My still life with The Mobile Homes

It was like this

Jag messade en kompis: "Först tar vi SM-guld i fotboll, sen i synth." Kalmar FF vann fotbollsguldet, och i lördags tog Mobile Homes hem synthbucklan, efter en knäckande spelning på Sugar Bar. Andreas Brun gick verkligen av från scenen med en buckla i nävarna, inte bara bildligt talat!

The Mobile Homes - de har väl inte direkt Arthur Russell-status ute i stugorna, men jag älskar dem för deras snart 25-åriga gärning. När jag såg en ganska torftig match på Stockholms stadion mellan Djurgården och Kalmar FF i oktober i år, sa plötsligt en vän att Mobile Homes snart skulle spela live. Jag kände den där barnsliga glädjen bubbla upp och bad om att få följa med. På senare år har jag lyssnat väldigt mycket på Mobile Homes igen, och det var 17 år sen jag såg dem första gången, så läget kändes rätt. Då, för 17 år sen, spelade de på IOGT-NTO i Borgholm, och det var första gången jag fick höra den mytomspunna singeln "Let This Be Forever". Titeln gjorde skäl för sitt namn. Jag stod innerligt och hoppades att det aldrig skulle ta slut. Mitt 15-åriga jag upplevde just där den perfekta musiken; lidelsefull, dramatisk, melodisk, industriellt färgad svensk storstadspop. Det är ett av mina finaste konsertminnen. När jag för något år sen var ute och drack öl med en gammal klasskompis, som mest lyssnar på Helloween och Phenomena, lyfte han fram just den spelningen som den bästa konsert han sett. Jag tror att alla (ganska få) som var där upplevde nåt speciellt, i en liten oas mitt i värsta sommardräggssupandet i Borgholm.

1991 släppte Mobile Homes LP:n "Nothing But Something", och jag kunde inte förstå varför de inte blev åtminstone lika stora som Imperiet. För övrigt producerades skivan av Christian Falk (det bästa han någonsin har varit inblandad i, vilket jag även lät honom veta på en valborgsfest på Bockholmen där han var DJ). Med ett starkare skivbolag än Hawk (som hade band som Zzaj i sitt stall) tror jag att Mobile Homes hade lyckats bättre kommersiellt. De låg på ett konstigt bolag, möttes med misstänksamhet av landsortssyntharna för sina pretentioner och kaxiga Stockholmsstil, hånades (felaktigt) för att vara Depeche-kopior, och föll således mellan allsköns pallar och stolar.

Mobile Homes var förmodligen som bäst 1991. Redan året därpå släpptes tredje fullängdaren "Test", och låtmaterialet var klart svagare. Därefter stängde åtminstone jag ut dem i kylan, för att öppna dörren på glänt först på 2000-talet. Med tungan lite grann i kinden köpte jag samlingen "There Is No Place Like Away", för att få de tidiga singlarna på samma ställe. Och när man plötsligt står där utan poser och krav på 90-talskorrekt musiksmak, upptäcker man att det hela är mycket enkelt: Det handlar om bra låtar. Svårare än så är det inte. Bra låtar. Mobile Homes har skrivit en betydande andel av de allra bästa i vårt land. Här är de tio främsta.

1. I Know I Will Die (1988)
Den fyller 20 i år, den bästa jävla synthlåt som har gjorts i Sverige. Visst, jag har alltid tyckt att produktionen har varit lite löjlig, men det har egentligen aldrig stått i vägen för den pulshöjande, himmelska poplåten, som Hasse Erkendahl levererar så säkert, med lätt stockholmsk touch på det engelska uttalet. Jag vet inte om ni förstår hur stort det var när de avslutade med den i lördags. Då förstod jag också att den ska låta så här lättsinnig och naiv. De hade inte programmerat om en enda ton, det var bara "nu blir det synthpop", fyra minuter i himlen, sen var det slut. Tanken på att några retsamma kids från Sätra kunde få till en så perfekt poplåt är sånt som gör livet lite lättare att leva.

2. The Next Song (1992)
Vi kastar oss vidare från Mobile Homes mest obekymrade och rusiga ögonblick till deras mest vuxna komposition till dags dato. En fulländad låt, som jag avhandlade på djupet i ITM #3. Igen: fulländad.

3. Feeling Better (1989)
Pop igen. Inledningslåt i lördags! Under ett av mina två (tre?) försök att fronta ett band, försökte vi ge oss på den här. Det gick inte särskilt bra, och det var helt och hållet mitt fel. Det lät ju så lätt när Mobile Homes gästade P3 och spelade den live på piano. Den där intervjun är för övrigt en klassiker, jag tror att det var briljanta Susanne Seideman (eller vad heter hon?) som gjorde den. Erkendahl var helt sjukt rolig när han snackade om Japan, sin första melodica (!) och sina fritidsintressen.

4. Getting Nowhere (1991)
"Bättre än Depeche!" utbrast jag efter första lyssningen. Det fanns något lockande över att Mobile Homes inte var superstjärnor, utan vanliga dödliga svenskar, som satt och slet med sina låtar, inte fick dem överräckta direkt från Gud, som en Gore eller Clarke. Det gjorde det hela ännu mer imponerande. Här har de hittat den där perfekta balansen mellan knivskarp, stel pop och behaglig industriklang, som Depeche misslyckades med på "Construction Time Again".

5. Hurt (1990)
Titelspår från den suveräna, plåtiga debutplattan. En väldigt dyster U-sväng från de tidiga singlarnas glättiga sound. Jag lyssnade säkert på den här skivan en gång om dagen i ett års tid.

6. Let This Be Forever (1989)
Jag har aldrig kommit över att Jonte hittade den på Överskottsbolaget för en spänn. I flera år var det ju en av de mest åtråvärda singlarna som fanns. Fortfarande en helt fantastisk låt, dramatisk, romantisk, sorglig. Det där man alltid återvänder till och vill ha mer av.

7. I'll Never Find Anyone (1990)
Jag minns hur imponerad jag var av undergångsstämningen, och att den fick avsluta "Hurt". Det var som att stå utanför ett kolschakt och höra Romeo sjunga klagoserenad.

8. Afraid (1991)
Klar hitpotential, men skivbolaget slarvade bort chansen. Man fick slita som ett djur för att få hem tolvan till Domus skivavdelning i Kalmar.

9. Close (2008)
En synnerligen välkommen return to form, och en hyllning till Sätra! Efter att, i ärlighetens namn, gjort direkt svaga plattor sen fina singeln "Turn Off The Silence" 1994, var det oväntat och fantastiskt kul att få höra ett så piggt Mobile Homes 2008. Nya singeln "I'm Phoning A Friend And He Says That..." är nästan lika bra den, så det bådar väldigt gott inför fullängdaren nästa år. Väldigt synd att singlarna bara släpps för nedladdning. Att döma av min ovetenskapliga survey i lördags hade man lätt kunnat kränga hundra vinylsinglar efter spelningen.

10. Love To Be Loved (1991)
En tung avslutning på ruggigt genomarbetade andraplattan.