Diegetisk Rhythm & Sound bryter illusionen and other stories

Jag såg Andrea Arnolds "Fish Tank" i helgen, en på alla sätt utmärkt film; säkert regisserad, välspelad och engagerande. Det var naturligtvis väntat att jag skulle uppskatta en diskbänksrealistisk skildring av brittisk underklass/white trash. Några av mina favoritfilmer rör sig i samma vegetation: "Kes", "My Name Is Joe", "All Or Nothing" och "Dead Man's Shoes", för att ta de allra första jag kommer att tänka på. På en punkt brast dock Arnolds skickliga verklighetsbygge, och jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att tvärsäkert utbrista att skotska white trash-morsor näppeligen lyssnar på Rhythm & Sound, men det var precis vad huvudpersonen Mias mamma gjorde i en scen. Man hör "Jah Rule" tyst i bakgrunden, så det rör sig alltså inte om ett snitsigt icke-diegetiskt användande (vilket hade varit snudd på genialt). Istället tappar jag för ett ögonblick fokus på fiktionen (verkligheten) och funderar på hur Kierston Wareings oborstade karaktär hittade till den musiken. Var det ett medvetet drag från Arnolds sida, för att skänka porträttet oanade sidor på ett närmast heroiskt subtilt vis? Hur som helst så var det väl ändå ganska slappt av Sveriges samlade kritikerkår att inte påtala det?

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Ni ser en sliten pocketupplaga av Becketts "Den Onämnbare" på bilden och jag kan faktiskt inte undanhålla er baksidestexten:

Vem är den onämnbare?
...en människospillra som gnags till döds i ett tätnande mörker,
omgiven av minnesskuggor, med ögon som glödande kol
som bara gråter och gråter...

That's it. Inget insmickrande, slugt marknadsberäknande James Patterson-bjäfs här inte. Jag läste tre Beckettpjäser förra sommaren, och tänker ta det här stålbadet som min Beach 2010.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag fick en länk av min kompis Fredrik: "The Boy In The Bubble", Peter Gabriel. Ungefär samtidigt hamnade samme Gabriels version av Talking Heads "Listening Wind" på Friendly Noise Favourite Things-lista. Jag blev förstås nyfiken, lyssnade och gillade båda låtarna väldigt mycket och bestämde mig för att göra något helt irrationellt; jag gick in på Skivlagret i Kalmar och köpte hela skivan. En Peter Gabriel-cd med covers, 2010. Producerat av gamle dämonen Bob Ezrin. Jag ska inte säga att det är där jag befinner mig idag, men jag tycker om den här skivan oförsvarligt mycket. Ända sen Kate Bush-duetten "Don't Give Up" har jag varit svag för Gabriels röst, och här är hans lite spruckna, tjocka, lena stämma i sin bästa form sen "The Carpet Crawlers". I en rad förvisso snarlika, men intelligenta arrangemang gör han gripande middagspop för etagevåningar och får mig att förtjust omfamna verk av artister som på egna ben inte skulle kunna beröra mig om de så slog mig med en paddel i huvudet: Arcade Fire, Bon Iver och Regina Spektor, för att nämna några hopplösa exempel. Gabriel tar hand om olycksbarnen, vårdar dem ömt och ger dem nytt, värdigt liv. Jätteroligt, verkligen, och väldigt överraskande.