onsdag 22 oktober 2008

Auton och jazzen


Ute faller löven och luften är klar och man fungerar som människa. Jag älskar den här tiden på året. Med hösten försvinner lägenhetsklaustrofobin och man sitter nöjt på kammaren och jobbar, koncentrerat, i stillhet, utan oro. Jag vandrade lite på bergsknallen och tänkte på den ganska usla Tangerine Dream-skivan ”Lily On The Beach” som jag köpte för två spänn nyligen, och hur jag trots skivans patetiska torftighet ändå väljer den före merparten av all ny häftig musik som man förväntas tanka från rapidshare och rejva på vitt och brett om. En dålig Tangerine Dream-skiva är ändå en Tangerine Dream-skiva och rymmer per automatik åtminstone två-tre intressanta idéer, vilket är mer än vad som kan sägas om valfri…ja, jag ids inte ens fiska upp ett exempel från det genomskinliga havet. Tryck dit vad ni vill.


Om jag vore rockjournalist hade jag givetvis visats på porten med den här inställningen, och garanterat misstagits för bakåtsträvare. Här har du nya Q, med Dylanspecial, eller Uncut – Oasisspecial, liksom. Men jag vågar nog påstå att jag aldrig har varit så modern i mitt förhållningssätt till musiken som just idag (i betydelsen just nu). Hela tiden ploppar det upp otroliga grejer från förr, en new beat-samling längst bak i backen får nytt liv, skatter från 1600-talet bärgas. Förlåter ni mig om jag inte är nere med Nordpolen? Herregud, jag har ju på något märkligt vis släppt in jazzen i mitt liv!


Jazzen 1986-1989: Min lärare älskade jazz och berättade gärna för mig om hur många Charlie Parker-skivor han hade. I mig såg han väl det närmaste han kom en bundsförvant, eftersom jag åtminstone köpte skivor med stort allvar – låt vara att det var rent skräp, i jazzgourmetens ögon.


Jazzen 1989-1997: Något som var lika tradigt som blues, och de båda stilarna buntades mycket riktigt ihop när Ginza kategoriserade musikstilar i sina kataloger (som var roliga att läsa och beställa från ungefär fram till 1994.) Det var sidor man inte ens skummade igenom. De fanns inte, vad mig anbelangade.


Bluesanekdot: En dag kom pappa hem med en BB King-samling och sa: Det här är den enda skiva du behöver. Möjligen lite väl drastiskt talat, kan tyckas.


1997 flyttade det in en läkarstuderande på min korridor i Lund, en riktig toppenkille, som var en dröm att festa ihop med (även om det alltid slutade med att han spelade en instrumentalversion av Kinks ”Lola” på min stereo). Läkarkillen hade en kompis som en vacker dag mer eller mindre bestämde sig för att bli jazzfantast. Plötsligt, från att till synes varit helt ointresserad av musik, spenderade han fantasisummor på Mingusplattor och kom gärna förbi mitt rum och la ut texten om jazz i allmänhet. Jag lyssnade gärna, då killen var en god berättare och faktiskt hade en behaglig stämma. Men jag sa direkt att det inte var någon idé att han spelade skivorna för mig. Jazz var ju dåligt.


I slutet av 90-talet började många av mina technokompisar låtsas att de gillade frijazz, och de spelade Eric Dolphy både i radioprogram och i lägenheter. Som om jag inte hade varit nog avskräckt innan.


Men ändå… Jazzen hade ju de finaste skivomslagen, de bästa dokumentärerna, de coolaste personligheterna. Så till slut tvingade jag mig själv att köpa några Miles Davis-plattor. Det finns speciellt en jag gillar, ”In A Silent Way”, och det är säkert mycket på grund av den perfekta titeln och det perfekt omslaget. Det börjar som postrock, som sedan snabbt kapar skyddslinan och flyter iväg åt alla håll och riktningar. När jag är på humör är det ljuvligt, men jag behöver i Jesu namn köpa nya högtalare, för jag missar nog ett par register med mina spruckna Hitachi, köpta 1989 för jordgubbsplockarpengarna.


Ändå bär jag på ett väldigt vagt begrepp om jazz. Jan Johanssons ”Jazz på svenska” är ju musiken från ”Hem till byn”, upptäckte jag för några år sen, och förstod att jag tydligen har gillat jazz längre än jag själv trott. Någon sa att blåset på Pan Americans ”Het Volk” var jazz, och om det stämmer är jazz lika dope som någonsin Bachs cellosviter.


och det görs ju faktiskt bra musik idag också


Man säger att Malmötrion Auton spelar jazz. Jag vet inte, men det har precis kommit ut en förbannat högkvalitativ cd som samlar bandets inspelningar från 2004-2008, ”Anywhere Out Of The World” (Structures Sonores). Mycket är fint med den här skivan. Först tänker jag på Viktor Sjöberg, som ger ut den. Viktor, själv tongivande inom den intressanta delen av Sveriges samtida musikscen, skriver så här fint om varför han vill ge ut den:


“Even if I never release another album I will years from now be able to look back on this moment and know that once upon a time I made the music of Auton available to the public and that will make me feel happy and content.”


Jag köpte faktiskt Autons första 3"-ep, med handsytt omslag, när Produkt släppte den för några år sen. Det var mycket för att jag hade de tre första skivorna med handsydda omslag, och jag tyckte väl inte mycket mer än att killarna hade knåpat ihop några småtrevliga, lättglömda trudelutter. En fin liten artefakt, så att säga. Jag roade mig med att kalla bandet för ”Bilen”, alternativt uttala ”Auton” med ännu mer bondsk öländska än jag normalt försöker göra mig förstådd på. Men så läste jag på Viktors blogg och imponerades av att han gjort sig omaket att ge ut en fullängdare med Auton, och förstod att det påkallades allvar av mig. När han dessutom slängde med ett citat från Petter Herbertsson i Testbild!, som gick ut på att Autons 3"-ep var en av de tre bästa skivorna som någonsin gjorts i Sverige (vilka är de andra två?), var det bara att sätta sig ner för en grundlig besiktning. Det var nog tur det, annars hade jag gått miste om 14 förträffliga spår, som rör sig långt bortom Stockholmsk orolighet och Göteborgsk påträngdhet. För mig heter de centrala spåren ”Lament” (I & II), som inte alls är en uppdatering av The Cures mest underskattade låt någonsin, utan två små sköra stycken som i en veckas tid har fått rama in den godmodiga höstmelankolin. Det är mycket vackert.


Var det förra onsdagen det blåste så? Jag tror det. Ett tag var jag nära, nära drömtillvaron, med ”Cycle Of The Werewolf” i knät, nybakade korintkakor, och vinden vinandes utanför, samtidigt som jag spelade ”Anywhere Out Of The World” tre gånger i följd. Det är inte många skivor som håller för det, faktiskt. Men Autons småtrevliga trudelutter visade sig vara något betydligt mer. Testbildmannen skriver träffande i A4-texten som medföljer:


”Hela skivan framstår helt enkelt som det perfekta soundtracket till en obskyr undervattensdokumentär. En rulle solblekt 16-millimetersfilm, kvarglömd i någons gamla koffert uppe på vinden.”


Ja, säg den som inte skulle må bra av en sån skiva? Jag tycker gott ni kan köpa den.


Själv önskar jag att jag hade haft skivan när jag läste Thorsten Jonssons enda, och i sanning helt fantastiska, roman ”Konvoj” tidigare i år. Det är en sån där roman som får en att tala om ”vinddrivna existenser” och vilja bli förläggare, och Autons musik hade suttit som en smäck som ljudtapet till Jonssons berättelse, som han själv beskrev så här:


”…eländet handlar om passagerarna i sexton hytter på en båt i en konvoj som går över Atlantiska havet. Det händer inte ett jävla dugg och är förbannat tråkigt, och den enda uppmuntran jag kan ge är att det skulle kanske gå att kalla boken för en roman.”


Böcker är ofta som bäst när inget händer, men det kräver givetvis sin författare. Samma sak kan även gälla musik. Auton spränger inte in bi- och relativsatser i var och varannan mening, utan låter musiken andas och stillsamt ånga vidare. De rör sig utanför snäva tidsramar och uppvisar en fin musikalisk mognad när de med små medel presenterar något högst levande och organiskt. Om det sen är jazz är jag inte rätt man att bedöma. Fan vet om inte en liten del av mig gick in med förutfattade meningar om tillkämpat naiv musikermusik på svåråtkomliga instrument, men alla såna föreställningar blåstes i så fall snabbt av banan av det öppna tilltalet och den klara skärpan i melodierna.


Ni ser att jag har klämt in en liten (och oerhört tjusig) affisch i texten. På söndag spelar Auton ihop Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble (som även de har släppt en briljant skiva i år) på Lava Kulturhuset. Det är väl läge att besöka det evenemanget, om man säger.

9 kommentarer:

Fred sa...

Ok, då får du ett litet jazztips. Dexter Gordon - Ballads. Svidande vackert och ett måste i beginners guide to jazz-sammanhang. Var ligger förresten din genomgång av Depeche Modes album?

Joakim sa...

Jag tackar för tipset! Det är det vackra jag är ute efter, så det borde ju kunna passa. DM-specialen hittar du här:

http://slowdivejocke.blogspot.com/2006/02/catching-up-with-depeche-mode.html#comments

Tatti sa...

Fint, blev en beställning. Tror den passar fint med Ljudbilden & Pilotens skiva.

Joakim sa...

Du kommer att älska den.

Tatti sa...

Ja jag gillar verkligen "Aerikanne" på Are You Scared så det ska bli fint. Ska gå releasefesten imorgon.

Gustav sa...

Fem Jazztips speciellt till dig Joakim:

1. Stan Getz - Focus (verve, 1961)

Det här är Getz som spelar till Eddie Sauters koncentrerade men maffiga stråkarrangemang. Är det Jazz? Är det konstmusik? Den här torde åtminstone fånga hela lyssnarkåren hos p2. Få gillar den så mycket som jag gör. Det var liksom den nya nivån av cool jazz. Så fel, så ickeklubb, men så jävla bra.

2. Alice Coltrane -Ptah, The El daoud.(Impulse 1970)
Lysande mixat.
En av två av mina favoritbandledare på piano inom jazzen, mrs Coltrane. Trots att jag älskar Pharoah Sanders så högt, önskar jag ofta att jag fått höra den här skivan med bara Alice och rytmsketionen Riley/Carter, vilket man iofs ofta får.

3. Cecil Taylor - Unit Structures (Blue Note 1966)
Cecil är en mycket fri pianist. Han har den där sköna gamla reggaegubbenlooken (med hårfäste ala Sven Karlsson från rektorsområde 2, fast dreads). Han är ofta svårgenomtränglig, fri och tycks spela efter en helt egen klangvärld. Därför är han lysande som bandleadre när hans improvisation skalas ner men ändå ges struktur av hans medmusiker. Som titeln antyder är det den mest enhetliga grupp han spelat in med. Hans mest lättillgängliga skiva. Fungerade som en fantastisk ingång för mig.

4. Lars Gullin - Fäbodjazz(Warner 1998)
Jan Johansson i all ära. Men har du sett extramaterialet till Muraren av Stefan Jarl? Tommy med Parker, Gullin och Miles? Helvete....det här är nationalskatt.

5. Otomo Yoshihide's New Jazz Ensemble - Dreams (Tzadik 2002)

Så bra så det att det inte är kul(eller vad fan det är ni säger)

Joakim sa...

Fint, Gustav. Lars Gullin har jag länge varit sugen på, och det jag har hört av Alice Coltrane har tilltalat mig väldeliga.

billy sa...

Auto-Auto är inte så dumma heller

donna sa...

AV,無碼,a片免費看,自拍貼圖,伊莉,微風論壇,成人聊天室,成人電影,成人文學,成人貼圖區,成人網站,一葉情貼圖片區,色情漫畫,言情小說,情色論壇,臺灣情色網,色情影片,色情,成人影城,080視訊聊天室,a片,A漫,h漫,麗的色遊戲,同志色教館,AV女優,SEX,咆哮小老鼠,85cc免費影片,正妹牆,ut聊天室,豆豆聊天室,聊天室,情色小說,aio,成人,微風成人,做愛,成人貼圖,18成人,嘟嘟成人網,aio交友愛情館,情色文學,色情小說,色情網站,情色,A片下載,嘟嘟情人色網,成人影片,成人圖片,成人文章,成人小說,成人漫畫,視訊聊天室,性愛,a片,AV女優,聊天室,情色