måndag 14 december 2009

11. Nick Lowe: The Convincer (2001)


Aldrig har väl mänskliga misslyckanden och tillkortakommanden skildrats lättsammare än här. "The Convincer" består av tolv korta noveller och enkla evergreenmelodier som tyckas ha skrivit sig själva.

I fredagens avsnitt av På Spåret sjöng den briljante Magnus Carlsson ett medley bestående av tre låtar: "Live Forever", "He Ain't Heavy, He's My Brother" och "There Is A Light That Never Goes Out". Ni som såg det kanske vred er i soffan på samma sätt som jag när han tragglade med "Live Forever", och lät som en man i kvicksand, för att sedan glida över till två verkligt välskrivna låtar (med den äran). Det är ett väldigt talande exempel. En högst kompetent sångare illustrerade problemet med undermåliga låtar (som att sjunga samtidigt som man håller andan), medan vi hörde hur det sublima hantverket resulterade i tolkningar som fick luft under vingarna nästan omedelbart. Magnus Carlsson skulle mycket väl kunna ställa sig på scen och sjunga igenom "The Convincer" från början till slut, för det här är skolboken när det gäller självklara låtar. Det är så varsamt spelat, så snyggt framfört, så värdigt, och så underhållande. Berättande sångtexter är en svår konst. Nick Lowe gör det bättre än någon annan:

I go to the bin
I throw the laundry in

And dig out the cleanest shirt

Then I tell myself again

I don't really hurt


Jag måste ha lyssnat på "Lately I've Let Things Slide" 500 gånger under 00-talet. Om en 30-something sjunger ut om sitt dekadenta leverne, med fredagsfyllor på Carmen, resulterar det som bäst i en kvävd gäspning. Men när en 50-plussare med ett tungt livsbagage och pillemariskt/älskvärt leende vill berätta om några solkiga episoder lyssnar jag förstås. Speciellt som det leder fram till den avväpnande romantiken i avslutande "Let's Stay In And Make Love".

Extracurricular:

The Jive Five, With Joe Rene and Orchestra: My True Story (låt, 1961)
Den allra bästa låten på min högt älskade Doo Wop-box.

Morrissey: Moon River (cover, 1994)
Det räcker att lyssna en gång på den här alldeles makalösa insjungningen för att förlåta Morrisseys 00-tal. "Moon River" är den låt jag själv allra helst sjunger i duschen. Det måste helt enkelt vara tidernas mest perfekt komponerade melodi. Vacker text också.

Echo And The Bunnymen: What Are You Going To Do With Your Life (album, 1999)
Ytterligare en av mina käpphästar, men det är ju världens bästa tråkskiva. Älskar, älskar den. Perfekta låtar, lite Bacharach-blås, och en sångare i sitt livs form.


6 kommentarer:

Gruvan Dahlman sa...

Du fick in mig på Lowe's platta och jag faller in i lovorden. Lately I've let things slide ÄR en alldeles, alldeles underbar låt. Tillbakalutat och fullt av kärlek och känslor. Ett sant hantverk av en gammal räv.

Joakim sa...

Jag älskar artister som får en knäpp på andra sidan 50-strecket och plötsligt gör sina bästa skivor. Det finns något uppmuntrande i det.

Gruvan Dahlman sa...

Det är något djupt inspirerande över det hela. Jag har inte hört så gräsligt mycket av hans tidigare verk och platt intet av Brinsley Schwarz men pubrock får mig att skrynkla samman ansiktet av misstänksamhet och ogillande. Å andra sidan finns det också något djupt störande i gamla gubbar som går över till såkallad crooning, Rod Stewart är ju en sådan, fast i Lowes fall så är det sjukt egensinnigt och fantastiskt. Att han dessutom inte gräver ner sig i American songbook är till hans stora fördel.

Gruvan Dahlman sa...

Jag menar dock inte att Lowe är en crooner.

Joakim sa...

Markus Croonergård.

Tatti sa...

Så jävla underbar.