Med "Nixon" var jag övertygad om att Lambchop hade nått så långt det överhuvudtaget var möjligt. Det kändes som kronan på verket efter en lång rad svårt imponerande skivor, med tidigare toppar som altcountrymästerverket "How I Quit Smoking" och den superfokuserade, mognare "What Another Man Spills". "Nixon" var det största vita soulalbumet sedan Saint Etiennes "Foxbase Alpha". Hur gå vidare?
Kurt Wagner ställde om räkneverket till noll och halade fram sitt ess: en bedagad barpianist vid namn Tony Crow. Det redan långsamma tempot drogs ner till ett närmast stillastående, knappt hörbart lobbybrus, och öppnade för Wagners andlöst vackra sånger att bli ännu lite vackrare. Inledningen tassar i tofflor. En dov bas, lite piano, och så plötsligt sjunger Wagner några rader på måfå. Det låter nästan improviserat, väldigt ledigt, men snart blir man varse att det egentligen är väldigt noggrant komponerad musik. Det här vädret vi har nu, med ymnigt snöfall, lämpar sig perfekt som inramning till "Is A Woman". Kura ihop sig inomhus med ett glas glögg. För att komma från en Plastikman-fan kanske det låter falskt att uttrycka vild förtjusning över musik som är så här ogenerat varm och mysig. Men man behöver ju sånt här också, kom igen. Vid tiden för "Is A Woman" läste jag en intervju med Kurt Wagner där han uttryckte tveksamhet inför skivan. Möjligen hade han gått lite för långt, gjort en lite för långsam, avskalad skiva. Hur 14 musiker (eller hur många de nu var just då) kan låta så här lite är en gåta, men det var ju hit Lambchop hade varit på väg hela tiden. Crows pianogarnering försåg ett redan exceptionellt band med juvelen i kronan.
Ett tag var jag nästan besatt av att se Lambchop live. Jag såg dem i Köpenhamn (två gånger), London, Stockholm (två gånger, minst), och förmodligen även i Malmö/Lund-området några gånger (även om jag inte säkert kan minnas det, på grund av 90-talssjukan alkohol). Ständigt förvånades jag över hur ett så extremt ödmjukt band bestående av traktormekaniker kunde skapa något så sublimt, även på scen - och dessutom ständigt lyckas höja sig ett par snäpp. När Tony Crow gjorde sin första turné med Lambchop gavs han utrymme att mitt under konserten dra lite fräckisar, såna där som avslutas med en trumsnärt. Så väldigt älskvärt. Lambchop är det bästa amerikanska bandet sen Galaxie 500.
Extracurricular:
Cynthia Dall: Untitled (album, 1996)
En totalt ignorerad skiva som väl egentligen passar mer ihop med Smogs dysfunktionella kärleksuppfattning än Lambchops mjuka farbroderlighet. Men som svårt säregen amerikansk deppcore delar Cynthia Dall och Lambchop en fin känsla för Det Stora Vemodet. Här med en något svartare nyans.
Lambchop: Nixon (album, 2000)
Ett kraftprov och en försiktigt experimentell resa mot ett rakare, souligare sound, som passade Lambchop alldeles ypperligt. Förmodligen deras näst bästa album.
Lambchop: Greylines In Heaven (låt, 2002)
Omistlig låt från den svårt limiterade "Treasue Chest Of The Enemy", som jag bara har på kassett (sälja, någon?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar