ceo

Jag greppade aldrig The Tough Alliance och deras påstådda storhet. De lyckades inte heller väcka min avsky, som hos så många andra. Deras strategi var djupt framgångsrik. De omgavs av strängt lojala fans, hatiska motståndare och ett vilt positionerande, vilket faktiskt förvånade mig. Själv såg jag en duo som kändes ofullgången, slappt inriktade på att oroa en alltför lättoroad maskulin rocknorm, utifrån ett bekvämt (övre?) medelklassperspektiv. Vi har ju sett det så många gånger förr, därav min förvåning.

Dessutom var TTA:s vapen inte särskilt vassa; fylla, knark och basebollträn, samt kalkylerat undermåliga spelningar som planenligt spårade ur i ett klimaktiskt kaos. Väldigt rock'n'roll, helt enkelt. Jag har förstått att bandet väckte samma sorts känslor i folk som Broder Daniel gjorde i mig tio år innan, och det är förstås bland det finaste man kan göra. Men själv hörde jag aldrig det saliga, alternativt rent bedrövliga, som så många vittnade om. Bara en av deras skivor gav mig visst utbyte; marinambienten på "Escaping Your Ambitions", en mycket talande titel. Bort från monstret vi skapade, tycktes de tänka. Musiken var inte märkvärdig, men riktigt snyggt producerad, och ganska imponerande i all sin anspråkslöshet. Nog kände jag lite för pojkarna ändå. Kanske skulle de en dag hitta rätt.

Ändå var jag inte beredd på ceo. För några veckor sen la Kristofer på TMA upp "Prologue" och skrev sedvanligt eldigt om det här nya projektet från Eric Berglund, ena halvan av TTA. Jag lyssnade och blev ärligt talat helt knäckt. Samtidigt som det hände satt jag och skrev min stora Coil-artikel, och färgades möjligen av det, men min första, spontana reaktion var "herregud, killen har slutat tramsa, lyssnat in sig på Coil och gjort 1:42 minuters fantastisk, blixtrande sotsvart dödspop!" Jag älskar det, och titta på videon/fotomontaget! Här finns pretentionerna, ambitionerna och kniven genom den jävla apatin.

Och sen, förra veckan, när jag sitter och gläds åt en ny singel från Kylie och Dan Lissviks nya låt på myspace (predictably brilliant, Vini Reilly skulle framgångsrikt kunna stämma honom) presenteras nästa drag från ceo: "Come With Me". Årets låt? Självklart. Varför nöja sig med något mindre än det här? Det händer inte ofta att ny musik inspirerar mig till avbrott i floden av uppdrag som måste göras för att jag ska kunna unna mig en semester - men "Come With Me" kan jag inte lämna okommenterad. Videon är fantastisk, och Eric Berglund är så vacker i den. Det är en betydligt lättare låt än "Prologue", men vemodet, skönheten och melodins självklarhet gör den till ett mycket starkare vi mot dom-statement än TTA någonsin mäktade med (trots att det var deras raison d'etre). Fan vad lycklig jag blir när folk kanaliserar sin begåvning så här.