måndag 21 december 2009

5. Sigur Rós: ( ) (2002)


Trötta rockjournalister älskar att få fördomsingredienserna upplagda på ett fat, så att de inte behöver anstränga sig. Mer tid att bälga öl och lyssna på okomplicerad amerikansk rock. "Sigur Rós? Haha, sagomystiker från sagolandet! Nu sågar vi dem!" Det var en enkel, tidseffektiv lösning att avfärda dem som världsfrånvända tomtar. Bara ett litet problem; inget band i världen visade sig vara mer jordnära, närmare sina rötter, sitt ursprung, sina lyssnare, än just Sigur Rós. Detta blev tydligt i och med världens hittills bästa musikfilm "Heima", där bandet åkte runt i sitt hemland och spelade i nedlagda fiskfabriker, hemma hos bönder, på åkrar och fält, för hela familjer, gamla som unga. Sånt där är vi ju livrädda för i Sverige. Jag skäms inte för att erkänna att jag älskar det. Family is important shit.

När jag skulle se Sigur Rós live första gången 2001 var jag lika förväntansfull som inför konserterna med Pet Shop Boys 1991, Kraftwerk 1991 och The Cure 1992. "Agaetis Byrjún" var det bästa jag hade hört på minst tio år när den kom. Ändå var jag inte förberedd på den kraften spelningen skulle drabba mig med. Jag har aldrig upplevt en så elektrisk stämning på en konsert, och det här var ändå i Köpenhamn, Danmark. Helvetet för konsertupplevelser i normala fall. Men här lyckades till och med danskarna hålla sig borta från plastölglasen och skrålandet. Sigur Rós inledde med första låten från "( )" och avslutade med den sista. Det här var innan skivan hade släppts, så det innebar en kort, men påfrestande väntan fram till releasedatum. Det var så perfekt. Från himmelskt piano till dödsföraktande åskdunderepik. Skivan lyckades inte riktigt fånga det rent oerhörda, men räckte en bra jävla bit på vägen. 2002 trodde jag knappast att den skulle överträffas under det här decenniet.

Extracurricular:

Sigur Rós: Agaetis Byrjún (album, 1999)
Till Digfis bok om första hälften av 00-talets bästa album från 2004 ombads jag skriva om denna skiva, som egentligen släpptes 1999 (så det är egentligen 90-talets bästa album). Jag tvekade ett tag, men frestelsen att få medverka i en riktig bok vann såklart i slutändan. Så skrev jag något i stil med "musik som får klockorna att stanna" och en vän påpekade att det betydde att den var tråkig. Men jag står fast vid formuleringen. För mig är ett fruset ögonblick något positivt. Och precis som med Gas och "Computer World" riktar man sitt hela fokus mot musiken.

Heima (film, 2007)
Jag vet skeptiker som har omvänts efter den här filmen. Så ni som fnyser borde nog se den.

Sigur Rós: Takk (album, 2005)
Står egentligen inte "( )" särskilt långt efter. Lite mer attack på sina ställen. Tre album av den här digniteten... Wow.