3. Coil: The Ape Of Naples (2006)

Jag kan förstås inte vara bitter på att en genomsnittlig modeblogg lockar 25 000-85 000 läsare, när jag med den här listan har höjt antalet besökare från 15-20 till stadiga 30-40 stycken om dagen (källor: DN och google analytics). Folk vill hellre läsa om av barnahänder sydda HM-klänningar än Coils karriär efter döden. Acceptera, gå vidare.

Runt mig ser jag samma namn och nunor i årsboksluten, aldrig Coil. Det gör mig uppriktigt ledsen, för en skiva som "The Ape Of Naples" skulle i Sverige lätt kunna ha åtminstone 15 000 förtrollade lyssnare. Den här musiken brinner med en blå svetslåga som förkolnar en substanslös hype som The Girls (jag förstår inte?) till aska på några sekunder.

Coil har som enda band släppt sina bästa skivor postumt. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet, men Peter Christopherson och John Balance sprutade ur sig masugnshet musik med en så stark övertygelse att man börjar undra om den senares död alls var en olyckshändelse. Allt på "The Ape Of Naples" tycks förebåda ond bråd död.

Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial

Det gör riktigt, riktigt ont att lyssna på öppningsspåret "Fire Of The Mind", inbilla er inget annat. Men det är fruktansvärt vackert och från första sekunden är det tydligt att det här ska bli karriärens starkaste album. "The Last Amethyst Deceiver" tar vid med följande ord:

Pay your respects to the vultures
For they are your future

Det är en smeksam, tassande komposition, med en illvillig, olycksbådande underton, ett botemedel mot allt relativiserande. När jag lyssnar på Coil tänds tamejfan en eld i mig och jag kokar över Akademibokhandelns försäljningsstrategi, Norstedts kändisböcker, Idol och all annan Soma som folket serveras. "Det kunderna vill ha." En inköpschef som försvarar låga köttpriser med det argumentet borde släpas till en dansk grisfarm och fixeras vid en stålbox.

Just det, Coil...

"Tattooed Man" är ytligt sett en vaudevillevisa, som behagligt gungar fram lite franskt, med en Balance som kämpar med kärleken och svartsjukan och hatet. Ständigt välformulerad, exakt som en F. Scott Fitzgerald. "The Ape Of Naples" är alltså postumt sammanfogad, och några av låtarna dyker upp i andra utföranden på andra Coilsläpp, men just de här elva låtarna i följd bildar ett album som känns väldigt konceptuellt enhetligt. Det handlar om Döden och Synden och det är totalt livsviktigt för alla som vill något med sin konst, med sitt liv, med den här världen och alla dess invånare. Jag skulle vilja dela ut ett ex av "The Ape Of Naples" till alla hunsade, mobbade och förtryckta. Kraften.

Extracurricular:

Derek (dokumentär, 2008)
Gårdagens SVT-dokumentär om Derek Jarman var mycket sevärd och angelägen. Jag gladdes väldigt åt Tilda Swintons pamfletter om konsten och allt bra Jarman stod för. Coil har ju ett finger med i soundtracket till "Blue".

Throbbing Gristle: Hot On The Heels Of Love (låt, 1979)
Peter Christophersons första band var rent konceptuellt ett av världens främsta. I ärlighetens namn var musiken inte alltid lika vass. Men det här är ett fenomenalt mästerverk, sanslöst att den är från 1979.

Coil Absinthe Box (absint+cd, 2006)
Jag fick bara för några veckor sen höra att några vänner hade tänkt ge mig den här lilla boxen i bröllopspresent 2007, men så blev det nu inte. Men tanken i sig var vacker som en dag.