The Blue Nile

Drive-By Truckers. I det bandnamnet ryms allt jag hatar med musik. Slitna jeans, taskig intimhygien, snusläpp, truckerkeps och flabbiga heavy metal-önskningar till kvällens DJ. Tur då att livet är mer som The Blue Niles "Hats". Deras första singel spelades in för att testa stereoapparater och det hade räckt för att älska dem. Men Blue Niles konjaksmelankoli är så mycket mer än en polariserande formulering. När jag sitter vid mitt rökbord (jag röker inte, men jag dricker whisky) och hör "Hats" eller "High" inser jag hur mycket jag älskar att vara vuxen och ha Paul Buchanans röst att vända mig till. I Blue Niles musik ryms ungdomens drömmar om ett värdigt liv efter 30, fjärran från kontorslaveri och slentrian. Det är fritt fram att drömma både om staden och Ölands alvar. Inget annat band målar i detta nu en bättre bild av livet, det verkliga och det idealiserade. Jag älskar The Blue Nile, väldigt högt älskar jag dem.