17. Dead Letters Spell Out Dead Words: Produkt No. 2 (2009)

Liveskivor är ett otyg. Jag vet tre riktigt bra: Depeche Modes "101", Arab Straps "Mad For Sadness" och The Cures "Entreat". Där är ljudet krispigt, banden har fångats när de var som bäst, under synnerligen inspirerade spelningar. Men en liveplatta som dokumenterar en konstnärlig utblomning, en absolut toppnotering i karriären - det kan väl ändå inte existera?

Jo, det kom en i år. Jag har skrivit om den tidigare - Dead Letters Spell Out Words konsert på Lava söndagen den 1 mars 2009 spelades in och delades ut gratis till besökarna på ett av Ny Musik För Hållbar Utvecklings återkommande arrangemang. Det bubblade lite i underjorden efter min artikel den gången, kanske delvis för att den var ett nödtorftigt maskerat angrepp på nedladdningskulturen, men skivan uppmärksammades på andra håll för sina musikaliska kvaliteter. Billy Rimgard hyllade, och Utmarken gav ut en kassettversion av spelningen.

Jag älskar inte allt Dead Letters släpper. Ibland låter det som en fönsterhasp som står och slår i vinden, och det är måttligt roande. Men på senare år har Thomas Ekelund tagit sitt enmansprojekt allt närmare en fullödig vision av tonsatta kolgruvor i rymden. Det är dit jag hela tiden har önskat att färden skulle gå. Med "Produkt No. 2" lyckades han fullt ut. Med en Michael Rothersk känslighet i gitarrspelet, parat med läckra, torra Morriconeslingor, och rymddrone med vidsträckt klangbotten, målade Thomas Ekelund just den här kvällen insidan av kolgruvan med en stjärnhimmel, när jag mest hade väntat mig en, förvisso briljant, men mer ensidig drone- och distorgie. Det var stort att få bevittna en artists kliv in i den sublima sfären, och jag är så glad att den här musiken förevigades.

Extracurricular:

Dead Letters Spell Out Dead Words: Sally Hill EP (kassett, 2009)
Kalligrammofons kassettsläpp av Kning Disks strikt limiterade (åtta ex!) 3"-cd från 2005 var ytterst välkommet. Inledande "Tell Me That You Feel The Same" är en sakral mässa för trasiga gamla monobandare.

Ennio Morricone: For A Few Dollars More (filmmusik, 1965)
Sergio Leone är väl den regissör jämte Stanley Kubrick som har lagt störst vikt vid musiken när det gäller rytm och klippning, och Morricones musik har verkligen de uppfordrande kvaliteter som gör att bildberättandet närmast underordnas tonerna.

The Shangri-Las: Past, Present And Future (låt, 1966)
Inte för att jag alltid uppfattar det, men Dead Letters är emellanåt ute efter att omtolka girlgroupsmusik. Så därför får mina idoler Shangri-Las vara med här. Det är ju trots allt 60-talets bästa låt också.