Day Of Radiance

Det här är det stora new age-året. Trots att jag har lämnat Twitter lyckas jag ändå emellanåt fånga upp tidens vindar och vissa starka tendenser. Det finns förstås inga vetenskapliga belägg för det här, men om inte serien Stockholmsnatt redan har nämnt exempelvis den grekiskamerikanske new age-nestorn Iasos i en stripp så kommer det att ske innan årets slut. Tidigare i år gjorde Nicolas Jaar en fin edit på Brian Enos senaste mästerverk "Lux", Light In The Attic släpper en vida omtalad samling amerikansk new age ("I Am The Center") och själv gräver jag ner mig i den bortgångne holländske ambientmusikern Enno Velthuys 80-talskassetter med ständigt stigande fascination.

Enno was specific in encountering music. He couldn't deal with strange and dissonant sounds. His mind could only handle harmonic, soft 'kitsch-like' music.

Det där är inte mina ord, och stryk gärna det där om kitsch. Men jag nickar instämmande, inkännande med Enno och ber att få återkomma till hans gärning vid senare tillfälle.

För nu måste vi prata om Laraaji. Kort bara: Laraaji heter egentligen Edward Larry Gordon, född i Philadelphia, skolad pianist, även med en bakgrund som komiker och skådespelare. På 70-talet snöar han in på österländsk mysticism och köper en cittra och spelar på den som vore den ett piano. Brian Eno ser Laraaji spela i en park i New York och tar in honom för den tredje skivan i sin Ambientserie.

Av de fyra utgåvorna är Laraajis "Day Of Radiance" den jag har lyssnat minst på. That is, tills för en tid sen. Nu har jag knappt spelat något annat under två månader. Jag vet inte hur stor roll Eno har spelat under inspelningarna, men vad jag förstår har Laraaji enbart använt sig av cittra och hackbräde, instrument som uppenbarligen lämpar sig perfekt för klang och rymd. Som producent är ju Eno enastående på att dra ut på tonerna, skapa omfång och djup och här serverar Laraaji honom ett smörgåsbord av underskönt, mystiskt plinkande. När jag först köpte den här skivan för många år sen fick jag för mig att den var för begränsad i sin klangvärld, vilket förstås var en oerhört ytlig reaktion. Det var väl samma skepsis som kan känneteckna den som närmar sig ett främmande lands kök. Det var helt enkelt svårt att ställa om efter exempelvis Enos och Budds föregångare i serien, "The Plateaux Of Mirror" - säkert en av mina tio favoritskivor genom tiderna. För Laraaji ger oss onekligen något helt annat, det är verkligen som att ge sig iväg ut på en okänd fors, där starka strömmar leder oss in i världen som är "Day Of Radiance". Det är bara att låta sig svepas med, förtrollas, hypnotiseras.

Den första sviten spår är "The Dance #1-3", egentligen ganska snabba och intensiva, rytmiska, men också oerhört njutbara. Jag kommer att tänka på Bachs cembalokonserter, som jag har börjat köra mycket i bilen på sistone. Det finns något underbart elektroniskt både hos cembalon och cittran, a precursor of sorts. Särskilt "The Dance #3" fastnar efter några lyssningar, med en fantastisk melodi, som tycks uppstå ur instrumentens kvardröjande eko. Det är lika out there som valfri Edgar Froese-improvisation anno 1974. Speciellt i hörlurar häpnar jag över hur ett hackbräde kan låta så tidlöst, närmast futuristiskt. Allra bäst är dock de två avslutande spåren, "Meditation #1" och "Meditation #2". Well, titlarna ger en ganska bra bild av hur det låter och det kanske är lätt att göra sig lustig över gökar som mediterar och har sig, men ärligt talat...skulle vi inte må ganska bra av det? Egentligen är det väl det den bästa musiken får oss att göra? Söka oss mot ett högre medvetande, uppleva någon form av översinnlighet. Vi stackars ateister får ju hålla till godo med konsten för de här förhöjda upplevelserna. Det må låta fånigt, men jag känner djup tacksamhet gentemot Laraaji för den här skivan. Ibland tycker jag mig gå i cirklar och bara söka det välbekanta och upprepningar av det för att nå tillstånd av bliss. Att i det läget hitta in till kärnan av något rakt igenom originellt och unikt är, vill jag inbilla mig, lika med andlig katarsis.

Love always, Laraaji.

Park Slope Narcissist

Jag hade inte väntat mig mycket av "Orange is the New Black" (hopplöst käck titel), cementerade mig i uppfattningen om Netflix som en one trick pony ("House of Cards"), inte minst efter den katastrofala rebooten av "Arrested Development". Så det var med lågt ställda förväntningar jag gav abonnemanget en sista chans. Det gav mig så småningom årets finaste tv-upplevelse. Efter att ha käkat hårdkokt i ett helt liv, burit "24" som en pin i hjärtat, till och med roats av testosteronolympiaden "Strike Back" var det oändligt befriande att ta del av en fängelsedramatik som kanske inte helt undviker klichéerna, men väl skruvar till dem några varv.

Jag har läst en del om "Orange is the New Black", mestadels i positiva ordalag, ändå känns serien underskattad och banbrytande. Vi har tre stora falanger i fängelset; en svart, en vit och en latino. I den här miljön får fördomarna och motsättningarna blomma ut. Varje falang har sin företrädare som fastställs genom demokratiska val. Det behövs inga stora uppgörelser för att skildra slitningarna, det görs genom briljant dialog. Scenen där Taystee (Danielle Brooks) och Poussey (Samira Wiley) ska tala vitt är till exempel det i särklass roligaste jag sett i år. Vilka fantastiska skådespelare! Jag har nog aldrig sett så många briljanta, okända namn i ett och samma verk. Det kryllar av formidabla karaktärer, och alla sätter sina figurer med exakt tonträff. Natasha Lyonne som ex-junkien Nicky, till exempel. En ojämförlig replikföring, underbar i sin galghumoristiska älskvärdhet. Taylor Schilling i huvudrollen, rubrikens Park Slope Narcissist, är smått genial som Piper Chapman. Hon rör sig omärkligt mellan prinsessan på ärten, vredesutbrott, sexuell ambivalens och är listig, behövande, beräknande, men med ett stort hjärta och ett starkt patos. Vet inte varför, men jag kom att tänka på Margaret Drabbles romanfigur Rosamund Stacey från "The Millstone". Needy or not är hon ändå sig själv närmast och hon navigerar ensamskutan med ett förtjusande dödsförakt. Vi känner starkt med henne. Laura Prepon som Alex Vause, Chapmans kärlek på insidan, är kanske allra bäst med sin avmätta coolness och svar på allt-persona. Fantastisk är även Jason Biggs som pojkvännen på utsidan. Hans Woody Allen-figur 2.1 är lätt att tycka om, samtidigt som han gärna blir odrägligt självcentrerad och försöker slå mynt av fästmöns fängelsevolta.

Männen har på det stora hela tilldelats mindre tilltalande sidor. Vid sidan av huvudskurken Pornstache har vi Healy, som först framstår som den trygge rekorderlige bland vakterna, men då hans faderlighet får nobben träder en mycket liten människa fram och visar en rätt ful nuna. Överlag brukar jag ha svårt för quirkiness i amerikansk film och tv, men några av karaktärerna, t.ex Pipers brorsa och fångväktaren Luschek, är fullständigt underbart knasiga. Det är rasande skickligt skrivet och spelat, det urartar aldrig. Varmhjärtat, oerhört underhållande, beroendeframkallande. Lite skratt, lite tårar, längtar redan efter säsong två.