Det var tufft, det säger jag, att lägga från sig Charlie Hustons Hank Thomson-trilogi. Så mörbultad har jag aldrig blivit av litteratur. Det var en väldigt, väldigt fysisk upplevelse, och även en gripande sådan. Därmed inte sagt att jag inte närmade mig hans andra romansvit med viss skepsis, ni vet Joe Pitt-böckerna. Privatdeckaren som är vampyr.
Jag betackar mig för att få vampyrmyten indragen i den moderna noirthrillern. Vi simmar redan som det är i en gegga av TV-serier, fjortisböcker och krystade krönikor om vampyrer som diskriminerad folkgrupp (Gruvan Dahlmans briljanta analyser undantagna, givetvis) . Vampyrer är popkultur, tjenamors, och kultursidorna vädrar nya läsargrupper, samtidigt som man bekvämt får päsa med sina gamla C-uppsatser om gamla tiders fina vampyrskildringar (Dracula är, admittedly, untouchable), och dra några svepande formuleringar om sex och beröringsskräck. Jag höll Charlie Huston lite för god för sån här geschäft. Men givetvis vrider han till myten efter eget huvud och får in några träffsäkra poänger i skildringen av de olika vampyrgrupperna, med hemvist på Manhattan. Bland annat så har vi en testuggande vänsterfalang, insnärjd i ovidkommande resonemang om korrekt terminologi på de zombies som emellanåt dyker upp i staden ("they are Victims of Zombiefication, or VOZ, not Zombies!") Det krävs inte en lit.vet-student för att överföra de olika falangerna till mänskligheten. Huston har inte brytt sig om att maskera dem särskilt noga; bland annat finns det en grupp svarta vampyrer uppe i Harlem. Och visst är det ett smidigt sätt att berätta om samhället på ett drastiskt och medryckande vis. Huston ger en fin, alternativ, men förmodligen ganska sann, uppteckning av New Yorks historia från 70-talet och framåt.
Dialogen är emellanåt knivskarp, rent beckettsk i sin kärvhet, men i långa stycken är det svårt att uppbåda ett ordentligt engagemang för karaktärerna. Vår hjälte blir lika illa tilltygad som Hank Thomson, men där den sistnämnde var så mänsklig och självklar som identifikationsobjekt, är Joe Pitt bara en smått livsled odödlig, och inte lika lätt att omfamna. Han dricker Old Grandad, i mina kretsar ett mått på en kvalitativ roman, och "Already Dead" är läsvärd, men jag sätter en peng på att nya "The Mystic Arts of Erasing All Signs Of Death" bättre släcker min törst efter förhöjd, frenetisk realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar