lördag 22 december 2007

2007


Årets skivor:


1. Burial: Untrue
Ja, herregud. Här går man och nickar instämmande åt påståenden som ”albumet har spelat ut sin roll” och så släpper Burial ett konstverk som man absolut inte bör ta itu i bitar och spela upp för nyfikna. Man måste lyssna på ”Untrue” i sin helhet. Om och om igen. Det var oerhört längesen jag hörde en så fokuserad och sammanhängande låtsamling. Musiken är hård som stål, ny och modern, men det finns något varmt och gammalmodigt över den tematiska och konceptuella enhet som är ”Untrue”. En respektfull hållning gentemot musikens transcendenta kvaliteter och betydelse. De svävande, tidlösa ambienttonerna minner om Eno och förgängliga ögonblick, och spöklika, fragmentariska rytmer och avlägsna ekon och röster gör det här till något så omodernt som ett klassiskt album, ett mästerverk.

2. Harold Budd/Robin Guthrie: After the Night Falls/Before the Dawn Breaks
Två musiker som genom åren har gett mig mer än vad man rimligen kan begära, gjorde under året två skivor som kanske låter likadant, och som många säkert avfärdar som förutsägbara intill poänglöshet. Men jag lever för ambient, och det här så vackert, så logiskt, så på pricken det jag mest av allt behöver. Alltid, hela tiden. Guthrie fingrar på strängarna och tar delayvägen upp i rymden, medan Budd plinkar på elfenbenen och bygger atmosfärer man aldrig får nog av.

3. Fennesz/Sakamoto: Cendre
Är jag verkligen så här tråkig? Ja, precis så här tråkig är jag. Detta herrpar är lite kärvare och mer impressioniska i sitt målande än ovanstånde duo. Den gråmulna ”Cendre” är dyster, underskön och svårt beroendeframkallande för oss som älskar småtrista höstdagar.

4. Robert Wyatt: Comicopera
Jag gillar Robert Wyatt av många anledningar. Han är bland annat lik min far, och jag går ofta och nynnar på ”O, Caroline” och ”Shipbuilding”. För mig får han gärna överge sitt intresse för jazzfusion och heltidsanställa Brian Eno som coach och spela in fler alkoholistballader som ”Just As You Are”, årets vackraste kärlekssång.

5. The Field: From Here We Go Sublime
Årets snyggaste titel. Så mjukt och följsamt, en dansant smekning. Som att studsa mellan moln. Ett imponerande album, även om det alltid är roligare att skaffa Axel Willners tolvor.

6. Harmonia: Live 1974
Jag älskar när Grönland Records gräver fram gamla krautskatter. Denna Harmonialive från 1974 är precis så svindlande modern och relevant som den framstår som i teorin. I princip kan jag tänka mig att skaffa hur många liknande livespelningar som helst från krautens Traveling Wilburys.

7. Differnet: Collapsing Universe
Differnet valde rätt väg och gjorde ett renodlat och hårdslående popalbum, där Cureslingor förhöjer digitala landskap, och Anna-Karin Brus med precis intonation fångar känslan av att blanda ihop mikroskop med teleskop.


Låtar:
Be mig inte plocka ut något från ”Untrue” eller Budd/Guthrie-plattorna, för där är allt briljant rakt igenom. Utöver dem, vill jag lyfta fram lite andra låtar som jag har uppskattat mycket i år:

Robert Wyatt: Just As You Are
Songs of Green Pheasant: Fires P.G.R
Twig: Indigo
Throbbing Gristle: The Endless Not
Differnet: Caring Arms
Papercut: Adrian
Dead Letters Spell Out Dead Words: I Could’ve Sworn I Heard Them Sing
Marc Almond: Happy Heart
Pistol Disco: Radiation
Magnus Carlsson: Live Forever
A Mountain of One: Freefall
The Field: Everyday
Förmögenhet: Bostadsrätt
Asobu Seksu: Thursday
Fennesz/Sakamoto: Abyss
Och så även två gamla låtar som jag inte har kunnat sluta spela:
Genesis: The Carpet Crawlers
ELO: Without Someone

Och en skiva alla måste höra innan ni dör:

Coil: The Ape of Naples

Återutgåva:
Den strikt limiterade japanska boxen ”Zero Set” med sju Moebiusskivor. Helt sinnessjukt egen och modern musik. ”Rastakraupasta” från 1979 är min nya favoritplatta.

Konsert:
David Sylvian på Chinateatern. Han utvann maximalt ur sitt redan sublima konstnärskap. Det var enormt att få se honom på svensk mark. Annat bra: Genesis på Olympiastadion i Helsingfors, Filharmonikernas tolkning av Brittens ”War Requiem”, Biosphere i Berns restaurang (tres bizarre), Human League på Berns, Johann Johannsson på Södra Teatern, Radiosymfonikernas Mahler-nia (min första, med Gergiev som dirigent).

Film:
”Zodiac” är den mest kompletta film jag har sett på 00-talet. En helt genialiskt regisserad och fenomenalt spelad (jag älskar Robert Downey Jr) tät dramathriller av gamla sorten (bara lite mer) som helt obegripligt fick ganska ljum kritik för att den ”inte var lika spännande som ’Seven’”. Ja, jisses. Här finns scener som är så suggestiva att jag ofta kommer på mig själv med att spela upp dem i huvudet, när jag inte har något bättre för mig. Drama, spänning, besatthet, och inte särskilt mycket av pliktskyldig kärlekshistoria. Jag är totalt knäckt.

TV:
”The Wire”, säsong 4. På flera sätt den allra bästa säsongen, men jag orkar faktiskt inte skriva om den ännu, eftersom jag gick sönder efter sista avsnittet.

”Upp till kamp”. Det är en stor jävla skandal att den inte fick ett större genomslag. Jag vet att många har väldigt svårt att erkänna det, men Peter Birro är ett geni, och i par med Sveriges främsta regissör Mikael Marcimain skapade han något som höll yppersta världsklass på alla nivåer. Scenografin (slår allt jag har sett från vårt land), skådespeleriet (flera hjärtskärande tolkningar), musiken (Beach Boys ”Only With You” på bröllopet!). Jag vet inte vilken invändning som var allra löjligast, men folk tävlade i att försöka hitta fel ("såna hattar fanns inte 1968", etc.) SvD:s ledarsidor skrek efter nyansering efter ett avsnitt, likt små barn som vill ha efterrätt innan middag, och Dan Backman tyckte inte att man hade fördjupat karaktärerna (tjena). Jag är fan i mig stolt över SVT.

”Föreställningar”
Jag må vara en Danmarkshatare av rang, men Per Fly gillar jag. Det här är det bästa han har gjort. Äntligen en ingående skildring om varför konst måste göra ont. Och vilka skådespelare! Dejan Cukic som Marko! Far åt helvete vilken återhållen explosivitet.

”The Line of Beauty”
Bitterljuvt brittiskt gaydrama, med OMD i ljudspåret. En ung och vacker Henry James-doktorand hamnar i ett eget Pygmalion som inneboende hos en konservativ politiker med dysfunktionell familj.