Jag inledde Cureveckan redan förra veckan, med att lyssna på "Entreat" några gånger om dagen. Det är deras bästa liveskiva, men jag har aldrig förstått varför den enbart rymmer åtta låtar (samtliga från "Disintegration")? Jag vill ju höra "Plain Song" och "The Same Deep Water As You" från samma spelning! För de är i sanning fångade i sitt esse på den här skivan. Det var faktiskt en av de första Cureskivorna jag köpte, och jag kommer ihåg hur chockerande hårt versionerna av "Pictures of You" och "Closedown" träffade 1991. Fortfarande är det smått obegripligt att ett band kan spela så precist som man gör här. Jag har hört flera fläskiga och sega liveinspelningar med The Cure, men "Entreat" är ljudet av ett band med kompakt och tydligt utkristalliserad instrumentering. Min fru som sällan slänger sig med stora ord om musik sa i fredags under "Pictures of You" att "det här är faktiskt helt genialiskt, fortfarande". Och hon har ju fullkomligt rätt i det. Orden väger kanske tyngre när de kommer från nån annan än mig, som aldrig kommer ifrån det här med Cure. Jag vill gärna skriva att folk som växer ifrån The Cure är jättelöjliga. Dels för att jag verkligen tycker det, och dels för att "Pictures of You" så himla mycket är...jag. Det är ljudet av mitt blodomlopp. De två första spåren på "Entreat"... Lyssna på Porl Thompsons broderande slingor, Simon Gallups oresonliga basspel och Boris Williams på trummor. The Cures stösta problem på senare år har ju annars varit nye trummisen Jason Cooper, som gärna vill lägga in några slag för mycket här och var. Dock skötte han sig utmärkt på den fenomenala Trilogyspelningen, så vi får väl hoppas att Smith håller honom i strama tyglar nu till helgen när det är dags.
Det har gått 16 år sen jag såg The Cure för första gången, och den gången var jag 16 år. 16 + 16 = 32 = åldern jag uppnår i år. Siffermagi, om man säger. Vad ska man vänta sig då? Jag såg senaste dvd:n "Festival", där det med all önskvärd tydlighet framgick att Cure anno 2008 gör sig bäst i de riktigt gamla, sparsmakade numren, från "Seventeen Seconds" och "Faith". I de maffigare arren går de ofta vilse i trögflytande gitarrväggar. Så ge oss "The Holy Hour" och sånt, snälla. Och ge mig "Faith", i Guds namn! Cure har aldrig spelat den när jag har sett dem live, och det skulle betyda väldigt mycket att få höra den nu när jag garanterat ser dem för sista gången. Hopp finns, titta nedan på spellistan från en konsert i Mexiko förra året:
plainsong, prayers for rain, a night like this, the end of the world, lovesong, to wish impossible things, shake dog shake, the figurehead, from the edge of the deep green sea, a strange day, a boy i never knew, pictures of you, lullaby, catch, hot hot hot, please project, push, in between days, just like heaven, primary, never enough, wrong number, one hundred years, shiver and shake, disintegration,
e1: at night, m, play for today, a forest,
e2: the holy hour, other voices, faith,
e3: boys don't cry
Så sjukt, så sjukt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar