The kid nodded yes.
"What kind of books?"
Nelson shrugged.
"In English, please?"
"Horror."
"You ever read Stephen King?"
He nodded yes.
"Which one..."
"All."
"All?" Ray didn't believe it. "You read The Tommyknockers?"
He shook his head no.
Ur "Samaritan" av Richard Price
2014, det stora Knackarna-året. "The Tommyknockers", boken som till och med de mest inbitna fansen ryggar undan från. Jo, jag har haft den oläst i hyllan i 25 år. Den har nästan alltid känts som en belastning. En vän var alltid imponerad av att den inleddes med ett Rainmakerscitat, men det var där jag slutade läsa. Inte för att jag slutade läsa King - jag kastade mig över böckerna som följde."Knackarna" var dock den första av Kings böcker som helt enkelt inte lockade.
2014 tog jag slutligen tag i projektet. Likt Nelson i Richard Prices mästerliga roman tror jag mig ibland ha läst allt av Stephen King. Det här var förvisso den enda av 80-talsböckerna jag hade oläst, men killen har ju ändå givit ut 65 böcker, så jag har säkert ett 15-tal titlar kvar att beta av - vilket känns som en ynnest!
Jag läste någonstans att "Knackarna" är ett enda långt rop på hjälp. Det är utan tvekan Kings mest metaforiska bok. Knackarna är varelser, eller snarare en energirest från sagda varelser, som tar över vanliga hyggliga människors liv, människor som samtidigt njuter av att vara i deras grepp, och får sina bästa idéer under den här påverkan. Samtidigt blir de till ruskiga grottmänniskor; våldsamma, ojämna i humöret, elaka. De minnesgoda vet att en variation på temat turneras även i "Köplust". It's about alcoholism, folks. Ja, eller missbruk i en vidare mening. Och det är i sig förstås mycket otäckt. King har sagt att han knappt minns att han skrev "Knackarna", på grund av ett missbruk som hade eskalerat bortom all sans. Hans fru Tabitha tvingade honom att lägga ner pennan efteråt - det dröjde två år till nästa bok, en evighet i Kings värld. Boken har klara ramblings of a madman-kvaliteter; speciellt den första tredjedelen är bitvis lysande. Ungefär 200 sidor in är den fortfarande en tajt, starkt politisk uppgörelse med kärnkraften. Protagonisten Jim Gardener presenteras först 100 sidor in, en alkad poet som över allt annat avskyr kärnkraft - King fyller sitt spårkrör med brandtal, exemplifierar med nedtystade katastrofer pre-Tjernobyl och slår vilt åt alla håll. Det är för övrigt roligt att nu som vuxen lättare kunna skönja Stephen Kings ständigt återkommande ärende; allt som är fel i Amerika. På så sätt är King den mest amerikanska författaren jag vet. Ingen har rotat så envetet i samhällskroppens variga sår, samtidigt som kärleken till den amerikanska kulturen alltid är omisskännlig. "Knackarna" skildrar, precis som ett senare verk som "Under The Dome", ett USA i miniatyr, där ett yttre hot egentligen bara blir en utlösningsmekanism för ondskan som lurar i envar.
Det finns en hel del gott att säga om "Knackarna". Till exempel är avsnittet där Hilly Brown trollar bort sin lillebror en ångestframkallande höjdpunk. Jim Gardener är förstås en spännande karaktär, en verklig alkoholist som genom en stålplatta i skallen kan motstå Knackarnas infiltreringsförsök. Men någonstans på vägen rasar romanbygget ihop, ungefär halvvägs in. Kings vanliga, och nästan alltid fungerande grepp med att slänga in fler karaktärer blir bara repetetivt och det inverkar negativt på berättarrytmen och spänningen försvinner i takt med intresset. Helt ointressant blir det förstås aldrig, men i backspegeln är det lätt att se varför Tabitha kände sig nödgad att dra i nödbromsen. "Knackarna" markerar slutet på Kings första guldålder, som åren precis innan hade gett oss osannolika formtoppar som "Det" och "Lida".
Jag såg aldrig filmatiseringen av "The Tommyknockers", men jag är lite sugen nu. Trailern ser ju förfärlig ut, men Jimmy Smits är med, aldrig fel. Senare under året kommer en ny miniserie baserad på boken, och det finns nog anledning att vara försiktigt positiv. Det är ett bitvis explosivt material att utgå från, går man in förutsättningslöst i det här finns det en del att utvinna.
