The Sun Ain't Gonna Shine Anymore

1995 gick jag ut gymnasiet och sommarjobbade därefter på en camping. Pengarna gick till en tågluff i Östeuropa. Egentligen hade jag ingen större lust att slumma runt där, men jag tyckte väldigt bra om de tre personerna jag åkte med, och ville inte bli lämnad åt mitt öde på ett postgymnasialt Öland utan struktur. Nej, tanken var skrämmande.

Alternativen var:

1. Att plugga på Kalmar högskola och bo kvar hemma

2. Att frivilligt inordna mig i någon sorts arbetsmarknadsåtgärd, eftersom jag inte var hantverkartypen, och således inte aktuell för avlönat arbete direkt efter gymnasiestudierna

3. Att flytta till en mellanstor svensk stad för att plugga (lockande, men mina ambitioner saknade ännu helt och hållet riktning, varför det kändes lite tidigt)

Nej, lite frejdigt kringflackande kunde nog vara av godo under den här vidöppna perioden av ens liv, och det kändes naturligtvis hårdare att välja Östeuropa framför, säg, Asien. Vi inledde i Polen, och från Gdynia minns jag bland annat den vidrigaste cheesecake jag har ätit. De tre-fyra dagarna i Polen var överlag hemska. Det var iskall höst, jag var på dåligt humör och längtade hem, betedde mig säkert som ett barn. Vi åkte till Auschwitz, och efter det var det svårare att gnälla. Ingen protesterade dock när jag lobbade för att lämna Polen till förmån för Prag.

Klipp till liggvagn från Warszawa, sprit och gladare miner. På stationen kom en man fram till oss och frågade om vi letade efter någonstans att bo, och det var precis vad vi gjorde. Han hette Karel och tog med oss till Pragförorten Skalka, och lät oss hyra ett rum för en rimlig penning. Där blev vi kvar under en planlös månad. Säg så här: man mår inte nödvändigtvis bra av att inte arbeta.

Men man minns fina stunder. Som den tidiga, tidiga morgonen på en pizzakedja, efter en natt på Bunkr eller Subway. En sömnig gryning i en bitvis vacker stad, halvätna pizzakanter, trötta men glada tjecker och så i högtalarna: The Walker Brothers och ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore”. Det var första gången jag hörde den. Jag hade hört Scott Walker innan, och kände igen hans röst, och hade längtat efter att höra den här låten, efter att ha läst nåt om stora känslor, spanska gitarrer, kastanjetter och Phil Spector. Som jag föll den morgonen. Jag dör fortfarande en smula varje gång den spelas, men att få höra denna majestätiska katedral till sång, under soluppgången... Filmiskt, perfekt. Ja, Nick Drake och det gänget led svåra nederlag vid en direkt jämförelse, om man säger så. Det kändes liksom så fattigt i jämförelse med farbror Walker, när han mässade ”loneliness is a coat you wear” till klockspel och visade att självömkan kunde vara en stolt konst, även i överdådigt praktfull skrud.

"The Sun Ain't Gonna Shine Anymore" blev en symbol för frigörelsen och uppbrottet; från hemmet, från grådaskig musiksmak. Efter fjorton år sluts cirkeln när jag nu flyttar tillbaka till Öland, med andra drömmar än den utflugna fågelns. Barnsligt upprymd, kan man väl lugnt säga att jag är. När en vän ställde tv-sportfrågan "hur känns det?" svarade jag snabbt, utan att tänka: "Som att bli pensionär med ungdomen i behåll." Det var, om jag får säga det själv, ett väldigt bra svar. Jag drar mig tillbaka, med bibehållen glöd. Det blir villaliv, familjeliv, Coil, och "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore", nu redo för nya konnotationer.