The Blue Nile lät vuxna redan på debutalbumet "A Walk Across The Rooftops" från 1984. Innan dess hade de debuterat med en singel för stereoföretaget Linn. Det var förstås omöjligt att få in dem i någon sorts indiekontext för att marknadsföra dem som något annat än audiofilmusik. Och de lät verkligen som särlingar, även om musiken i sig inte innehöll några krystade konstigheter. Postpunk? Rakt inte. Postcard? Nope. New wave? Icke.
När de 20 år senare släppte "High" hade det dröjt åtta år sedan förra albumet, den märkligt misslyckade "Peace At Last". The Blue Nile stod fortfarande utanför all kategorisering och nu var det dags för mig att börja lyssna på allvar också. 2000-talet gav oss många motreaktioner, varav antirocken först kändes uppfriskande, men ganska snart utvecklades till en nihilistisk tummelplats för bortskämda akademikerbarn som koketterade med sitt ointresse för precis allt. Dåliga spelningar, slarviga dj-set och en rent barnslig tvärtemot-agenda var förstås inte alls radikalt, utan bara ett överårigt svar på emoungarnas apati. Med det i bakhuvudet kändes det plötsligt radikalt med ett band som spelade in skivor i samma takt som Stanley Kubrick regisserade film. Och ljuv musik uppstod sannerligen.
Många vill få er att tro att Blue Nile inte har gjort något bra efter 1987 års "Hats", men har de människorna verkligen hört "High"? Utnämnde jag nyligen "Is A Woman" till 00-talets stora vita soulalbum? Det här är ännu större. Paul Buchanan sjunger bäst i hela världen, och han förstår att riktigt klassiska album innehåller max nio låtar. Nio utomordentliga låtar. Om resignerat åldrande, bedagad skönhet, läppstift i kokainet. Ja, det låter som klyschor, men skildrat med en livserfarenhet och mognad värdig en sant briljant författare. Det finns en sådan magnifik laddning i det här albumet. Låtarna i sig är enkla, men det åttaåriga hantverket går inte att ta miste på. Det är putsat och snidat till perfektion. "High" är en helgjuten antites till slappt poserande, en sång för det hårda arbetets lov, med saftiga frukter från obesprutad mark.
Extracurricular:
The Blue Nile: A Walk Across The Rooftops (album, 1984)
Otroligt stilig, själfull debut om livet i staden. Lyxig på tårna-romantik.
The Blue Nile: Hats (album, 1989)
Bandets odiskutabla(?) mästerverk. Kort sagt en av de tio mest perfekta skivor som någonsin har spelats in. Sju låtar. Respekt.
Talk Talk: The Colour Of Spring (album, 1986)
Talk Talks steg in i vuxenvärlden är enligt mig deras finaste stund. Hur abstrakt underbara de än blev sedan, har de här kvar en popsensibilitet som tilltalade mig även som ung. Då är det roligt att höra att det än idag låter så fantastiskt bra.
7 kommentarer:
Värdigt.
test - Hats är från 1989.
kom igen nu, kan man inte få lite roligare kommentarer än så?
sorry, det förra var bara ett test.
det är såklart storartat att High är med här, trodde nästa den skulle komma högre. saxar från dagens adventskalender på Facebook och min tredje plats:
Plats 3: Blue Nile - Because of Toledo (2004)
Ni ryggar tillbaka och höjer på ögonbrynen…Blue Nile?
Ja, de har varit de tappraste utövarna av urban manlig melankoli sedan debuten 1984.
Inlindat i en fläckfri och kristallklar produktion som får ”Brothers in arms”
att låta som lo fi, nästan.
Sedan jag blev pappa har Blue Nile varit ett av de viktigaste banden i mitt
liv. Jag har ingen direkt förklaring till varför men låt oss säga att det
förmodligen har att göra med att försöka åldras med värdighet.
Eller nåt. Texten är den finaste "come clean"-skildringen på 00-talet
Så ja!
Blue Nile är det enda band som fått in mig på tanken att överge sneakers till förmån för "riktiga" skor.
Det må låta löjligt, men man växer fan som människa av att lyssna på Blue Nile.
Skicka en kommentar