Vi skaffade höns för ett tag sen, fyra skånska blommehöns och två dvärgcochin. Ni ser dem här på bilden, från de tidiga dagarna då de fortfarande umgicks otvunget och konfliktfritt. Nu har de dock grupperat sig två falanger; i ena hörnan blommehönsen (Hedvig, Eleonora, Babsan och Sonja), i den andra cochinluddisarna (Sol-Britt och Signe). De sistnämnda har fått för sig att de ska ruva äggen dagarna i ända, vilket gör dem till främlingar för de fyra andra, som jagar in dem så fort de får för sig att lämna hönshuset. En lite klurig situation som jag hoppas ska lösa sig.
Vår trädgård lämpade sig annars mycket väl för att ge hönsen rejält med utrymme; utöver den vanliga hönsgården har vi även utökat med ett stort rektangulärt utrymme bakom carporten, där en gammal stenmur utgör avgränsningen. De har verkligen mer personlighet än jag hade väntat mig. Deras beteende i den här relativa friheten gör att modern fågelhållning ter sig än mer absurd, för att inte säga barbarisk. De älskar att gräva små gropar i jorden, där de sen ligger och badar och och solar sig, de springer gärna upp på stenmuren och gömmer sig under trädgrenarna, och de listigaste (Babsan och Sonja) smiter ibland ut i trädgården. Och de lägger små underverk till ägg; fyra-fem om dagen, ljusbruna och turkosa till färgen. Gulare sockerkaka har aldrig skådats!
I ljuset av detta går Kalmar FF ut med buller och bång och presenterar namnet på sin nya spelplats: Guldfågeln Arena. Nej, det är inte första april, den lokala fågelplågaren har verkligen fått sätta sitt namn på bygget. Vi har alltså inte bara att tampas med de moraliskt besvärande aspekterna av vriden djurhållning och den allmänt fadda smaken av storföretagssponsring gone wild, utan även ett svårräddat smashläge för motståndarsupportrarna. Vad kan inte en medelvitsig kommentator utvinna av det här?
Jag lät mig svepas med i KFF:s framgångsvåg och tyckte att en ny arena var en självklarhet, utan att för en sekund tänka på konsekvenserna och villkoren. Gick det verkligen inte att rusta upp Fredriksskans, Sveriges vackraste arena? Ursäkta en olyckskorp, men jag spår många, långa mellanår för KFF, med ett ekande tomt fågelbo ute bland deppkommersen utanför Kalmar Stad. Kanske är det mitt eget dalande intresse som talar. Efter guldet 2008 har jag inte orkat uppbåda något större engagemang. Vad ska man nu sikta mot, liksom? Europa? Get real. Möjligen kan man vinna några kvalmatcher, i bästa fall få besök av ett halvstort holländskt lag, och sedan förpassas ner till kullens början och likt Sisyfos börja rulla stenen uppåt igen. Förutsatt att man vinner Allsvenskan igen, vilket säkert kan dröja 25-30 år. Gott så, men jag vet inte om jag är så lockad längre. Förra säsongen såg jag inte en enda match på plats, i år har jag inte ens sett en TV-match. Jag skulle kunna skylla på den usla säsongsinledningen, Nanne Bergstrands Paulo Coelho-citat i Barometernkrönikorna, eller den allt tröttsammare överexponeringen av Henke Rydström, men i slutändan står felet att finna inuti mig själv. Glöden falnade innan fågelslakteriet satte upp sin stora, fula blaffa på stadens påstådda stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar