h. ser inget värt att älska hos p., hans svagheter tycker hon bara är äckliga. p. vårdar sig, för vems skull, kan man undra. de ligger ju här och sliter i ett fuktigt jordgubbsland. kanske har p. ingen framtid, kanske tror han att utseendet ska ge honom fördelar framöver. omvärlden ska nog ändå fälla sin dom, tänker h.
en dag frågar äckliga p. om hon tycker om musik. "usch, snuskiga kryp, bry inte lilla hjärnan om sånt", vill h. skrika, men svarar att sigue sigue sputnik - dom är bra! nu hajar p. till. han med sin förhistoria av möten av den kittlande sorten. han ser en lovande situation, ty detta band har han viss kännedom om. "jag gillar dom också, jag gillar punk", säger den dumma människan nu. h. borde inte tänka under arbetet, men tänker ändå oavbrutet. varför tar denna mansperson hennes uppmärksamhet i anspråk och varför bygger han upp extra irritation inom henne? "jaha, jag visste inte att det var punk", säger h., men det sarkastiska tonfallet undgår helt denna överflödiga individ, som får ur sig något om kastade flaskor och nätmaskor över huvudet. nu står h. nästan inte ut med det här längre och överväger att lämna jordgubbslandet, för en oviss framtid.
h. vill få framtiden gestaltad. hon kan inte gestalta den själv. historien om hur de två lärde känna varandra är oviktig. de två själva är oviktiga. de är rent av symptomatiska för allt som är oviktigt. men där bland hatet i jordgubbslandet, bland halvfyllda litrar, svettiga polacker och colombianer, gestaltades de bådas framtid så att de genom sigue sigue sputnik dömdes till ett liv tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar