tisdag 1 juni 2010

ceo


Jag greppade aldrig The Tough Alliance och deras påstådda storhet. De lyckades inte heller väcka min avsky, som hos så många andra. Deras strategi var djupt framgångsrik. De omgavs av strängt lojala fans, hatiska motståndare och ett vilt positionerande, vilket faktiskt förvånade mig. Själv såg jag en duo som kändes ofullgången, slappt inriktade på att oroa en alltför lättoroad maskulin rocknorm, utifrån ett bekvämt (övre?) medelklassperspektiv. Vi har ju sett det så många gånger förr, därav min förvåning.

Dessutom var TTA:s vapen inte särskilt vassa; fylla, knark och basebollträn, samt kalkylerat undermåliga spelningar som planenligt spårade ur i ett klimaktiskt kaos. Väldigt rock'n'roll, helt enkelt. Jag har förstått att bandet väckte samma sorts känslor i folk som Broder Daniel gjorde i mig tio år innan, och det är förstås bland det finaste man kan göra. Men själv hörde jag aldrig det saliga, alternativt rent bedrövliga, som så många vittnade om. Bara en av deras skivor gav mig visst utbyte; marinambienten på "Escaping Your Ambitions", en mycket talande titel. Bort från monstret vi skapade, tycktes de tänka. Musiken var inte märkvärdig, men riktigt snyggt producerad, och ganska imponerande i all sin anspråkslöshet. Nog kände jag lite för pojkarna ändå. Kanske skulle de en dag hitta rätt.

Ändå var jag inte beredd på ceo. För några veckor sen la Kristofer på TMA upp "Prologue" och skrev sedvanligt eldigt om det här nya projektet från Eric Berglund, ena halvan av TTA. Jag lyssnade och blev ärligt talat helt knäckt. Samtidigt som det hände satt jag och skrev min stora Coil-artikel, och färgades möjligen av det, men min första, spontana reaktion var "herregud, killen har slutat tramsa, lyssnat in sig på Coil och gjort 1:42 minuters fantastisk, blixtrande sotsvart dödspop!" Jag älskar det, och titta på videon/fotomontaget! Här finns pretentionerna, ambitionerna och kniven genom den jävla apatin.

Och sen, förra veckan, när jag sitter och gläds åt en ny singel från Kylie och Dan Lissviks nya låt på myspace (predictably brilliant, Vini Reilly skulle framgångsrikt kunna stämma honom) presenteras nästa drag från ceo: "Come With Me". Årets låt? Självklart. Varför nöja sig med något mindre än det här? Det händer inte ofta att ny musik inspirerar mig till avbrott i floden av uppdrag som måste göras för att jag ska kunna unna mig en semester - men "Come With Me" kan jag inte lämna okommenterad. Videon är fantastisk, och Eric Berglund är så vacker i den. Det är en betydligt lättare låt än "Prologue", men vemodet, skönheten och melodins självklarhet gör den till ett mycket starkare vi mot dom-statement än TTA någonsin mäktade med (trots att det var deras raison d'etre). Fan vad lycklig jag blir när folk kanaliserar sin begåvning så här.

9 kommentarer:

Tatti sa...

Hm har du verkligen gett TTA's skivor en ärlig chans? Tycker inte att skillnaden på CEO och TTA är är så stor.

Jag och Maria ska till Kalmar 7-10/7. Vi hälsar gärna på någon dag om ni är hemma då.

Tatti sa...

Så jävla bra ju!

http://www.youtube.com/watch?v=57KsQjljj4o&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=qoV6xfgCkcM&feature=related

Tatti sa...

Bra text om krautsamlingen. Förresten har du någon länk till skivan/skivorna med den där snubben du tipsade om för ett tag sen?

Joakim sa...

Nej, jag tycker verkligen att TTA är flera resor sämre.

Klart ni ska hälsa på!

Var det Free System Project jag tipsade om? Ska se vad jag kan göra där.

Tatti sa...

I see.

Gutt!

Ja jag tror det, hyvens.

Joakim sa...

Jag ska utveckla mitt resonemang om TTA vs CEO över en kopp kaffe sen när ni hälsar på.

Tatti sa...

Låter utmärkt.

Anonym sa...

Hej Joakim,

Lyckades inte hitta din mail-adress men här är en långdragen text om ceo, tänkte det kunde intressera dig.

http://pitchfork.com/news/39189-meet-ceo-inside-the-mind-of-eric-berglund-of-the-tough-alliance/

Hoppas livet är väl tillbaka på Öland och att ni får en fantastisk sommar.

Hälsar Daniel H.

Joakim sa...

Tack för länken, Hoffmaestro. Jag ögnade igenom intervjun och nog sas det en del intressant, men jag orkade faktiskt inte läsa hela. Jag funderade och tänkte ett tag skriva en artikel om varför, men allt var egentligen bara varianter på den där gamla hunden man inte kan lära att sitta. Eric Berglund är ju trots allt inte någon Jhonn Balance, Moritz Von Oswald, Elizabeth Fraser, eller för den delen Henric de la Cour. För att jag ska orka med en maratonläsning verkar det alltså krävas ett längre förhållande till artisten. Det kanske är sorgligt, men varför hymla med det? Om 20 år kanske jag slukar Eric Berglund-biografin. Och jag längtar verkligen efter albumet!