Intuition Told Me #3: releasefest, 4:e mars

Intuition Told Me, del 3 - så långt kom inte ens Orange Juice! Motståndets estetik råder fortfarande, men det tredje numret etablerar även en ny ordning. För formgivningen står designstudion Daquar, som tillsammans med några av landets mest lovande fotografer har uppgraderat Intuition Told Me till något som kanske skulle kunna kallas glossy fanzine.

Den 4:e mars är det releasefest på Nada, Åsögatan 140, och då vill jag att ni kommer och firar med oss. Köp en tidning, lyssna på fin musik (Warptechno från 1993 och Durutti Column), serverat av mig och Smyglyssna-Henke.

Kan ni inte komma, går det givetvis bra att maila mig och beställa ett nummer från och med nästa tisdag. På 82 sidor kan ni bläddra bland läckra bilder och läsa om David Sylvian, Keith Hudson, Clock DVA, Lustmord, Naked Souls, The Art Ensemble of Chicago, Arvo Pärt, fundera på om Mobile Homes sysslar med konst, se vad Ring Snuten! tycker om Der Plan, och äntligen få några ord om kassettband och gonggongar i en och samma Autechreartikel.

Our zine could be your life. Väl mött!

The Blue Nile

Drive-By Truckers. I det bandnamnet ryms allt jag hatar med musik. Slitna jeans, taskig intimhygien, snusläpp, truckerkeps och flabbiga heavy metal-önskningar till kvällens DJ. Tur då att livet är mer som The Blue Niles "Hats". Deras första singel spelades in för att testa stereoapparater och det hade räckt för att älska dem. Men Blue Niles konjaksmelankoli är så mycket mer än en polariserande formulering. När jag sitter vid mitt rökbord (jag röker inte, men jag dricker whisky) och hör "Hats" eller "High" inser jag hur mycket jag älskar att vara vuxen och ha Paul Buchanans röst att vända mig till. I Blue Niles musik ryms ungdomens drömmar om ett värdigt liv efter 30, fjärran från kontorslaveri och slentrian. Det är fritt fram att drömma både om staden och Ölands alvar. Inget annat band målar i detta nu en bättre bild av livet, det verkliga och det idealiserade. Jag älskar The Blue Nile, väldigt högt älskar jag dem.

Asobi Seksu

Varför bloggar ingen om Asobi Seksus "Thursday"? Nåja, Ondskans Anton Gustavsson till och med postade låten på ondskanbloggen. Gå för Guds skull in och lyssna om ni inte har hört den. Men herrejesus, vid det här laget borde indiesverige ha exploderat. Det görs inte sån här musik längre. Musik som får en att lägga sig ner på sängen och dö en smula och drömma om discon och parkfyllor. Tro mig, jag saknar inte det där, men jag älskar att få höra en låt som får en att minnas den där känslan. Och det får man sannerligen inte ofta idag, bland artister som "slog igenom på nätet" och det förbannade startfältet i Idol (undrar vad jag hatar mest...) Jag köpte Asobi Seksus skiva idag, och spelar den i skrivande stund. Den låter väl okej, men det är alltså "Thursday" ni ska lyssna på.

Entreat and encores

Jag inledde Cureveckan redan förra veckan, med att lyssna på "Entreat" några gånger om dagen. Det är deras bästa liveskiva, men jag har aldrig förstått varför den enbart rymmer åtta låtar (samtliga från "Disintegration")? Jag vill ju höra "Plain Song" och "The Same Deep Water As You" från samma spelning! För de är i sanning fångade i sitt esse på den här skivan. Det var faktiskt en av de första Cureskivorna jag köpte, och jag kommer ihåg hur chockerande hårt versionerna av "Pictures of You" och "Closedown" träffade 1991. Fortfarande är det smått obegripligt att ett band kan spela så precist som man gör här. Jag har hört flera fläskiga och sega liveinspelningar med The Cure, men "Entreat" är ljudet av ett band med kompakt och tydligt utkristalliserad instrumentering. Min fru som sällan slänger sig med stora ord om musik sa i fredags under "Pictures of You" att "det här är faktiskt helt genialiskt, fortfarande". Och hon har ju fullkomligt rätt i det. Orden väger kanske tyngre när de kommer från nån annan än mig, som aldrig kommer ifrån det här med Cure. Jag vill gärna skriva att folk som växer ifrån The Cure är jättelöjliga. Dels för att jag verkligen tycker det, och dels för att "Pictures of You" så himla mycket är...jag. Det är ljudet av mitt blodomlopp. De två första spåren på "Entreat"... Lyssna på Porl Thompsons broderande slingor, Simon Gallups oresonliga basspel och Boris Williams på trummor. The Cures stösta problem på senare år har ju annars varit nye trummisen Jason Cooper, som gärna vill lägga in några slag för mycket här och var. Dock skötte han sig utmärkt på den fenomenala Trilogyspelningen, så vi får väl hoppas att Smith håller honom i strama tyglar nu till helgen när det är dags.

Det har gått 16 år sen jag såg The Cure för första gången, och den gången var jag 16 år. 16 + 16 = 32 = åldern jag uppnår i år. Siffermagi, om man säger. Vad ska man vänta sig då? Jag såg senaste dvd:n "Festival", där det med all önskvärd tydlighet framgick att Cure anno 2008 gör sig bäst i de riktigt gamla, sparsmakade numren, från "Seventeen Seconds" och "Faith". I de maffigare arren går de ofta vilse i trögflytande gitarrväggar. Så ge oss "The Holy Hour" och sånt, snälla. Och ge mig "Faith", i Guds namn! Cure har aldrig spelat den när jag har sett dem live, och det skulle betyda väldigt mycket att få höra den nu när jag garanterat ser dem för sista gången. Hopp finns, titta nedan på spellistan från en konsert i Mexiko förra året:

plainsong, prayers for rain, a night like this, the end of the world, lovesong, to wish impossible things, shake dog shake, the figurehead, from the edge of the deep green sea, a strange day, a boy i never knew, pictures of you, lullaby, catch, hot hot hot, please project, push, in between days, just like heaven, primary, never enough, wrong number, one hundred years, shiver and shake, disintegration,

e1: at night, m, play for today, a forest,

e2: the holy hour, other voices, faith,

e3: boys don't cry

Så sjukt, så sjukt bra.

Durutti Column "Never Known"

Klicka på länken så får ni se videon till världens bästa låt. Jo, jag håller den snäppet högre än "Atmosphere", "Radioactivity" och "Two Divided By Zero".



http://www.youtube.com/watch?v=vNkuH1_G4-g

Tävla med Seefeel!

Jag kommer till er med ett löfte om att aldrig mer baktala 90-talet. För om vi tänker efter finns ju alla möjligheter att bygga sin egen lilla version av det bespottade decenniet. Inga flanellskjortor, inga soul- och bluesföreläsningar om Södern och Autenciteten och Ursprunget, och Alice In Chains - det var väl ändå bara en ond dröm?

Nej, tacka vet jag den där lilla grusvägen som sträcker sig mellan ethereal shoegaze och slött extatisk techno. Jag talar exempelvis om Seefeel och deras debut "Quique" från 1993 (magiskt år i sammanhanget!) För ett tag sen köpte jag reduxutgåvan från ebay (med en mäktig extraskiva, och en NME-recension av en konsert med Seefeel och Main (var blev det av dem? Underskattade, I say)). Åh, det här är flyktig och svårfångad musik, vacker, tillgänglig, men också malande monoton och hypnotisk. Seefeel kräver lyssnarens uppmärksamhet, och nu tänker jag sätta punkt och komma till saken.

Förrförra veckan sprang jag på "Quique" på Stadsmissionen för en tia. Just my luck, när man precis har gått över havet (till Kanada) för att få hem den, tänkte jag. Nu var det ju inte reduxen, utan den vanliga gamla cd-utgåvan, men givetvis kunde jag inte låta värdefull kultur förgås bland Joakim Niels-skivorna. Så här tänkte jag: köp skivan, utlys en tävling på bloggen, och så har tre parter vunnit på det här. Så jag gör just det: jag ger er chansen att tävla med mig och Seefeel! Vinn "Quique" i världens kanske första Seefeeltävling på nätet! Skicka ett mail med ert finaste Seefeelminne till intuitiontoldme (+hotmailsuffixet) så ska jag försök kora en vinnare och slänga iväg plattan i ett brev, redan nästa vecka!

2007

Årets skivor:

1. Burial: Untrue
Ja, herregud. Här går man och nickar instämmande åt påståenden som ”albumet har spelat ut sin roll” och så släpper Burial ett konstverk som man absolut inte bör ta itu i bitar och spela upp för nyfikna. Man måste lyssna på ”Untrue” i sin helhet. Om och om igen. Det var oerhört längesen jag hörde en så fokuserad och sammanhängande låtsamling. Musiken är hård som stål, ny och modern, men det finns något varmt och gammalmodigt över den tematiska och konceptuella enhet som är ”Untrue”. En respektfull hållning gentemot musikens transcendenta kvaliteter och betydelse. De svävande, tidlösa ambienttonerna minner om Eno och förgängliga ögonblick, och spöklika, fragmentariska rytmer och avlägsna ekon och röster gör det här till något så omodernt som ett klassiskt album, ett mästerverk.

2. Harold Budd/Robin Guthrie: After the Night Falls/Before the Dawn Breaks
Två musiker som genom åren har gett mig mer än vad man rimligen kan begära, gjorde under året två skivor som kanske låter likadant, och som många säkert avfärdar som förutsägbara intill poänglöshet. Men jag lever för ambient, och det här så vackert, så logiskt, så på pricken det jag mest av allt behöver. Alltid, hela tiden. Guthrie fingrar på strängarna och tar delayvägen upp i rymden, medan Budd plinkar på elfenbenen och bygger atmosfärer man aldrig får nog av.

3. Fennesz/Sakamoto: Cendre
Är jag verkligen så här tråkig? Ja, precis så här tråkig är jag. Detta herrpar är lite kärvare och mer impressioniska i sitt målande än ovanstånde duo. Den gråmulna ”Cendre” är dyster, underskön och svårt beroendeframkallande för oss som älskar småtrista höstdagar.

4. Robert Wyatt: Comicopera
Jag gillar Robert Wyatt av många anledningar. Han är bland annat lik min far, och jag går ofta och nynnar på ”O, Caroline” och ”Shipbuilding”. För mig får han gärna överge sitt intresse för jazzfusion och heltidsanställa Brian Eno som coach och spela in fler alkoholistballader som ”Just As You Are”, årets vackraste kärlekssång.

5. The Field: From Here We Go Sublime
Årets snyggaste titel. Så mjukt och följsamt, en dansant smekning. Som att studsa mellan moln. Ett imponerande album, även om det alltid är roligare att skaffa Axel Willners tolvor.

6. Harmonia: Live 1974
Jag älskar när Grönland Records gräver fram gamla krautskatter. Denna Harmonialive från 1974 är precis så svindlande modern och relevant som den framstår som i teorin. I princip kan jag tänka mig att skaffa hur många liknande livespelningar som helst från krautens Traveling Wilburys.

7. Differnet: Collapsing Universe
Differnet valde rätt väg och gjorde ett renodlat och hårdslående popalbum, där Cureslingor förhöjer digitala landskap, och Anna-Karin Brus med precis intonation fångar känslan av att blanda ihop mikroskop med teleskop.


Låtar:
Be mig inte plocka ut något från ”Untrue” eller Budd/Guthrie-plattorna, för där är allt briljant rakt igenom. Utöver dem, vill jag lyfta fram lite andra låtar som jag har uppskattat mycket i år:

Robert Wyatt: Just As You Are
Songs of Green Pheasant: Fires P.G.R
Twig: Indigo
Throbbing Gristle: The Endless Not
Differnet: Caring Arms
Papercut: Adrian
Dead Letters Spell Out Dead Words: I Could’ve Sworn I Heard Them Sing
Marc Almond: Happy Heart
Pistol Disco: Radiation
Magnus Carlsson: Live Forever
A Mountain of One: Freefall
The Field: Everyday
Förmögenhet: Bostadsrätt
Asobu Seksu: Thursday
Fennesz/Sakamoto: Abyss

Och så även två gamla låtar som jag inte har kunnat sluta spela:
Genesis: The Carpet Crawlers
ELO: Without Someone

Och en skiva alla måste höra innan ni dör:

Coil: The Ape of Naples

Återutgåva:
Den strikt limiterade japanska boxen ”Zero Set” med sju Moebiusskivor. Helt sinnessjukt egen och modern musik. ”Rastakraupasta” från 1979 är min nya favoritplatta.

Konsert:
David Sylvian på Chinateatern. Han utvann maximalt ur sitt redan sublima konstnärskap. Det var enormt att få se honom på svensk mark. Annat bra: Genesis på Olympiastadion i Helsingfors, Filharmonikernas tolkning av Brittens ”War Requiem”, Biosphere i Berns restaurang (tres bizarre), Human League på Berns, Johann Johannsson på Södra Teatern, Radiosymfonikernas Mahler-nia (min första, med Gergiev som dirigent).

Film:
”Zodiac” är den mest kompletta film jag har sett på 00-talet. En helt genialiskt regisserad och fenomenalt spelad (jag älskar Robert Downey Jr) tät dramathriller av gamla sorten (bara lite mer) som helt obegripligt fick ganska ljum kritik för att den ”inte var lika spännande som ’Seven’”. Ja, jisses. Här finns scener som är så suggestiva att jag ofta kommer på mig själv med att spela upp dem i huvudet, när jag inte har något bättre för mig. Drama, spänning, besatthet, och inte särskilt mycket av pliktskyldig kärlekshistoria. Jag är totalt knäckt.

TV:
”The Wire”, säsong 4. På flera sätt den allra bästa säsongen, men jag orkar faktiskt inte skriva om den ännu, eftersom jag gick sönder efter sista avsnittet.

”Upp till kamp”. Det är en stor jävla skandal att den inte fick ett större genomslag. Jag vet att många har väldigt svårt att erkänna det, men Peter Birro är ett geni, och i par med Sveriges främsta regissör Mikael Marcimain skapade han något som höll yppersta världsklass på alla nivåer. Scenografin (slår allt jag har sett från vårt land), skådespeleriet (flera hjärtskärande tolkningar), musiken (Beach Boys ”Only With You” på bröllopet!). Jag vet inte vilken invändning som var allra löjligast, men folk tävlade i att försöka hitta fel ("såna hattar fanns inte 1968", etc.) SvD:s ledarsidor skrek efter nyansering efter ett avsnitt, likt små barn som vill ha efterrätt innan middag, och Dan Backman tyckte inte att man hade fördjupat karaktärerna (tjena). Jag är fan i mig stolt över SVT.

”Föreställningar”
Jag må vara en Danmarkshatare av rang, men Per Fly gillar jag. Det här är det bästa han har gjort. Äntligen en ingående skildring om varför konst måste göra ont. Och vilka skådespelare! Dejan Cukic som Marko! Far åt helvete vilken återhållen explosivitet.

”The Line of Beauty”
Bitterljuvt brittiskt gaydrama, med OMD i ljudspåret. En ung och vacker Henry James-doktorand hamnar i ett eget Pygmalion som inneboende hos en konservativ politiker med dysfunktionell familj.