1. Rhythm & Sound: w/ The Artists (2003)

Vi når vägs ände, passande nog med det mest radikala musikaliska projektet den här sidan Kraftwerk. Den här skivan består alltså av åtta stycken tiotummare och bildar en enhet som jag väljer att se som ett regelrätt album. Det vore småborgerligt att diskvalificera den, som jag gjorde med "Showcase" på 90-talslistan. Det är dags för de rättmätiga vinnarna att ta hem titeln nu.

Två gånger i mitt liv har jag hört musik som direkt vände uppochner på alla tidigare föreställningar om ljud och mottagande. Första gången var jag kanske elva och hörde Kraftwerks "The Model". Andra gången var 1998 och jag hörde Rhythm & Sounds "Spend Some Time" och fick lust att sälja minst tre fjärdedelar av skivsamlingen omedelbart. Det var lite som när Neil Tennant första gången hörde "Blue Monday" och var på vippen att lägga ner Pet Shop Boys, eftersom den redan uppnådde allt de hade strävat mot. Jag trodde att jag var nere med cutting edge, i och med Aphex Twin, Black Dog och Autechre och hela det där gänget. Allt bleknade jämte Rhythm & Sound. Något så exakt och slipat och obegripligt hårt hade jag inte hört sedan Kraftwerk, men det här var nästan ännu mer imponerande, eftersom man trodde att allt redan var gjort.

Än idag har jag inte hört något som kommer ens i närheten när det gäller utomvärldslig fräschör. Jag inbillar mig att det är därför jag sällan imponeras av senare så kallade nydanare. Musiker som lägger på flera lager, gör lite oväsen, samplar en flöjt, och anstränger sig på andra sätt för att kläda kejsaren i något nytt missar liksom poängen. Ta bort, skala av, finjustera. Men det räcker förstås inte. Jag har hört ett ton urtrist minimaltechno som inte ger mig ett dyft. Rhythm & Sound tar en stabil europeisk ryggrad och stänker lite av det hårdaste från jamaicanskt 70-tal ovanpå och ut kommer stolt musik utan motstycke, omöjlig att genredefiniera. Technoreggae låter nästan som en förolämpning, men ingredienserna finns där.

Årets mest oväntade musikhändelse var nog att Wire fick Moritz Von Oswald, ena halvan av duon, att ställa upp både på bild och i en ganska lång intervju. Moritz är släkt med Otto Von Bismarck i rakt nedstigande led, och han såg ut precis som jag hade hoppats på. Värdig, stram, adligt stilig. För några år sen drabbades han av en stroke och han kämpar fortfarande med sviterna, och har ibland svårt att finna orden. Rhythm & Sound är lite som ett pidginspråk, där allt överflöd har skurits bort, och man kommunicerar med upprepningar, tomrum, och enbart med det som verkligen är kärnfullt.

Rhythm & Sound släppte under 90-talet tiotummare under namnet Burial Mix, parallellt med tolvtummare med lite mjukare kanter. Med början på 00-talet tog man in äldre sångare från Jamaica och gjorde skivorna som samlas på föreliggande utgåva. Jag trodde att det var omöjligt, men de blev faktiskt ännu lite bättre. Cornell Campbell gjorde sitt livs bästa sånginsats på "King In My Empire" (tvåa på min låtlista), Jennifer Lara matchade honom med sin Queen Version på samma spår. Loversduon Love Joy gjorde svartsjukedramat "Best Friend" till 00-talets mest isande uppgörelse. Rysningar hela vägen. Det var alltså Rhythm & Sound, plus added soul. "We Been Troddin" med Shalom på sång måste höras, defies description.

Det här är en helt sinnessjukt bra skiva som flyttar fram gränserna för vad musik kan vara och alla borde lyssna på den en extra gång innan man oförsiktigt och omotiverat slänger iväg en hyllning till nästa stora grej. Låt det här blir en måttstock att döma efter. Två decennier i rad har Rhythm & Sound legat i täten. Det är så många fina minnen. När jag ringde till Hardwax i Berlin för att beställa "Best Friend" fick jag skivan dagen efter. De förstod hur viktigt det var att få iväg den snabbt till kunden. Man vill vara först med att hugga det senaste från Oswald/Ernestus. Det är också en viktig kvalitet att besitta. De är först, de är bäst och de håller längst. Min etta. 00-talets bästa skiva.

Extracurricular:

Rhythm & Sound: Aground/Aerial (12", 2002)
Jag hade inte en aning om att den ens fanns när jag tågade in i en skivbutik i Paris 2002. Det är fortfarande deras minst omtalade tolva, men enligt mig en av de två-tre bästa de någonsin har släppt.

Rhythm & Sound w/ Tikiman: Showcase (album, 1998)
Samlar de första tiorna med Tikiman (Berlins rakaste rygg). En av de fem viktigaste skivorna jag har.

King Tubby: Freedom Sounds In Dub (cd, 1996)
King Tubby-samling med material från 1976-79. Här får ni den hårdaste, bästa och modernaste dubmusiken på ett bräde. Ett måste.


En dag försenad är listan nu klar. Den blev till ett ok, eftersom jag samtidigt hade mer jobb än någonsin tidigare. Att hitta en halvtimme, trekvart om dagen var svårare än väntat. Att uppbåda energi än svårare. Målet var att avspegla varje skivas stämningsläge i textform, men något så abstrakt föll ju på sin egen orimlighet. Vad ni än tycker om resultatet ska ni veta att jag tog uppgiften på allvar och försökte undvika slarv. Med den begränsade tid jag hade till förfogande blev det som det blev. Vissa av texterna har sina poänger, kan jag tycka. Ingen skugga kan falla över musiken på listan. När jag tittar på den nu kan jag inte låta bli att förnöjt mysa lite. Så bra. Så snygg. Jag blir väldigt glad om ni vill dela med er av era kommentarer nu. Gott nytt år!