söndag 27 september 2009

Det Sista Mästerverket




Nej, jag blir aldrig färdig med Skinny Puppy. Man blir aldrig helt färdig med en skiva som "Last Rights". Har det någonsin trängts så många ljud på ett och samma album, har en ljudbild någonsin varit mer kompakt, men samtidigt så mångfacetterad, nyanserad? Jag tänkte nog aldrig på det då, men det är verkligen ljudet av ett band som fullständigt tömde ut sig. Än idag har jag inte hört någon musik som har kommit i närheten av den här desperationen, som har satsat så mycket. Det låter bokstavligen som om Skinny Puppy riskerar sina liv med den här inspelningen. Vilket de uppenbarligen gjorde.

Med "Too Dark Park" från 1990 hade Skinny Puppy gjort sin mest extrema skiva, och hur briljant den än är, så faller de offer för sin egen aggression, som emellanåt får gå ut över melodierna. Som soundtrack till fasorna i slakthuset är den oöverträffad, men den bjöd inte många stunder av bandets patenterat såriga skönhet. I backspegeln är klivet till "Last Rights" större än det verkade då. I själva verket gäller det samtliga av bandens skivor fram till och med just "Last Rights". Varje nytt släpp innebar en ganska radikal omarbetning av ljudbilden jämfört med föregångaren, samtidigt som avsändaren alltid var lika tydlig.




Inledande "Love In Vein" (en titel som inte ens är rolig) rullas fram som en vilsen rest från slaktbordet, avvaktar, och drar sedan igång, missförstådd som ett Frankensteins monster. En så tät komposition borde nästan lida av syrebrist, men på vingliga ben vädrar den melodiluft, och det är bara så jävla starkt, vid 2:32 får den vingar för ett kort ögonblick, för att sedan dras ner mot sågklingorna igen. Varje millisekund är packad av små detaljer, och från 4:40 tillåts Nivek Ogre sjunga ut sin hjärtas mening, om man nu ska spekulera vilt utifrån hans surrealistiska drömpoesi. I "Love In Vein" ryms idéer som räcker till solida karriärer för en uppsjö band.

Skinny Puppys rykte som skräckgoter kanske inte gör dem till planetens kreddigaste band, men de upptäcks ständigt av nya lyssnare. Vissa problem har jag nog med att den nya generationens Saw-människor försöker göra dem till sina. Man tycker att de rymmer mer än dieseldoftande industrimangel och hinkar med blod. Ministry och Nine Inch Nails är förstås bra band, men i deras sällskap hör faktiskt inte Skinny Puppy alls hemma. En skiva som "Last Rights" rymmer några tusen fler nyanser än, säg, "Psalm 69", eller Trent Reznors leriga synthesizers.

"Last Rights" kathartiska karaktär är av så allvarligt menad art, att en fortsättning skulle visa sig omöjlig. Länge hade trion plågats av inre stridigheter, och senare tog Dwayne R. Goettel och Cevin Key varandras parti mot Nivek Ogre, som man ansåg mest intresserad av en solokarriär. Tre så extremt självförbrännande, hyperkreativa personer, måste förr eller senare kollidera hårt mot varandra. Tyvärr gick det så långt att Goettel avled i sviterna efter ett långvarigt narkotikamissbruk, den 23 augusti 1995. Då var man mitt uppe i inspelningarna av det katastrofala albumet "The Process", en plågsamt tydlig påminnelse om att bandet totalt hade bränt ut sig i och med "Last Rights". Det var ingen värdig svanesång för Goettel, som förmodligen hade större inverkan på Skinny Puppys sound post-Mind TPI än vad många kanske trodde.

"Killing Game", spår nummer två, kallades för Skinny Puppys första ballad, men i deras katalog hittar man flera exempel på långsamma, svarta hymner. Men visst är "Killing Game" delvis nytt territorium för bandet, en märklig hybrid av pianosonat och sorgesång över mänskligheten, komplett med Ogres högst privata känsloexorcism. Musik och sång pendlar drastiskt mellan det benhårda och sköra. Jag försöker föreställa mig en albumöppning som kan matcha den här flerfrontsattacken mot hjärta och kropp, och den enda jag kommer på är The Cures "Pornography", även om paletten där är betydligt fattigare. Här tycks färgerna svämma över brädan, men allt hålls skickligt ihop med en mästerdirigents färdighet.

I "Mirror Saw" släpper man fram mjukare toner, och Skinny Puppy gör bruk av sitt kanske främsta signum, förmågan att släppa fram en sagolik vacker, skör melodi, när man minst anar det. Tänk på exempelvis "Worlock" och "Shore Lined Poison", som plötsligt låter som de gamla mästarnas tonsatta mardrömmar. Goettel dänger in samplingsfragment, och Cevin Key och producenten David Ogilvie manipulerar Ogres stämma till något övermänskligt kvidande, och mitt i allt en mollmelodi som minner om vackra höstlöv i disiga skogar.

Singelsläppet "Inquisition" är en genialisk dansgolvshit, som bär världens elände på sina axlar. Aldrig har ljudtortyr låtit snyggare än här. Popmelodin befinner sig låten igenom i krig med ett hotfullt oväsen, som ibland tar över och får den ur kurs. Produktionsambitionerna är inställda på att åstadkomma något helt nytt. Det gäller för hela skivan - Skinny Puppy, med extra allt. Skarpare nyanser, vackrare melodier, fler, mer fragmentariska samplingar, tyngre oväsen, häftigare desperation. Okänsligare ljudskulptörer hade lätt fått skutan att kantra.

"Riverz End" är något av det rakaste Skinny Puppy har komponerat. Filmiska, episka synthstråkar möter rytmer som nästan, men bara nästan, går att klappa takten till. Det kan knappast vara en slump att Autechre har remixat bandet. Mycket av deras skalpelltechno påminner faktiskt om Skinny Puppys cut up-musik. Jag vill höra "Riverz End" i en stor, kanadensisk First Blood-skog, ekandes mellan trädtopparna. Det vore väl en aning missvisande att lyfta fram Skinny Puppy som naturromantiker, men deras engagemang i miljö- och djurrättsfrågor löper som en röd tråd genom karriären. Musiken har för mig aldrig känts stelt teknikindustriell, utan hör mer hemma just ute i det vilda. Bland det vackra, galna, störda, grymma, blodiga och sköna.

Andrej Tarkovskij tillhör knappast mina favoritregissörer, men jag blev väldigt tagen av "Solaris", på en knastrig filmstudiokopia i början av 00-talet. Jag minns en panorering över en fantastisk Peter Brueghel-tavla, och hur imponerad jag blev av att Tarkovskij utvann något så filmiskt ur en statisk målning. Ofta tänker jag på den tavlan i anslutning till "Last Rights", eller snarare min minnesbild av den. Där fanns magin och detaljrikedomen som jag förknippar med Skinny Puppys mest krävande och kanske bästa skiva.


måndag 21 september 2009

Already Dead


Det var tufft, det säger jag, att lägga från sig Charlie Hustons Hank Thomson-trilogi. Så mörbultad har jag aldrig blivit av litteratur. Det var en väldigt, väldigt fysisk upplevelse, och även en gripande sådan. Därmed inte sagt att jag inte närmade mig hans andra romansvit med viss skepsis, ni vet Joe Pitt-böckerna. Privatdeckaren som är vampyr.

Jag betackar mig för att få vampyrmyten indragen i den moderna noirthrillern. Vi simmar redan som det är i en gegga av TV-serier, fjortisböcker och krystade krönikor om vampyrer som diskriminerad folkgrupp (Gruvan Dahlmans briljanta analyser undantagna, givetvis) . Vampyrer är popkultur, tjenamors, och kultursidorna vädrar nya läsargrupper, samtidigt som man bekvämt får päsa med sina gamla C-uppsatser om gamla tiders fina vampyrskildringar (Dracula är, admittedly, untouchable), och dra några svepande formuleringar om sex och beröringsskräck. Jag höll Charlie Huston lite för god för sån här geschäft. Men givetvis vrider han till myten efter eget huvud och får in några träffsäkra poänger i skildringen av de olika vampyrgrupperna, med hemvist på Manhattan. Bland annat så har vi en testuggande vänsterfalang, insnärjd i ovidkommande resonemang om korrekt terminologi på de zombies som emellanåt dyker upp i staden ("they are Victims of Zombiefication, or VOZ, not Zombies!") Det krävs inte en lit.vet-student för att överföra de olika falangerna till mänskligheten. Huston har inte brytt sig om att maskera dem särskilt noga; bland annat finns det en grupp svarta vampyrer uppe i Harlem. Och visst är det ett smidigt sätt att berätta om samhället på ett drastiskt och medryckande vis. Huston ger en fin, alternativ, men förmodligen ganska sann, uppteckning av New Yorks historia från 70-talet och framåt.

Dialogen är emellanåt knivskarp, rent beckettsk i sin kärvhet, men i långa stycken är det svårt att uppbåda ett ordentligt engagemang för karaktärerna. Vår hjälte blir lika illa tilltygad som Hank Thomson, men där den sistnämnde var så mänsklig och självklar som identifikationsobjekt, är Joe Pitt bara en smått livsled odödlig, och inte lika lätt att omfamna. Han dricker Old Grandad, i mina kretsar ett mått på en kvalitativ roman, och "Already Dead" är läsvärd, men jag sätter en peng på att nya "The Mystic Arts of Erasing All Signs Of Death" bättre släcker min törst efter förhöjd, frenetisk realism.

söndag 6 september 2009

00-talets 30 bästa låtar. 10-1.









Jag hade räknat, strukit, noggrant antecknat, och fastställt listan, när jag inför topp 10 upptäckte att jag hade en låt för mycket... Anledningen var helt enkelt att nummer 1 var så självklar att jag inte ens skrev ner den i mitt lilla block. Hence the irreversible mistake. Nåja, fördelen med att ha en blogg som ingen läser är att man kan vara lite slarvig med såna detaljer, och hitta smidiga lösningar. Som den här: jag placerar istället två låtar på plats 10!


10. Prefab Sprout: Love Will Find Someone For You (2001)
Det kan gå dagar då jag enbart lyssnar på "Andromeda Heights". Det måste vara ett av de mest perfekta album som har spelats in. Trots min besatthet av någorlunda sentida Prefab Sprout tog det tid innan jag närmade mig "The Gunman An Other Stories". Folk har låtit ana att det är ett misslyckad album, vilket är alldeles uppåt väggarna fel. Det är en fantastisk skiva, och "Love Will Find Someone For You" är en av Paddy McAloons mest välskrivna kärlekssånger. Han har ju inte direkt gjort sig känd för slappt hantverk, men det här är en nästan löjligt perfekt utmejslad ballad som får mig att längta till Mellanvästern, ur ett Newcastleperspektiv.

10. Sigur Rós: Popplagid (2002)
Det har nästan varit lite rörande att följa svenska kritikers oförmåga att greppa Sigur Rós storhet. I den ständiga jakten på ett okomplicerat tilltal och pang på rödbetan-rock blir de alldeles högröda och oroliga när de får höra islänningarnas svindlande toner, och hittar säkert några tillkämpade slagord om eskapism bland sina stapelvaror. Lite som när Brian Eno lanserade sina idéer om ambient, och fårskocken stod och kliade sina huvuden: "öh, vänta nu, det är väl punk och autencitet som gäller?" Sigur Rós förstår att arbeta med illusioner om en lite bättre värld, därför är de ett av de viktigaste och bästa banden. För övrigt är "Popplagid" en alldeles underbar popsång, också.

9. Coil: The Last Amethyst Deceiver (2005)

Pay your respects to the vultures,
for they are your future


John Balance slösar ingen tid på förskönande livsskildringar, utan rotar bland tillvarons kadaver, och späckar sina iakttagelser om sex, död och tvivel med allusioner från Bibeln, och uppvisar en poetisk spännvidd som främst inte hör hemma i popmusiken. Coil var som inget annat band. "The Last Amethyst Deceiver" håller på i nästan tio minuter, och det är den mörkaste kabarémusik som någonsin har skapats. Totalt egensinnigt, fullständigt mästerligt, och förmodligen ignorerad på de flesta listor som tar på sig att skildra ett 00-tal som hade varit väldigt mycket fattigare utan Coils svanesång "The Ape Of Naples".

8. Lars Blek: Tristess (2001)
Lars Blek räddade min bild av indiescenen när han dök upp i början av 00-talet och levererade små mästerliga cdr-skivor i en strid ström. Vi minns även hans fantastiska eurosamarbete med Action Biker, som saknas på listan enbart för att artisterna tillåts medverka med blott ett bidrag. "Tristess" var allt annat än sin titel personifierad, snarare ett anthem som symboliserade ett motstånd mot allt vad det tidiga 00-talet stod för; Shite Stripes, Strokes, Badly Drawn Boy and the likes. Än idag glöder denna pärla, som i sig låter som en egen genre: hitambient.

7. The Blue Nile: I Would Never (2004)
Jag skriver det nu: om jag tvingas välja ut ett enda band att lyssna på resten av mitt liv, så skulle jag välja The Blue Nile. Med åldern blir de viktigare än alla andra orkestrar. Inget band fångar drömmen om ideallivet bättre. Blue Nile förflyttar mig till en stor herrgård med bibliotek, brasa, och gigantisk labyrintträdgård. Paul Buchanan är den bästa sångare jag vet. "I Would Never" är något av det bästa han har sjungit in. En man i dammig kostym, märkt av livet - det han berättar får en att lägga allt annat åt sidan, och lägga sig framför brasan och lyssna på historier om sorger, svagheter och att gå rakryggad genom allt elände.

6. Pet Shop Boys: Miracles (2003)
Så 00-talet var inget bra PSB-decennium? "Home and Dry", "I Get Along" "Flamboyant", "Minimal", "Fugitive", "Here (PSB New Extended Remix)", "Love Etc." och "The Way It Used To Be", för att nämna några, vederlägger sånt prat. Men allra bäst var "Miracles", deras lyxigaste, klarast gnistrande poppärla sen "A Red Letter Day". Efter den behagligt grådaskiga (i positiv bemärkelse, mind you) "Release", växte "Miracles" upp som ett instant japanskt körsbärsträd, och Pet Shop Boys var återigen bäst i klassen.

5. Pan American: Het Volk (2004)
Pan Americans mästerverk "Quiet City" blev soundtracket till mina första år i Stockholm. Varje natt i vår etta full av pälsängrar i Solna somnade vi in till den. Det är ett stort förtroende för musik att bära. "Het Volk" är en Mark Nelson on top of his game. Gatlyktor ger det enda ledljuset, och det försiktiga blåset är som en John Coltrane på sitt allra vänligaste humör, på besök hos en ambientkonstnär som aldrig har hamnat i skuggan av Brian Eno.

4. Burial: Distant Lights (2006)
Burial får gärna skildra 00-talet när framtiden ska blicka bakåt. Han gjorde något som faktiskt kändes nytt, även om man stod i skuld till gammal engelsk house och Rhythm & Sound. Det som lyfte musiken till sublima nivåer var nog ändå de disiga, atmosfäriska harmonierna, rikligt förekommande i den allra bästa låten, "Distant Lights", som sammanfattade det gamla axiomet "ingen skönhet utan fara" bättre än något annat musikstycke under det här decenniet.

3. The Wedding Present: Interstate 5 (2005)
The Wedding Present gjorde 00-talets mest kompromisslösa comeback. Ingen hade bett dem att ånyo sprida sitt mangelevangelium, och de blev följaktligen bannade, utskällda och hånade av en samtid i färd med att svida upp i kejsarens nya kläder. Ty Wedding Present anno 00 hade mycket av substans att erbjuda. "Interstate 5" var decenniets modigaste låt; till en början klassisk Wedding Present, fast med ett aldrig tidigare skådat fokus, som helt oväntat förvandlas till ett storslaget Ennio Morricone-outtro. Man tror det först när man hör det. En längre text om "Interstate 5" hittar ni här.

2. Rhythm & Sound w/ Cornell Campbell: King In My Empire (2001)
Rhythm & Sound skapade 90-talets mest radikala musik, och så här i slutet av 00-talet är de fortfarande ohotade. Deras halsbrytande minimaldub fick ännu en dimension när de bjöd in vintagesångare från den jamicanska 70-talsreggaen, och "King In My Empire" innebar, eventuellt, en höjdpunkt i både Rhythm & Sounds och Cornell Campbells karriärer. Rhythm & Sound borde tilldelas samma status som Kraftwerk.

1. The Durutti Column: Gun (2005)
Så var det ettan då. Ingen annan kommer att placera "Gun" överst (många har säkert inte ens hört den), så det motiverar min lista mer än nog. I mer än 30 år har Vini Reilly vänt ut och in på strängarna, och outtröttligt spottat ur sig ignorerade mästerverk, samt tyngts av sviktande hälsa. Men, herregud... Inte ens jag hade väl kunnat drömma om att han skulle göra 00-talets bästa låt! Utan skydd av basebollträn och rymdmasker står han där ensam med sina gitarrer och trollar fram de mest självklara ackorden, och sjunger en av de mest gripande texter jag har hört. Durutti Column slår inte ens ur något sorts underläge, de har hela tiden befunnit sig utanför pophistorien, och skapat sitt eget universum för ljuvliga hybrider mellan postpunk, vemodig pop, jazz, och gitarrambient. Med "Gun" har Vini Reilly gjort sin finaste sång någonsin, spröd men spikrak på sin väg ända upp till himlavalvet.

torsdag 3 september 2009

00-talets 30 bästa låtar. 20-11.








20. Modeselektor feat. Thom Yorke: The White Flash (2008)

En anonym, färglös tysk technoduo, och en sångare på väg ner; vem anade att de tillsammans skulle överträffa allt i Radioheads vingliga, ojämna, men bitvis starka katalog? Jag har inte intresserat mig nämnvärt för Radioheads förehavanden på senare år, och helt struntat i Thom Yorkes soloförsök, men isolerad framstår "The White Flash" som ett litet mirakel.

19. Glasvegas: Daddy's Gone (2008)
Mycket låg i fatet för Glasvegas när de dök upp förra året; ett uselt bandnamn, en rent osmaklig hype, kollektiva manstårar, etc. Med distans är det lättare att öppna sig för deras kvaliteter. 00-talet har bjudit på få band med klassikerkapacitet, men Glasvegas låtar kan nog låta tala om sig även om 20 år. "Daddy's Gone" är rent skrämmande bra, det måste vara en av de mest själfulla sånginsatserna någonsin, och produktionen är ljuvligt Chameleons-stor. Jag älskar det, så länge man inte skriver mig på näsan.

18. M.I.A.: Paper Planes (2007)
Jag satt på en parkeringsplats i bilen och lyssnade på ett radioprogram om M.I.A. och tyckte mig höra The Clashs bästa låt "Straight To Hell", innan den kaxigaste, mest arroganta röst jag någonsin har hört på en inspelning entonigt mässade "I fly like paper, get high like planes" till ett ursnyggt skelettbeat. Jag slängde mig, samtidigt som min fru, fram mot volymknappen och skruvade upp, upp, upp. Det var ett stort ögonblick.

17. Erasure: I Bet You're Mad At Me (2005)
Vince Clark kommer väl aldrig föräras officiell genistatus i sitt hemland, såna titlar reserveras för tråkiga bluesgubbar som Paul Weller. Än mindre kommer Andy Bell att få det, men när han på Erasures kriminellt ignorerade mästerverk "Nightbird" tar större plats med vackra texter och en djupare, stoltare, ledsnare röst än hans yngre, spexigare jag någonsin har låtit ana, är det tydligt att vi alla har underskattat honom. "I Bet You're Mad At Me" bär ekon av Erasures traditionella hitsound, men kläs i mörkblått och vecklas ut till en märkligt sorglig, livsbejakande euroserenad. Pure genius.

16. My Favorite: Homeless Club Kids (Remix By Alexander Perls) (2000)
En redan perfekt låt blev ännu lite bättre i 00-talets snyggaste euroremix. Under några år när decenniet var ungt rörde My Favorite upp hätska känslor, vilket kan tyckas märkligt. Är det så provocerande att ett amerikanskt band spelar ljuvlig popmusik istället för svettgrunge eller debil emo? Är det att lämna sin läst?

15. Strip Music: Hollywood and Wolfman (Mörkret över Tranås) (2006)

I have to say sometimes I'm glad

to have you looking over my shoulder
In this compartment space
I feel your breath

And I swear nothing has ever felt colder


Henric de la Cour har allt som gör en posör, men är Sveriges mest autentiska artist. Inledningsspåret på Strip Musics andra album är nästan för bra för att vara sant, en utsökt avvägd gothhymn, lika dramaturgiskt perfekt som en Kubrickfilm.

14. The Radio Dept.: The Worst Taste In Music (2006)
Ibland är det skönt med tydlig popmusik. Radio Dept. har, sin historia med mjuk distorsion och tyngdlös sång till trots, aldrig svävat på målet, men frågan är om de någonsin har låtit mer fokuserade än här. "The Worst Taste In Music" sätter tonen från första sekunden, och slösar rikligt med perfekta harmonier under de knappa tre minuter den varar.

13. Sade: By Your Side (2000)
Som barn tyckte jag att Sade var jättetråkig, samtidigt som jag dömde ut soul som världens segaste musikgenre. Även om jag vårdar barndomens åsikter ömt, har vissa saker förändrats med tiden. Med "By Your Side" blev jag ett stort Sade-fan, och om 00-talet bjöd på få evergreens var det här förmodligen den främsta i sitt slag. Så självklar, behaglig och ljuv.

12. Junior Boys: Teach Me How To Fight (2004)
Junior Boys ligger farligt nära Eric Gadd på vissa spår på senaste plattan "Begone Dull Care", men deras två första album finns det inget att invända mot. Faktum är att av 00-talets nya band höll nog Junior Boys högst klass av alla. Det var väldigt svårt att välja ut ett spår till den här listan, men det fick bli "Teach Me How To Fight", för att den definierar den fräschör de förde in i den elektroniska popen, i en tid när öldrickande och poser riskerade att stjäla allt utrymme.

11. Asobi Seksu: Thursday (2006)
Man nyper sig i armen och undrar om låten verkligen är på riktigt. Lite så kände man även inför Johnny Boy-hiten, men den tröttnade jag på efter ett tag. "Thursday" kan jag bara inte bli mätt på. Det är den perfekta tonårsbrudpopen, som gjord för den bästa collegefilmen never made.