torsdag 13 november 2008

I hennes majestäts hemliga tjänst


För mig är de väntade frågorna ofta de mest oväntade. ”Vilken är din favoriträtt/färg/årstid?”
Eller: Vem är din favorit-Bond? Det är kanske inte den fråga man föreställer sig ska dyka upp på en Friendly Noise-kväll, men BennoPer ställde den i alla fall för ett tag sen, under ett samtal på Sugar Bar. Stefan hade inte sett en enda Bondfilm, jag svarade att Roger Moore var min favorit, vilket sågs som väntat, då jag aldrig har gjort mig känd som nån 60-talsivrare. Däremot anser jag nog att ”Goldfinger” är den bästa filmen i serien, tätt följd av ”A View To A Kill”, med Christopher Walken som nietzscheanska psykopaten och miljardären Max Zorin.

Per förvånade mig något genom att lyfta fram ”I hennes majestäts hemliga tjänst” som den bästa Bondfilmen. Det är som bekant filmen där George Lazenby gör sitt enda inhopp som James Bond. Jag hade faktiskt inte sett filmen då, för cirka två månader sen, detta trots att jag vill minnas att även Film & Video slog ett slag för den i en heltäckande genomgång i samband med Timothy Daltons debut som 007. Men så hittade jag den på Stadsmissionen på VHS för en tia för några veckor sen, och nu har jag gått igenom den grundligt.

Det första som slog mig var George Lazenbys avlånga ansikte och något oproportionerliga käkparti, men så insåg jag att TV:n var inställd på fel format. Men även när det hade korrigerats bestod intrycket; Lazenby har ett avlångt ansikte, men bortsett från det är hans replikföring godkänd och han gör sig underordnad karaktären, vilket är A och O om man inte besitter Roger Moores charm. Som brukligt är i en Bondkontext, tar filmen god tid på sig att hitta fram till storyline, och det avverkas fräcka våldsamheter i exotiska miljöer i en räcka scener, som framförallt förbryllar med hysterisk klippteknik. Nog för att filmen kom samma år som världens tredje bästa film ”The Wild Bunch” (1969), men där upphör likheterna. De sjukt snabba klippen bidrar knappast till någon ökad intensitet här, det blir mest påfrestande för ögat. Dessutom kör man vissa scener i fast motion (eller är det videon som slutligen gör uppror?), alltid ett olyckligt val. Tack och lov slipper vi sånt när filmen styr in på rätt köl, och Bond träffar en ljuv, men bångstyrig överklassflicka (nåja, fadern är väl snarare nån form av maffiaboss. Gott om deg har han, hur som haver.) Efter motstånd från båda håll faller de vackra tu till slut för varandra, och njuter sällskap till tonerna av Louis Armstrongs fina ”We Have All The Time In The World” (som spelades när jag återbesökte Stadsmissionen häromdan!)

Bond beefar lite med sin arbetsgivare, och säger sig vara beredd att begära avsked om han inte tillåts fullfölja sitt uppdrag med att oskadliggöra den oförbätterlige Blofeld, som har byggt en tjusig anläggning i Alperna. Där bedriver han allergiforskning (!) på ett gäng överkåta brudar, med den dolda avsikten att skicka ut dem i olika delar av världen med ett virus för att utrota alla växter och djur (!!) Man förstår att något måste göras, och att Bond är den att göra det. Så han reser dit, under förespegling att han som någon form av ämbetsman ska godkänna Blofeld för en grevetitel. Såna intrikata detaljer älskar jag, och generellt brukar avsnitten där Bond tas emot på skurkens gods vara filmernas stora behållning. Nu tycker jag att han fjantar lite väl mycket med brudarna, speciellt hon med hemanent-håret (hon är inte ens snygg), och vi får se lite för lite av Blofeld. Även där har jag invändningar – Blofeld spelas här av Telly Savalas, och det är absolut inget fel på Telly Savalas, men visst gör Donald Pleasance mer av den här rollen? Han har något verkligt stört och halt över sig, så jag hade gärna sett att han fått återvända för att lira Blofeld här.

Nåja, upplösningen är det sannerligen inget fel på. Bonds tjej (Tracy) visar sig ha rejält med skinn på näsan och räddar faktiskt livet på vår hjälte, som i sin tur blir så betuttad att han ämnar lägga ner sina kvinnoaffärer, sluta som agent och gifta sig med henne, vilket han också gör! Jag ska inte avslöja hur det slutar, men ni som har sett efterkommande Bondfilmer vet ju att han brukar ha svårt att binda sig, och jag har då inte sett nån ring på hans finger. Nej, det slutar i moll (nu kanske jag skrev för mycket), men redan i eftertexterna utlovas nästa Bondfilm ”Diamonds Are Forever”, som jag minns som den sämsta i serien; ett märkligt hopkok av blaxploitation-blinkningar, buskis och voodoo.

”I henns majestäts hemliga tjänst” är på tok för ojämn och lång, och emellanåt för slarvigt gjord (jämför med den kopiöst genomarbetade ”Goldfinger”) för att räknas in bland de bästa Bondfilmerna, men samtidigt är den i vissa partier spännande och spektakulär, och intressant av andra orsaker än att få se den mest okända Bond i aktion. Tie spänn var den väl (långt "ä") värd.

2 kommentarer:

Gruvan Dahlman sa...

Mycket väl och uppmärksamt skrivet! Jag å andra sidan tycker filmen är en av de absolut bästa Bond-rullar som gjorts. Emellertid lämnar Lazenby en hel del att önska. Och jag håller inte emd dig gällande Savalas. Du har helt rätt i att Pleasances Blofeld är bättre men Savals gör en smått funkig Spectre-chef vilket jag uppskattar. Dessutom röker han på ett mycket ovanligt och fräsigt vis.

billy sa...

ibland kan jag vara så förutsägbar klassisk men ja min bond är Sean