Som alla 70-talister med minsta intresse för sånt som Malte Persson hatar, älskar jag Bruce Campbell. Få filmer träffade hårdare än "Evil Dead", I & II. Det var bara wow! Jason Vorhees - ta din rollator och stappla hem. Lite som att läsa Charlie Huston efter Dennis Lehane. Bruce Campbells karaktär Ash är sannolikt filmhistoriens hårdast prövade. Det är ju ett sanslöst bombardemang av slaktade vänner, demonbesittning, snurrande huvuden, en aldrig sinande ström av döda som angriper och misshandlar både kropp och psyke. Mitt barnajag slösade säkert för mycket empati på Ash i detta sinnesjuka universum som bestod av en liten stuga (alltid så väldigt stor på insidan), en stiliserad bro till vansinnet, samt en ond skog med olycksbådande teaterdimma. Jag tänkte: "hur ska han någonsin kunna återgå till en normal vardag efter det här?" En annan sak man reagerade på var att han återvände till en misstänkt lik stuga i film nummer två. Tar det ens fem minuter innan hans flickvän mördas av demonerna? Nå, det var ett befriande sätt att berätta på, det förstod man redan då. Jag minns ett experiment där jag och vän stängde av ljudet och lät Skinny Puppys "Last Rights" bilda ljudfond till "Evil Dead II". Moget. Nå, det jag ville komma till var att min medkänsla med Campbells Ash fick mig att önska honom ett behagligt liv långt från demonerna och de uppspärrade ögonen. Jag läste hans lidande bokstavligt. Bruce Campbell fann den tillvaron i tv-serien "Burn Notice", som alltid är lika rolig att texta.
"Burn Notice" behöver man inte ta på för stort allvar. Den är förstås inte livsviktig på samma sätt som "The Wire", "24", "Breaking Bad" eller "Mad Men". Det är stupid-but-clever, good fun. Här får Bruce Campbell briljera som livsnjutare i Hawaiiskjorta och sidekick till brännmärkte spionen Michael Westen (Jeffrey Donovan). Campbells Sam Axe (en passning till Ash?) är en före detta Navy SEAL som lever soft i Miami, gillar öl och kvinnor, samt dränker serien i oneliners som kanske inte är superkul, men Campbell är så underbart offbeat att man älskar det mesta han säger. Inte många kan förmedla "skön snubbe" på samma sätt. En annan styrka är Donovan i seriens huvudroll - han är faktiskt ganska ful och ocharmig.
För en som älskade "Miami Vice" högre än livet självt är det givetvis kul att vara tillbaka i Miami, en stad som mer än väl lämpar sig som inramning för det toksnabba berättartempot. En sak jag verkligen uppskattar är seriens uppbyggliga budskap, som minner om forna 80-talsseriers undervisande moraliska ton. Jag har saknat det i en tid där alla karaktärer ska vara så mångfacetterade. Det är skönt med en rak actionserie där vilsna smågangsters talas till rätta och väljer att go straight. Westen och Axe som goda samhällskrafter, det är fint. Men bäst är förstås Bruce Campbell. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka på mitt 13-åriga jag, hemma hos gatans filmkung med huvudsprängningen från "Dawn Of The Dead" upptejpad på väggen; rädslan, skräcken och empatin och hoppet om ett värdigt liv för Bruce. Han fann friden i ett soldränkt Miami.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar