Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story Of Ozploitation!

Regi: Mark Hartley
Australien, 2008.

NOT QUITE HOLLYWOOD is the wild, untold story of "OZPLOITATION" movies - a time when Australian cinema got its gear off and showed the world a full-frontal explosion of sex, violence, horror and foot-to-the-floor, full bore action!

Hade ingen jättebra dag igår. Levererade visserligen två jobb, men kände mig stressad, ur fas. Så jag laddade iPoden med 44 Absolute Body Control-låtar och begav mig in till Saga, salong 3 för att se "Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story Of Ozploitation!". Visst hade jag väntat mig en kul stund, en rappt berättad skröna om ljuvliga skräpfilmer man aldrig ens hört talas om, men...

Ibland upplever man något som gör en nästan sprickfärdig av glädje, något man bara måste berätta om för resten av världen. Man blir ett litet barn som inte förmår att kanalisera sin upprymdhet. Det gick fort från glåmig overksamhet till inspirerad eufori igår kväll, let me tell you. Redan på väg in väcktes jag av ABC:s "Do You Feel It Inside?", och i foajén kände jag att nåt stort var på gång.

Och, jisses...

Nog för att jag älskar "Mad Max", men annars visste jag inte mycket om australiska kick-ass-filmer. "Not Quite Hollywood" rivstartar i 240 och när det är över står man där med en ny mission i livet: de här filmerna måste ju bara ses! Visst är den tiden förbi, när man med storögd naivitet slukade allt som andades skräpig lusta, men här blir man som sagt barn på nytt och skyndar sig snabbt att beställa titlar som "Turkey Shooting", "Patrick", "Dead End Drive-In" och "Long Weekend". Dokumentärens första del fokuserar på något som kanske kan beskrivas som australisk gladsexfilm från 70-talet. Syftet tycktes vara att visa nakna kvinnor, dissa bögar och engelsmän, och däremellan få in lite allmänt godmodig rasism. En av regissörerna intervjuas framför en strippa och bekräftar det som sagts om att han framställer kvinnor som sexobjekt: "Yeah, I ask for sex, and they object." Barry Humphries (senare känd som Dame Edna) berättar om deras eget klassifikationssystem, där NPA stod för "no pooftas allowed", och om en filmserie där karaktären alltid förväntades lägga en spya. Speciellt minnesvärd var den från Eiffeltornet. Som Humphires uttryckte det: "Picnic At Hanging Rock" hade blivit bättre med lite spyor. Kanske inte helt sant, men det var ju en film stod för det "fina" i den australiska filmvågen, så det är klart att den gisslas här.

Så långt allt väldigt gott och kul, men det är när fokus flyttas över till skräck och våldsfilm som det här blir till världens bästa dokumentär. Ni må tycka att filmnörden är väldigt osexig, och så kanske det är, men en person som Quentin Tarantino måste man ju bara älska. Här får han bre på ordentligt och det är en fröjd att skåda. Jag som satt igenom högst medelmåttiga "Sleep With Me" säkert fyra gånger bara för att höra hans analys av gaytemat i "Top Gun" får här njuta av hans fullständigt otyglade entusiasm, och den som inte smittas ligger väl förmodligen i en kall grav nånstans. För han är inte bara sin generations mest begåvade filmskapare, utan också en av få regissörer som tycks närmast infekterad av passion. Gärna då för sånt som hör hemma på bakgården. Innan jag såg "Not Quite Hollywood" visste jag inte vem Brian Trenchard-Smith var (även om jag har sett några av hans filmer, som "BMX Bandits" och "Day Of The Panther"). Här berättar Tarantino att han tillägnade honom "Kill Bill" på premiärvisningen i Cannes, för att han älskade hans filmer och för att skrämma iväg snobbarna. Som alltid är han klockren i sin analys, Quentin, och lyfter fram australiensarnas specialitet - att filma bilar och biljakter. När amerikaner vill skrämmas zoomar de in en kniv, här är det istället bilarna som symboliserar badass. "The cars make you wanna fuckin' jerk off". En scen där en halvnaken kvinna spänns fast längst fram på bilen får mannen med hakan att helt tappa fattningen: "What the FUCK were they thinking? Am I having an acid flashback?" Och när han berättar om varför han ville att Uma Thurman skulle ligga i koma med uppspärrade ögon i "Kill Bill"... Jag ska inte förta glädjen genom att här återge anekdoten, men så in i helvetes kul!

Som ni förstår, det här är mycket, mycket roligt och inspirerande att titta på. Fler än Tarantino får komma till tals, inte minst regissörerna själva, även de med halsbrytande anekdoter om fullständigt livsfarliga inspelningar och stunts som man faktiskt måste gnugga sig i ögonen för att tro. Hela tiden rullas klipp från för mig okända, potentiellt svincoola filmer, och den mest livströtta skulle på nolltid få gnistan åter av det här (om den livströtta är det minsta filmintresserad, bör kanske tilläggas). Speciellt minnesvärt är avsnittet om "Mad Dog Morgan", där man något aningslöst anlitade Dennis Hopper i huvudrollen. Ja, tänk er själva. Hopper i obygden, full och hög dagarna i ända, en naturkraft av nycker och oförutsägbart beteende. Parat med filmmakarna från helvetet.

Allt var inte glada skratt. På nån inspelning körde man med riktiga skott, bildörrar flög mot kameramän efter explosioner, och det inträffade även dödsfall under två av filminspelningarna. Dessutom var det ju en girig bransch. Det kändes väl inte helt okej att höra producenten tala om att gå vidare för att dra in mer pengar med nästa film, när folk faktiskt hade mist livet. Men det är inte den här dokumentärens uppgift att rota i de såren. Här förmedlas en bild av dåliga filmer, knäppa filmer, bra filmer och hur stor konst kan bli till av ren slump. Det är en magisk resa som gärna hade fått hålla på längre än de 103 fullspäckade, underbara minuter den varar.

Betyg: 10 av 10

Six Bad Things

I min lilla serie om Charlie Hustons Hank Thompson-trilogi är vi nu framme vid andra delen, och boken som heter "Six Bad Things". Jag vill gärna börja med att måla upp en känsla som man inte får särskilt många gånger i livet, och det görs kanske bäst genom att referera till första gången man såg "First Blood". Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg den totala själsliga utmattningen efter att all världens känslor samsats i ett filmkoncentrat, och den frustrerande, plågsamma insikten att man skulle behöva vänta mer än ett år innan uppföljaren kom på video? Efter "Six Bad Things" var jag där igen, med den skillnaden att jag inte behövde vänta lika länge på avslutande delen i Hustons trilogi; när sista meningen var läst seglade jag rätt in på adlibris och beställde "Dangerous Man". Får läsning vara så här medryckande och direkt hälsovådligt spännande? Mina ögon blödde, kroppen skrek efter sömn, men det var fysiskt omöjligt att sluta läsa.

Först tänkte jag på Charlie Huston som crimelitteraturens italonjutning, som man unnar sig efter något mer näringsrikt. Likt den bästa italon går han direkt till kärnan, skalar bort alla utsmyckningar, och ger oss det allra mest basala:

1. En god kille, som försöker göra det rätta, men på grund av sinnessjukt olyckliga omständigheter tvingas in i något som är beyond djävulskt.
2. En säck pengar.
3. Flera verkligt störda, onda, giriga personer (bland annat ryska maffian, psykotiska surfare, en riktigt vidrig börsmäklartyp, white trash-idioter) som vill åt pengarna och inte drar sig för att komma åt vår hjälte genom att hota hans föräldrar till livet.


Så här börjar det:

I'm sitting on the porch of a bungalow on the Yucatán Peninsula with lit cigarettes sticking out of both my ears.

Hank har trånga öronkanaler, som gör att vattnet fastnar inne i öronen efter den dagliga simturen. Cigaretterna skapar vakuum och suger upp fukten i filtret. En sån detalj älskar jag.
Jag älskar även Hank. Han ges ingen särskilt ingående karaktärsstudie, och säger knappt något alls, men ändå är man efter två böckers oupphörligt lidande väldigt nära honom.

Charlie Huston är mer än crimeitalo. Han är oerhört bra på att gestalta faran med kärlek. Jag kan ibland sakna klassiska berättelser om gott och ont, och tycka att hela kulturvärlden är vilse i en förödande, ständigt pågående process där allt ska relativiseras till förbannelse. Ibland behöver man historier om den rena, fula ondskan och om allt den inte skyr, och vad den för med sig. Vad den driver vår hjälte till. Huston gör oss ordentligt illa genom sin omilda behandling av sina karaktärer. Historien berättas spikrakt, och likt föregångaren "Caught Stealing" ges vi inget andrum. Dessutom är jag väldigt tacksam för att han inte krånglar till intrigen för mycket. Berättandet präglas snarare av oväntade stopp längs vägen, istället för krystade helomvändningar stup i kvarten.

Hank Thompson bor alltså i Mexiko i början av romanen, till följd av förödelsen han ofrivilligt spred omkring sig i förra boken. Som ni förstår kommer han inte att kunna stanna kvar där för att framleva ett någorlunda behagligt liv. Det förflutna gör sig snart påmint och tvingar honom mot mörkrets hjärta, if there ever was one.

Jag läste "Six Bad Things" med Harold Budds "Pensive Aphrodite" i bakgrunden, och det skänkte nog boken en extra dimension. Någonstans är den ju väldigt sorglig. Hanks stora nackdel är att han har ett hjärta. Det gör honom sårbar, och det är hela tiden motståndarnas fördel. Man kan dra fördel av hans kärlek. Han är den som har något att förlora, förutom pengarna.

My still life with The Mobile Homes

It was like this

Jag messade en kompis: "Först tar vi SM-guld i fotboll, sen i synth." Kalmar FF vann fotbollsguldet, och i lördags tog Mobile Homes hem synthbucklan, efter en knäckande spelning på Sugar Bar. Andreas Brun gick verkligen av från scenen med en buckla i nävarna, inte bara bildligt talat!

The Mobile Homes - de har väl inte direkt Arthur Russell-status ute i stugorna, men jag älskar dem för deras snart 25-åriga gärning. När jag såg en ganska torftig match på Stockholms stadion mellan Djurgården och Kalmar FF i oktober i år, sa plötsligt en vän att Mobile Homes snart skulle spela live. Jag kände den där barnsliga glädjen bubbla upp och bad om att få följa med. På senare år har jag lyssnat väldigt mycket på Mobile Homes igen, och det var 17 år sen jag såg dem första gången, så läget kändes rätt. Då, för 17 år sen, spelade de på IOGT-NTO i Borgholm, och det var första gången jag fick höra den mytomspunna singeln "Let This Be Forever". Titeln gjorde skäl för sitt namn. Jag stod innerligt och hoppades att det aldrig skulle ta slut. Mitt 15-åriga jag upplevde just där den perfekta musiken; lidelsefull, dramatisk, melodisk, industriellt färgad svensk storstadspop. Det är ett av mina finaste konsertminnen. När jag för något år sen var ute och drack öl med en gammal klasskompis, som mest lyssnar på Helloween och Phenomena, lyfte han fram just den spelningen som den bästa konsert han sett. Jag tror att alla (ganska få) som var där upplevde nåt speciellt, i en liten oas mitt i värsta sommardräggssupandet i Borgholm.

1991 släppte Mobile Homes LP:n "Nothing But Something", och jag kunde inte förstå varför de inte blev åtminstone lika stora som Imperiet. För övrigt producerades skivan av Christian Falk (det bästa han någonsin har varit inblandad i, vilket jag även lät honom veta på en valborgsfest på Bockholmen där han var DJ). Med ett starkare skivbolag än Hawk (som hade band som Zzaj i sitt stall) tror jag att Mobile Homes hade lyckats bättre kommersiellt. De låg på ett konstigt bolag, möttes med misstänksamhet av landsortssyntharna för sina pretentioner och kaxiga Stockholmsstil, hånades (felaktigt) för att vara Depeche-kopior, och föll således mellan allsköns pallar och stolar.

Mobile Homes var förmodligen som bäst 1991. Redan året därpå släpptes tredje fullängdaren "Test", och låtmaterialet var klart svagare. Därefter stängde åtminstone jag ut dem i kylan, för att öppna dörren på glänt först på 2000-talet. Med tungan lite grann i kinden köpte jag samlingen "There Is No Place Like Away", för att få de tidiga singlarna på samma ställe. Och när man plötsligt står där utan poser och krav på 90-talskorrekt musiksmak, upptäcker man att det hela är mycket enkelt: Det handlar om bra låtar. Svårare än så är det inte. Bra låtar. Mobile Homes har skrivit en betydande andel av de allra bästa i vårt land. Här är de tio främsta.

1. I Know I Will Die (1988)
Den fyller 20 i år, den bästa jävla synthlåt som har gjorts i Sverige. Visst, jag har alltid tyckt att produktionen har varit lite löjlig, men det har egentligen aldrig stått i vägen för den pulshöjande, himmelska poplåten, som Hasse Erkendahl levererar så säkert, med lätt stockholmsk touch på det engelska uttalet. Jag vet inte om ni förstår hur stort det var när de avslutade med den i lördags. Då förstod jag också att den ska låta så här lättsinnig och naiv. De hade inte programmerat om en enda ton, det var bara "nu blir det synthpop", fyra minuter i himlen, sen var det slut. Tanken på att några retsamma kids från Sätra kunde få till en så perfekt poplåt är sånt som gör livet lite lättare att leva.

2. The Next Song (1992)
Vi kastar oss vidare från Mobile Homes mest obekymrade och rusiga ögonblick till deras mest vuxna komposition till dags dato. En fulländad låt, som jag avhandlade på djupet i ITM #3. Igen: fulländad.

3. Feeling Better (1989)
Pop igen. Inledningslåt i lördags! Under ett av mina två (tre?) försök att fronta ett band, försökte vi ge oss på den här. Det gick inte särskilt bra, och det var helt och hållet mitt fel. Det lät ju så lätt när Mobile Homes gästade P3 och spelade den live på piano. Den där intervjun är för övrigt en klassiker, jag tror att det var briljanta Susanne Seideman (eller vad heter hon?) som gjorde den. Erkendahl var helt sjukt rolig när han snackade om Japan, sin första melodica (!) och sina fritidsintressen.

4. Getting Nowhere (1991)
"Bättre än Depeche!" utbrast jag efter första lyssningen. Det fanns något lockande över att Mobile Homes inte var superstjärnor, utan vanliga dödliga svenskar, som satt och slet med sina låtar, inte fick dem överräckta direkt från Gud, som en Gore eller Clarke. Det gjorde det hela ännu mer imponerande. Här har de hittat den där perfekta balansen mellan knivskarp, stel pop och behaglig industriklang, som Depeche misslyckades med på "Construction Time Again".

5. Hurt (1990)
Titelspår från den suveräna, plåtiga debutplattan. En väldigt dyster U-sväng från de tidiga singlarnas glättiga sound. Jag lyssnade säkert på den här skivan en gång om dagen i ett års tid.

6. Let This Be Forever (1989)
Jag har aldrig kommit över att Jonte hittade den på Överskottsbolaget för en spänn. I flera år var det ju en av de mest åtråvärda singlarna som fanns. Fortfarande en helt fantastisk låt, dramatisk, romantisk, sorglig. Det där man alltid återvänder till och vill ha mer av.

7. I'll Never Find Anyone (1990)
Jag minns hur imponerad jag var av undergångsstämningen, och att den fick avsluta "Hurt". Det var som att stå utanför ett kolschakt och höra Romeo sjunga klagoserenad.

8. Afraid (1991)
Klar hitpotential, men skivbolaget slarvade bort chansen. Man fick slita som ett djur för att få hem tolvan till Domus skivavdelning i Kalmar.

9. Close (2008)
En synnerligen välkommen return to form, och en hyllning till Sätra! Efter att, i ärlighetens namn, gjort direkt svaga plattor sen fina singeln "Turn Off The Silence" 1994, var det oväntat och fantastiskt kul att få höra ett så piggt Mobile Homes 2008. Nya singeln "I'm Phoning A Friend And He Says That..." är nästan lika bra den, så det bådar väldigt gott inför fullängdaren nästa år. Väldigt synd att singlarna bara släpps för nedladdning. Att döma av min ovetenskapliga survey i lördags hade man lätt kunnat kränga hundra vinylsinglar efter spelningen.

10. Love To Be Loved (1991)
En tung avslutning på ruggigt genomarbetade andraplattan.

Jan Guillou och lejonen

Jag har alltid haft stor respekt för Jan Guillou, och tagit mycket av det han har sagt som sanning. Han har den kvaliteten, att han tycks ha rätt även när han har fel. Jag har uppskattat hans tvärsäkra sätt, hans kunskaper om terrorism och spioneri, och hans ofta omilda behandling av överheten. Han har alltid känts som en viktig kraft, en voice of reason i en vettlös tid.

Och så ser jag honom i SVT:s Go'kväll, där han helt utan skam häver ur sig att han har varit i Afrika för att skjuta ett lejon. All respekt dör där. Finns det något jag verkligen hatar så är det rika as som köper resor till Afrika för att nöjesmörda utrotningshotade djur. Jan Guillou, en väldigt intelligent man, sitter och pratar om sina drömgäster till middagen, om fina viner, och säger att han var väldigt nära att knäppa lejonet. Jag kan inte begripa det. Jag förstår det inte. Det finns max 30 000 vilda lejon kvar i Afrika, och en av Sveriges främsta opinionsbildare, en av Sveriges viktigaste journalister, tycker att det är helt okej att mörda utrotningshotade lejon.

Visst är det så att folk man respekterar har sina svagheter och böjelser, som man helt enkelt får ha överseende med. Men det här är ju oförsvarbart på alla sätt. Han vill säkert rättfärdiga det genom att dra nån parallell till Hemingway, eller nåt uråldrigt idiotmansideal, men det är i så fall enbart skrattretande. Gubben har pissat ner sig totalt i och med detta. Jag kommer aldrig mer att lyssna på Jan Guillou. As of now är han på fiendesidan.

I hennes majestäts hemliga tjänst

För mig är de väntade frågorna ofta de mest oväntade. ”Vilken är din favoriträtt/färg/årstid?”
Eller: Vem är din favorit-Bond? Det är kanske inte den fråga man föreställer sig ska dyka upp på en Friendly Noise-kväll, men BennoPer ställde den i alla fall för ett tag sen, under ett samtal på Sugar Bar. Stefan hade inte sett en enda Bondfilm, jag svarade att Roger Moore var min favorit, vilket sågs som väntat, då jag aldrig har gjort mig känd som nån 60-talsivrare. Däremot anser jag nog att ”Goldfinger” är den bästa filmen i serien, tätt följd av ”A View To A Kill”, med Christopher Walken som nietzscheanska psykopaten och miljardären Max Zorin.

Per förvånade mig något genom att lyfta fram ”I hennes majestäts hemliga tjänst” som den bästa Bondfilmen. Det är som bekant filmen där George Lazenby gör sitt enda inhopp som James Bond. Jag hade faktiskt inte sett filmen då, för cirka två månader sen, detta trots att jag vill minnas att även Film & Video slog ett slag för den i en heltäckande genomgång i samband med Timothy Daltons debut som 007. Men så hittade jag den på Stadsmissionen på VHS för en tia för några veckor sen, och nu har jag gått igenom den grundligt.

Det första som slog mig var George Lazenbys avlånga ansikte och något oproportionerliga käkparti, men så insåg jag att TV:n var inställd på fel format. Men även när det hade korrigerats bestod intrycket; Lazenby har ett avlångt ansikte, men bortsett från det är hans replikföring godkänd och han gör sig underordnad karaktären, vilket är A och O om man inte besitter Roger Moores charm. Som brukligt är i en Bondkontext, tar filmen god tid på sig att hitta fram till storyline, och det avverkas fräcka våldsamheter i exotiska miljöer i en räcka scener, som framförallt förbryllar med hysterisk klippteknik. Nog för att filmen kom samma år som världens tredje bästa film ”The Wild Bunch” (1969), men där upphör likheterna. De sjukt snabba klippen bidrar knappast till någon ökad intensitet här, det blir mest påfrestande för ögat. Dessutom kör man vissa scener i fast motion (eller är det videon som slutligen gör uppror?), alltid ett olyckligt val. Tack och lov slipper vi sånt när filmen styr in på rätt köl, och Bond träffar en ljuv, men bångstyrig överklassflicka (nåja, fadern är väl snarare nån form av maffiaboss. Gott om deg har han, hur som haver.) Efter motstånd från båda håll faller de vackra tu till slut för varandra, och njuter sällskap till tonerna av Louis Armstrongs fina ”We Have All The Time In The World” (som spelades när jag återbesökte Stadsmissionen häromdan!)

Bond beefar lite med sin arbetsgivare, och säger sig vara beredd att begära avsked om han inte tillåts fullfölja sitt uppdrag med att oskadliggöra den oförbätterlige Blofeld, som har byggt en tjusig anläggning i Alperna. Där bedriver han allergiforskning (!) på ett gäng överkåta brudar, med den dolda avsikten att skicka ut dem i olika delar av världen med ett virus för att utrota alla växter och djur (!!) Man förstår att något måste göras, och att Bond är den att göra det. Så han reser dit, under förespegling att han som någon form av ämbetsman ska godkänna Blofeld för en grevetitel. Såna intrikata detaljer älskar jag, och generellt brukar avsnitten där Bond tas emot på skurkens gods vara filmernas stora behållning. Nu tycker jag att han fjantar lite väl mycket med brudarna, speciellt hon med hemanent-håret (hon är inte ens snygg), och vi får se lite för lite av Blofeld. Även där har jag invändningar – Blofeld spelas här av Telly Savalas, och det är absolut inget fel på Telly Savalas, men visst gör Donald Pleasance mer av den här rollen? Han har något verkligt stört och halt över sig, så jag hade gärna sett att han fått återvända för att lira Blofeld här.

Nåja, upplösningen är det sannerligen inget fel på. Bonds tjej (Tracy) visar sig ha rejält med skinn på näsan och räddar faktiskt livet på vår hjälte, som i sin tur blir så betuttad att han ämnar lägga ner sina kvinnoaffärer, sluta som agent och gifta sig med henne, vilket han också gör! Jag ska inte avslöja hur det slutar, men ni som har sett efterkommande Bondfilmer vet ju att han brukar ha svårt att binda sig, och jag har då inte sett nån ring på hans finger. Nej, det slutar i moll (nu kanske jag skrev för mycket), men redan i eftertexterna utlovas nästa Bondfilm ”Diamonds Are Forever”, som jag minns som den sämsta i serien; ett märkligt hopkok av blaxploitation-blinkningar, buskis och voodoo.

”I henns majestäts hemliga tjänst” är på tok för ojämn och lång, och emellanåt för slarvigt gjord (jämför med den kopiöst genomarbetade ”Goldfinger”) för att räknas in bland de bästa Bondfilmerna, men samtidigt är den i vissa partier spännande och spektakulär, och intressant av andra orsaker än att få se den mest okända Bond i aktion. Tie spänn var den väl (långt "ä") värd.

Auton och jazzen

Ute faller löven och luften är klar och man fungerar som människa. Jag älskar den här tiden på året. Med hösten försvinner lägenhetsklaustrofobin och man sitter nöjt på kammaren och jobbar, koncentrerat, i stillhet, utan oro. Jag vandrade lite på bergsknallen och tänkte på den ganska usla Tangerine Dream-skivan ”Lily On The Beach” som jag köpte för två spänn nyligen, och hur jag trots skivans patetiska torftighet ändå väljer den före merparten av all ny häftig musik som man förväntas tanka från rapidshare och rejva på vitt och brett om. En dålig Tangerine Dream-skiva är ändå en Tangerine Dream-skiva och rymmer per automatik åtminstone två-tre intressanta idéer, vilket är mer än vad som kan sägas om valfri…ja, jag ids inte ens fiska upp ett exempel från det genomskinliga havet. Tryck dit vad ni vill.

Om jag vore rockjournalist hade jag givetvis visats på porten med den här inställningen, och garanterat misstagits för bakåtsträvare. Här har du nya Q, med Dylanspecial, eller Uncut – Oasisspecial, liksom. Men jag vågar nog påstå att jag aldrig har varit så modern i mitt förhållningssätt till musiken som just idag (i betydelsen just nu). Hela tiden ploppar det upp otroliga grejer från förr, en new beat-samling längst bak i backen får nytt liv, skatter från 1600-talet bärgas. Förlåter ni mig om jag inte är nere med Nordpolen? Herregud, jag har ju på något märkligt vis släppt in jazzen i mitt liv!

Jazzen 1986-1989: Min lärare älskade jazz och berättade gärna för mig om hur många Charlie Parker-skivor han hade. I mig såg han väl det närmaste han kom en bundsförvant, eftersom jag åtminstone köpte skivor med stort allvar – låt vara att det var rent skräp, i jazzgourmetens ögon.

Jazzen 1989-1997: Något som var lika tradigt som blues, och de båda stilarna buntades mycket riktigt ihop när Ginza kategoriserade musikstilar i sina kataloger (som var roliga att läsa och beställa från ungefär fram till 1994.) Det var sidor man inte ens skummade igenom. De fanns inte, vad mig anbelangade.

Bluesanekdot: En dag kom pappa hem med en BB King-samling och sa: Det här är den enda skiva du behöver. Möjligen lite väl drastiskt talat, kan tyckas.

1997 flyttade det in en läkarstuderande på min korridor i Lund, en riktig toppenkille, som var en dröm att festa ihop med (även om det alltid slutade med att han spelade en instrumentalversion av Kinks ”Lola” på min stereo). Läkarkillen hade en kompis som en vacker dag mer eller mindre bestämde sig för att bli jazzfantast. Plötsligt, från att till synes varit helt ointresserad av musik, spenderade han fantasisummor på Mingusplattor och kom gärna förbi mitt rum och la ut texten om jazz i allmänhet. Jag lyssnade gärna, då killen var en god berättare och faktiskt hade en behaglig stämma. Men jag sa direkt att det inte var någon idé att han spelade skivorna för mig. Jazz var ju dåligt.

I slutet av 90-talet började många av mina technokompisar låtsas att de gillade frijazz, och de spelade Eric Dolphy både i radioprogram och i lägenheter. Som om jag inte hade varit nog avskräckt innan.

Men ändå… Jazzen hade ju de finaste skivomslagen, de bästa dokumentärerna, de coolaste personligheterna. Så till slut tvingade jag mig själv att köpa några Miles Davis-plattor. Det finns speciellt en jag gillar, ”In A Silent Way”, och det är säkert mycket på grund av den perfekta titeln och det perfekt omslaget. Det börjar som postrock, som sedan snabbt kapar skyddslinan och flyter iväg åt alla håll och riktningar. När jag är på humör är det ljuvligt, men jag behöver i Jesu namn köpa nya högtalare, för jag missar nog ett par register med mina spruckna Hitachi, köpta 1989 för jordgubbsplockarpengarna.

Ändå bär jag på ett väldigt vagt begrepp om jazz. Jan Johanssons ”Jazz på svenska” är ju musiken från ”Hem till byn”, upptäckte jag för några år sen, och förstod att jag tydligen har gillat jazz längre än jag själv trott. Någon sa att blåset på Pan Americans ”Het Volk” var jazz, och om det stämmer är jazz lika dope som någonsin Bachs cellosviter.

och det görs ju faktiskt bra musik idag också

Man säger att Malmötrion Auton spelar jazz. Jag vet inte, men det har precis kommit ut en förbannat högkvalitativ cd som samlar bandets inspelningar från 2004-2008, ”Anywhere Out Of The World” (Structures Sonores). Mycket är fint med den här skivan. Först tänker jag på Viktor Sjöberg, som ger ut den. Viktor, själv tongivande inom den intressanta delen av Sveriges samtida musikscen, skriver så här fint om varför han vill ge ut den:

“Even if I never release another album I will years from now be able to look back on this moment and know that once upon a time I made the music of Auton available to the public and that will make me feel happy and content.”

Jag köpte faktiskt Autons första 3"-ep, med handsytt omslag, när Produkt släppte den för några år sen. Det var mycket för att jag hade de tre första skivorna med handsydda omslag, och jag tyckte väl inte mycket mer än att killarna hade knåpat ihop några småtrevliga, lättglömda trudelutter. En fin liten artefakt, så att säga. Jag roade mig med att kalla bandet för ”Bilen”, alternativt uttala ”Auton” med ännu mer bondsk öländska än jag normalt försöker göra mig förstådd på. Men så läste jag på Viktors blogg och imponerades av att han gjort sig omaket att ge ut en fullängdare med Auton, och förstod att det påkallades allvar av mig. När han dessutom slängde med ett citat från Petter Herbertsson i Testbild!, som gick ut på att Autons 3"-ep var en av de tre bästa skivorna som någonsin gjorts i Sverige (vilka är de andra två?), var det bara att sätta sig ner för en grundlig besiktning. Det var nog tur det, annars hade jag gått miste om 14 förträffliga spår, som rör sig långt bortom Stockholmsk orolighet och Göteborgsk påträngdhet. För mig heter de centrala spåren ”Lament” (I & II), som inte alls är en uppdatering av The Cures mest underskattade låt någonsin, utan två små sköra stycken som i en veckas tid har fått rama in den godmodiga höstmelankolin. Det är mycket vackert.

Var det förra onsdagen det blåste så? Jag tror det. Ett tag var jag nära, nära drömtillvaron, med ”Cycle Of The Werewolf” i knät, nybakade korintkakor, och vinden vinandes utanför, samtidigt som jag spelade ”Anywhere Out Of The World” tre gånger i följd. Det är inte många skivor som håller för det, faktiskt. Men Autons småtrevliga trudelutter visade sig vara något betydligt mer. Testbildmannen skriver träffande i A4-texten som medföljer:

”Hela skivan framstår helt enkelt som det perfekta soundtracket till en obskyr undervattensdokumentär. En rulle solblekt 16-millimetersfilm, kvarglömd i någons gamla koffert uppe på vinden.”

Ja, säg den som inte skulle må bra av en sån skiva? Jag tycker gott ni kan köpa den.

Själv önskar jag att jag hade haft skivan när jag läste Thorsten Jonssons enda, och i sanning helt fantastiska, roman ”Konvoj” tidigare i år. Det är en sån där roman som får en att tala om ”vinddrivna existenser” och vilja bli förläggare, och Autons musik hade suttit som en smäck som ljudtapet till Jonssons berättelse, som han själv beskrev så här:

”…eländet handlar om passagerarna i sexton hytter på en båt i en konvoj som går över Atlantiska havet. Det händer inte ett jävla dugg och är förbannat tråkigt, och den enda uppmuntran jag kan ge är att det skulle kanske gå att kalla boken för en roman.”

Böcker är ofta som bäst när inget händer, men det kräver givetvis sin författare. Samma sak kan även gälla musik. Auton spränger inte in bi- och relativsatser i var och varannan mening, utan låter musiken andas och stillsamt ånga vidare. De rör sig utanför snäva tidsramar och uppvisar en fin musikalisk mognad när de med små medel presenterar något högst levande och organiskt. Om det sen är jazz är jag inte rätt man att bedöma. Fan vet om inte en liten del av mig gick in med förutfattade meningar om tillkämpat naiv musikermusik på svåråtkomliga instrument, men alla såna föreställningar blåstes i så fall snabbt av banan av det öppna tilltalet och den klara skärpan i melodierna.

Ni ser att jag har klämt in en liten (och oerhört tjusig) affisch i texten. På söndag spelar Auton ihop Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble (som även de har släppt en briljant skiva i år) på Lava Kulturhuset. Det är väl läge att besöka det evenemanget, om man säger.

Att älska Wedding Presents comeback

Det finns många sätt att beskriva sitt förhållande till Wedding Present. I mitt fall handlar det om en ljuvlig, lättsam vänskap, ständigt redo att återupptas vid behov. När annat känns lite tråkigt och jämntjockt. Wedding Present är inte bandet som krossar hjärtan och blöder musik, utan snarare en pålitlig kompis som det alltid är roligt att träffa och umgås med. De är lite som indiepopens Erasure, med andra ord. En humörhöjare utan bieffekter.

Samtidigt bör man komma ihåg att Wedding Present är ett av tidernas mest kompromisslösa band, som bland annat gav ut 12 singlar under loppet av ett år, bara för att de hade lust med det. Det har alltid förvånat mig något att de ofta kopplas till hallonsaftindierörelsen. Med sin taggiga ljudbild och David Gedges fulsång borde de inte höra hemma på sommarängen, bland fjärilar och blomster. Det kanske hör ihop med den okomplicerade vänskapskärleken så många har vittnat om när bandet förs på tal.

En bekant som hörde Wedding Present för första gången tyckte faktiskt att det lät kallt och hårt, lite som Joy Division. Jag hade svårt att hålla med, men förstod det principiella i resonemanget. I själva verket är det oerhört svårt att placera Wedding Present i ett fack. De har ett nästan komiskt lättigenkännligt sound, även om skivorna sinsemellan låter väldigt olika. Folk har sina favoriter. Själv blev jag för några år sen avfärdad som "smaklös" när jag lyfte fram "Bizarro" som deras bästa. Ingen av deras plattor kan väl kallas mästerverk, men alla är svinbra på sitt sätt.

Idag vill jag uppehålla mig lite extra vid den enormt utskällda comebackskivan "Take Fountain". Den fick 1 av 10 i tidningen Sonic, och jag brukar säga att man får tycka som man vill - men det var verkligen direkt felaktigt. Dessvärre tror jag att den allmänna uppfattningen är att "Take Fountain" är högst försumbar. Det allmänna tror fel, kan jag upplysa er om. Jag ska tala för min sak genom att exemplifiera med inledningsspåret "Interstate 5", som är en av decenniets största låtar.

I should just get out of here and start driving south on Interstate 5
But I need to stay near, in case you suddenly remember that I'm alive

2005 såg jag Wedding Present spela på Debaser. Det var några år där som jag och några till riktade in oss på att bara se "gamla avdankade" artister. Bland annat såg vi Michael Gira bli mysfarbror och göra en fantastisk spelning på Södra Teatern. Men Wedding Presents spelning är den jag alltid återvänder till. De få gånger jag har varit berusad de senaste två åren har det alltid slutat med att jag har pratat om just den konserten. Inte för att det är den bästa jag har sett, men det är fan i mig den som har gett mig mest på 00-talet. Jag har sett flera briljanta konserter, där jag ändå mest har stått och funderat på vilket T-banetåg som är smidigast att ta hem. Så var det inte med Wedding Present. De inledde med "Interstate 5", det var första gången jag hörde den, och jag knockades totalt, fullständigt.

But I have this nagging fear that sex was all you needed
I've tried to persevere; I guess I've not succeeded

Där och då tyckte jag att det var det bästa de någonsin hade gjort. Det tycker jag fortfarande. Aldrig har väl ett tjurigare band stått på scen och sett mindre glamourösa ut. Man fick nästan känslan av att de ångrade sin comeback, eftersom de bara hade fått ta emot skit för sin ansträngning. Samtidigt tror jag att de själva var väldigt nöjda med sina nya låtar. Det är "Interstate 5" jag hela tiden vill spela. Enda gången jag har knockats med samma kraft av en konsertinledning var när Bob Hund premiärspelade "Den nollgradige" på Rasslebygd 94. Men det var då, med 18-åringens hjärta. Det här var något annat.

And is it sexist to say that I thought just boys were meant to behave in this way?
And though you seemed quite sincere, will you even recognise my face this time next year?

Kära nån, vilken text! När David Gedge väste fram raderna inför en loj och mätt publik, kompad av några fotbollshuliganer, visste jag att inte många skulle hålla med om att det var ett klassiskt popögonblick. Det var det, för mig.

Well I'll remember how your eyes sparkled in the moonlight
You can surely sympathise; I just wanted more than one night

Efteråt ville jag köpa lite memorabilia, men upptäckte att jag bara hade 7 spänn kvar. Jag frågade försäljerskan (tjurig, även hon) om jag fick pruta 3 spänn på en Wedding Present-penna. Utan ett ord tog hon emot mina enkronor och räckte över pennan. Jag har kvar den än idag.

And yes there was one particular glance that made me afraid
That you were just seeing me as a chance of getting laid

Efter sex minuter övergår låten i ett Ennio Morricone-outro som är att likna vid himlen. Om man säger att det är malplacerat har man inte förstått att det behövs något episkt för att understryka att "Interstate 5" är vardagsdramats "The Good, The Bad and the Ugly". Det är en helt makalös låt. Det är okej om ni missförstår den, så länge ni inte gör det på min gård.