10. Sade: Lovers Rock (2000)

I "A Personal Journey With Martin Scorsese Through American Movies" behandlar ett avsnitt regissören som smugglare; i det här fallet avser det ett budskap, en personlig vision, som smugglas över till tittaren. En riktigt skicklig smugglare är försiktigt subtil och undviker plakatviftande. Som exempel lyfts 50-talsmelodramens mästare Douglas Sirk fram. Hans filmer var vackra som julkort och skildrade beskedliga, värdiga människor som lite försiktigt, kanske ofrivilligt, bröt mot samhällets normer. Det fanns ytligt sett inte mycket att uppröras över i filmerna, men tematiken kunde röra alltifrån rasproblematik till förbjudna förhållanden. Det handlade om vanliga, hyggliga människor och filmerna riktade sig till vanliga, hyggliga människor. Eftervärlden insåg så småningom att Sirk, amerikansk 50-talsfilms allra mest traditionella regissör rent stilistiskt, varit en av de vassaste samtidskommentatorerna. Fråga bara Fassbinder.

Sade är en smugglare. I nästan 20 år försåg hon lyxlägenheter och parmiddagar med ett soundtrack, och blev för varje skiva lite knivskarpare, lite bättre, under en extremt polerad yta med rundade hörn. Idag har hon nått fram till en punkt där hon gör årets modernaste, hårdaste singel: "Soldier Of Love". Jag är inne på hennes hemsida minst en gång om dagen och lyssnar på den, och räknar dagarna tills skivan släpps. Omslaget! Vackert.

Men hon har mycket att leva upp till. Ett album som "Lovers Rock" känns på alla sätt som en karriärstopp. Inte går väl den att överträffa? Där hade hon ju slutligen slipat ljudtapeterna till något som skar rätt igenom vernissagesorlet. Om man lyssnade noga. Här fanns "By Your Side", den vackraste soulsingeln sedan Stylistics dagar, den Rhythm & Sound-doftande "Slave Song", vemodiga mästerverk som "Somebody Already Broke My Heart" och "King Of Sorrow", och en knäckande closer i "It's Only Love That Gets Your Through". Sade har alltid varit en formidabel sångerska, men även där har hon bara blivit bättre med tiden. Man borde införa pavlovska bestraffningsmetoder för wailande, och istället lyfta fram Sades allt rakare, allt klokare frasering. Inte en enda onödig utflykt, hon hugger direkt mot strupen. Med en självklar pondus och stenhård disciplin visar hon hur soul borde låta.

Extracurricular:

The Spinners: I'll Be Around (singel, 1972)
Även det här är en soullåt med grunden i självbehärskning och monotoni. Jag vill minnas att jag i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" skrev något i stil med att Cluster kunde ha stått som kompband, och jag förstår nog vad jag menar. Conny Plank-soul, i anden.

Whitney Houston: My Love Is Your Love (singel, 1998)
När Mats Nileskär ställde Whitney Houston mot väggen för sina usla val av låtmaterial var det förstås ett klassiskt radioögonblick. Om jag ska vara ärlig håller jag inte med honom. Jag gillar verkligen Whitneys julkortsballader. En "Didn't We Almost Have It All" i bilen är något som brukar få alla att stämma upp. Men visst - med "My Love Is Your Love" nådde hon nya höjder. Rent objektivt lär det knappast finnas någon bättre sångerska, och när hon här tvingas hushålla med resurserna på Sade-vis blir det rent sensationellt bra.

Sade: Soldier Of Love (låt, 2009)
www.sade.com. Nuff said.