2004 bodde vi i en etta i Solna och det var ganska mysigt, tills någon satte en yxa i dörren hos knarklangargrannen under oss. Andra saker var också jobbiga; ett pendlingsavstånd på en timme enkel resa, pälsängrar i garderoben, och det närmast förnedrande i att behöva betala ockerhyra för lägenheten till en skojare (jag hoppas verkligen att det reserveras ett speciellt utrymme i helvetet för giriga andrahandsuthyrare).
Men på kvällarna hade vi ju varandra, kanske lite vin och en massa fina skivor. Den som kanske spelades allra oftast var Max Richters "The Blue Notebooks". Den var inget annat än en uppenbarelse när den kom. Det var en skiva som lät/kändes ungefär som de bästa böckerna man läste strax efter att man fyllt 20. Ett slags coming of age-musik; behärskad, andlöst vacker, med en väldigt snygg tematisk inramning. Att inte fler skivor inleds med skrivmaskinsknatter och en fin berättarröst är en gåta. Av någon anledning får det mig alltid att tänka på David Cronenbergs filmatisering av "Naked Lunch". Kanske är det Peter Weller och hans ekivoka skrivmaskin som gör sig påminda.
Det kom i den här vevan ganska många skivor av unga män som spelade duktigt piano och fuskade med stråkarrangemang, och en del drog till med termen "postklassiskt" - en term som jag intensivt hatar. Vad är det, liksom. Max Richter var så mycket bättre än alla de andra, han var till och med mycket bättre än den som pekades ut som hans förebild, Philip Glass. Om vi ändå ska säga att Max Richter i någon mån sysslar med modern klassisk musik har han med "The Blue Notebooks" skapat genrens självklara mästerverk. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda person som inte har knockats av den här skivan.
Extracurricular:
Max Richter: Memoryhouse (album, 2002)
Med första albumet siktade Richter möjligen för högt. Att göra en resa genom 1900-talets Europa låter sig kanske inte göras på ett enda album, men visst hörs det redan här att vi har att göra med en exceptionell begåvning.
Max Richter: Songs From Before (album, 2006)
I mångt och mycket en upprepning av "The Blue Notebooks", och varför ändra på det konceptet? Fortfarande mästerligt. Tyvärr tycks han här efter ha tappat fokus, och börjat göra musik för mobiltelefoner (yuck).
Marconi Union: Distance (album, 2005)
Det är lätt att avfärda smakfulla electronicaskivor, och ofta är det trista, tidsbundna historier (tänk Tarwater). Men det här är både välgjort, själfullt och hållbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar