Alltså. Jag gillar inte ens Yo La Tengo. För mig är det en oformlig lofi-koloss, som harvar i ett anonymt Wal-Martlandskap; riktningslöst, trist och lite fegt. Så var det i alla fall tills precis allt turned itself inside out med den här jätteknallen. Plötsligt tornade sig ett ståtligt band i full kontroll upp sig bakom slackermumlet, och levererade en ljudvärld av mjukjazz, viskande electronica, Arab Strap-trummaskiner, lena stämmor och fantastiska titlar som "Night Falls On Hoboken". För mig var det ytterst omtumlande. Däremot vidhåller jag att jag hade rätt. Yo La Tengo pre- och post-and then... förmår inte att gripa mig. "Summer Sun" lät bra i några lyssningar, sen flöt den ut som vattenfärg i regn. Men det här är ett litet mästerverk att ständigt återvända till.
Extracurricular:
Smog: Kicking A Couple Around (EP, 1996)
På den tiden det var en bra idé att vara bitter var den här mannen en källa till ständig pepp. Det här är fortfarande det mest koncentrerade han har gjort. Fyra extremt långsamma låtar där småaktighet och elakhet är en dygd. Extra plus för Cormac McCarthy-tintade "I Break Horses".
Big Star: Take Care (låt, 1975)
De må vara sönderkramade av världens musikpress, och när de spelar rock låter de som typ Kiss, men när de låter som de ska låta (så här), har jag inga som helst invändningar.
The Innocence Mission: Follow Me (John Denver-cover, 2000)
Den allra finaste tolkningen från den oemotståndliga hyllningsskivan "Take Me Home". Wow, så här mycket americana har jag aldrig fått ur mig på så kort tid innan...
1 kommentar:
Rätt, rätt, fel, rätt. Det är bara ett par låtar som låter som Kiss.
Skicka en kommentar