tisdag 19 februari 2008

The Blue Nile

Drive-By Truckers. I det bandnamnet ryms allt jag hatar med musik. Slitna jeans, taskig intimhygien, snusläpp, truckerkeps och flabbiga heavy metal-önskningar till kvällens DJ. Tur då att livet är mer som The Blue Niles "Hats". Deras första singel spelades in för att testa stereoapparater och det hade räckt för att älska dem. Men Blue Niles konjaksmelankoli är så mycket mer än en polariserande formulering. När jag sitter vid mitt rökbord (jag röker inte, men jag dricker whisky) och hör "Hats" eller "High" inser jag hur mycket jag älskar att vara vuxen och ha Paul Buchanans röst att vända mig till. I Blue Niles musik ryms ungdomens drömmar om ett värdigt liv efter 30, fjärran från kontorslaveri och slentrian. Det är fritt fram att drömma både om staden och Ölands alvar. Inget annat band målar i detta nu en bättre bild av livet, det verkliga och det idealiserade. Jag älskar The Blue Nile, väldigt högt älskar jag dem.

6 kommentarer:

Tatti sa...

Håller med, även om jag förstås älskar MMJ också.

Anonym sa...

Inget fel på Blue Nile. Men när ska du skriva om Cure-konserten??

Joakim sa...

Jag vet inte om jag ska det. Den var rätt seg. En tredjedel var bra, men jag kan inte smälta det katastrofala låtvalet. Ja är faktiskt lite arg på dem fortfarande.

Maria sa...

Är det så pass alltså?

Joakim sa...

Nja, jag blir arg på slöseriet. Varför "Wrong number" (som alla hatar) och inte "Faith", liksom?

Anonym sa...

haha hade inte än läst ditt bloggande om blue nile när jag sms-ade om dem, hur mycket fel måste det ha låtit i förhållande till din text:" jag typ 16 som dricker lemonad på en terrass...":)