VM

Aphex får mycket grästid.










Jag gick in i VM med två önskningar:

1. Jag ville se en VM-final mellan Argentina och England. En hatisk Shipbuilding-uppgörelse, samt två diametralt olika coachskolor i en kamp närmast på liv och död.

2. Att det skulle gå riktigt, riktigt dåligt för Danmark.


England, nah, I'm not so sure anymore. Capello är en stor besvikelse hittills. Passiv, tjurig och idéfattig, för att inte tala om spelarna, som helt tycks sakna glöd, mod och skicklighet. Tar de sig ens vidare till andra omgången?

Argentina, däremot, överträffar nästan mina förväntningar. En sak ska vi göra klar från början; jag älskar Maradona, har alltid gjort det, till och med när han förpassade England ur Mexiko-VM 1986 och fick mig att gråta floder. Frågan är om inte Maradona står inför sin största stund. Han har förlöjligats å det grövsta inför turneringen, och beskrivits som vettvilling och taktisk analfabet. Det är förstås inte sant. Maradona vet precis vad han gör. Bristande noggrannhet? Han har specialtränare för varje lagdel. Men framförallt förstår Maradona som enda tränare i det här mästerskapet att ett VM-guld 2010 vinns med hjärtat. Jag har aldrig sett en mer entusiasmerande coach. Media kör vinklingen freakshow, men jag ser något annat i Maradonas ni-ska-fan-i-mig-få-se-blick. En beslutsamhet fjärran från patetiska bortförklaringar om domarmisstag, där egna tillkortakommanden aldrig erkänns. VM:s höjdpunkt för mig hittills är Maradonas klackspark. Inget märkvärdigt i sig, men den lätthet med vilken han reflexmässigt får upp foten, och framförallt hans min (!) är obetalbar. Han tänker inte bara fotboll, han lever fotboll, och jag tror tamejfan att han lyckas telepatera den kärleken till sina spelare. Ingen risk för kass inställning på Argentinafronten.

För motsatsen, se England. Och se Frankrike. Fusk-Frankrike, som inte ens skulle varit här. Jag har älskat Frankrikes landslag; 1986 var de mitt andralag (jag har fem franska kusiner, och de var på besök den sommaren, så då underblåstes förstås mina känslor). 1998 charmades vi nog alla av dem, när Zidane stod på topp och Thuram var VM-kung. Men i år har jag känt stark antipati från första stund. What I wouldn't give to see ett heroiskt kämpande Irland istället för den här skrattretande hönsgården av osympatiska superegon, för fina för att spela VM, för fina för sitt eget land. Domenech må vara ett skämt, men det är han som bestämmer och beter man sig som den värsta av alla i hela fjantgänget, Anelka, ska man givetvis portas från landslagsspel på livstid. Jag hoppas innerligt att Sydafrika straffar dem och att de mottas av ägg och tomater vid hemkomsten.

Italien slipper jag gärna också. Jag brukar alltid hålla på de europeiska lagen, för det är den europeiska fotbollen jag har vuxit upp med och kan, men mitt tålamod med Italien tog slut redan under förra EM när Luca Tönti låg och åmade sig som en nyfödd kalv varje match. Det är under all kritik att världsspelare (De Rossi) ska behöva filma till sig en straff för att klara oavgjort mot Nya Zeeland. Gå och lägg er, säger jag. Nya Zeeland spelar VM:s fulaste fotboll, men deras inställning är det världsklass på. Jag stör mig hårt på stjärnorna som inte visar hjärta eller glöd. Nu blir det säkert så att italienarna snubblar sig vidare ändå, på fler oförtjänta straffar, men nånstans på vägen står ändå Maradonas mannar redo, och då håller det inte med en Cannavaro som mentalt redan har flyttat till Dubai.