Las Manos de Orlac

Det här är en gammal text, från januari 2009. Jag insåg att den, likt flera av Malcolm Lowrys romaner, aldrig skulle bli klar och bestämde mig för att lägga upp den i ofärdigt skick. En passande hyllning, kanske. Eller en "Smiley Smile" istället för en "Smile", eller bara osammanhängande ramblings med ett sedvanligt avstamp i barn- och ungdomen.

Från 1986 till 1990 konstruerade jag egna topplistor, med påhittade band och låtar. Album- och singellistor från USA, Storbritannien, Tyskland och Kanada, varje vecka under ungefär fem års tid. Ibland behövde jag ett skivomslag till särskilt betydelsefulla artister, och då konsulterade jag min bror, avgjort en skickligare formgivare. Ett av mina band hette L12 Bong 15, döpta efter ett skivnummer på en Depeche Mode-tolva. De hade i min värld haft några stora singelhits, och inför omslagsdesignen gav jag vissa direktiv om vad som skulle tas med, såsom låttitlar och övergripande estetisk linje (tänk laserspektrum, raka linjer, teknologi, framåtrörelse). Däremot hade jag inte alla titlar klara, varför min bror bjöds in att fylla ut med egna förslag. Han döpte en låt till ”The Hands of Orlac”, vilket jag tyckte var briljant. Trots det släpptes den aldrig som singel.

2008 läser jag Malcolm Lowrys ”Under the Volcano” och på sidan 25 refereras det till en filmaffisch:

Las Manos de Orlac, con Peter Lorre.

Nog visste jag någonstans i bakhuvudet att det fanns en film med den storartade Peter Lorre som hette ”The Hands of Orlac”, och naturligtvis hämtade min bror titeln därifrån, medvetet eller omedvetet. Ändå var det smått svindlande att tas tillbaka till just den här epoken, när man var sin egen Kaj Kindvall. Det var väl inte det man såg framför sig inför det första ordentliga mötet med Lowry. En kompis häcklade mig för att jag läste ”Under the Volcano” 20 år efter honom, men jag var verkligen inte redo för ett sånt här undanglidande berättande förrän nu. Jag såg filmatiseringen för tiotalet år sen och tyckte om den, sköt romanen framför mig och ville egentligen hellre läsa ”Ultramarine” först. Dels för att det är Lowrys debut, dels för den trevliga titeln och den mysiga brittiska duon som tog sitt namn efter den.

Det lackade mot jul och min mor frågade vad jag önskade mig i julklapp och jag svarade ”jag vill inga julklappar ha, men jag vet att du kommer att insistera, så jag blir glad om jag får 369 spänn till Criterionutgåvan av John Hustons filmatisering av ’Under the Volcano’”. Sagt och fått. För så här var det: bara några sidor in i boken insåg jag att det enda raka var att gå till botten med det här, att vulkanisera sig fullständigt, och ska man dra in filmen i det hela duger bara Criterion.

Så julen kom, med fasta tider för gröt, julmusik (Jussi Björling och Band Aid), en omsorgsfull dukning, Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons Julafton, julklappsöppning (åh, ”Under the Volcano”!). Det var sköna dagar, mycket ledig tid, lite enkla översättningsjobb, promenader, några parti Yatzy, och en hel del läsning. ”Under the Volcano” är, det måste sägas, en mastig uppgift att ta sig an, och jag är glad att jag väntade ut rätt tillfälle. Det är som med Blue Nile, inte går det att begripa dem som 16-åring. Man kanske kan uppskatta, men inte förstå. Nej, här vinner både verk och läsare på en slow read.

I en tillbakablick skildras den brittiske konsuln Geoffrey Firmins ödesdigra Day of the Dead i Quauhnahuac, Mexiko, 1938. Hustrun Yvonne kommer för att rädda maken och äktenskapet, alltmedan Firmin dricker sig målmedvetet mot avgrunden. Det är väl ungefär så jag utläser plotten.

Vi tänker oss tre skikt, med författaren, verket och läsaren, och föreställer oss samspelet dem sinsemellan som något beroende av strikt tilldelade roller; författaren vill säga något, texten säger det, läsaren tar det till sig – så brukar det ju se ut. Men de drömlika kvaliteterna i ”Under the Volcano” löser upp alla såna tydliga avgränsningar. Vi har en berättare som ganska snart tappar greppet om verkligheten och lurar med både text och läsare på en alkoholdimmig mardrömsstig. Det är rasande skickligt. Mellan drickandet, irrandet och alla bynamn, som alla låter som Aphex Twin-titlar, skymtar en författare som förtvivlat söker sig själv och kärleken. Som läsare blir det snart omöjligt att få grepp om temporal och narrativ struktur, det är bara att låta sig svepas med. Vissa meningar löper över halva sidor (höga sidor, liten text) och där en författare som Evelyn Waugh är klar som porlande källvatten är det här vodkarusig eld. Sant, jag föredrar egentligen Waughs stil, men som en poetisk Peckinpah får Lowry faktiskt till sin egen ”The Wild Bunch” med ”Under The Volcano”.

I filmen gestaltas Firmin av den toksäkre Albert Finney (följ hans sömlösa karriär från angry young man till angry middleaged drunk, många pärlor där!) och få har väl burit en alkis-stråhatt med samma pondus. Hustons filmatisering är långt från mästerlig, för något mer ofilmbart stoff torde inte finnas, men emellanåt får han till en skön atmosfär någonstans mellan paradisisk avdomningsfylla och mardrömslik, stupfull förvirring. Finney klarar givetvis såna uppgifter sovandes. Det bästa med Criterions utgåva är egentligen den medföljande dokumentären, där ett annat världsberömt fyllo agerar berättarröst; Richard Burton, walesaren som vid sin död hade kristalliserad alkohol i ryggraden.