folk vill ha mig till.
Jag tror nog att de cirka 30 exen av deadltrz gick iväg rätt snabbt. I värsta fall återstår endast djupt osexiga alternativ som nedladdning eller cd-kopiering...
ok, då får du helt enkelt ge mig din i födelsedagspresent...hehe...not!
Skicka en kommentar