Det Sista Mästerverket

Nej, jag blir aldrig färdig med Skinny Puppy. Man blir aldrig helt färdig med en skiva som "Last Rights". Har det någonsin trängts så många ljud på ett och samma album, har en ljudbild någonsin varit mer kompakt, men samtidigt så mångfacetterad, nyanserad? Jag tänkte nog aldrig på det då, men det är verkligen ljudet av ett band som fullständigt tömde ut sig. Än idag har jag inte hört någon musik som har kommit i närheten av den här desperationen, som har satsat så mycket. Det låter bokstavligen som om Skinny Puppy riskerar sina liv med den här inspelningen. Vilket de uppenbarligen gjorde.

Med "Too Dark Park" från 1990 hade Skinny Puppy gjort sin mest extrema skiva, och hur briljant den än är, så faller de offer för sin egen aggression, som emellanåt får gå ut över melodierna. Som soundtrack till fasorna i slakthuset är den oöverträffad, men den bjöd inte många stunder av bandets patenterat såriga skönhet. I backspegeln är klivet till "Last Rights" större än det verkade då. I själva verket gäller det samtliga av bandens skivor fram till och med just "Last Rights". Varje nytt släpp innebar en ganska radikal omarbetning av ljudbilden jämfört med föregångaren, samtidigt som avsändaren alltid var lika tydlig.

Inledande "Love In Vein" (en titel som inte ens är rolig) rullas fram som en vilsen rest från slaktbordet, avvaktar, och drar sedan igång, missförstådd som ett Frankensteins monster. En så tät komposition borde nästan lida av syrebrist, men på vingliga ben vädrar den melodiluft, och det är bara så jävla starkt, vid 2:32 får den vingar för ett kort ögonblick, för att sedan dras ner mot sågklingorna igen. Varje millisekund är packad av små detaljer, och från 4:40 tillåts Nivek Ogre sjunga ut sin hjärtas mening, om man nu ska spekulera vilt utifrån hans surrealistiska drömpoesi. I "Love In Vein" ryms idéer som räcker till solida karriärer för en uppsjö band.

Skinny Puppys rykte som skräckgoter kanske inte gör dem till planetens kreddigaste band, men de upptäcks ständigt av nya lyssnare. Vissa problem har jag nog med att den nya generationens Saw-människor försöker göra dem till sina. Man tycker att de rymmer mer än dieseldoftande industrimangel och hinkar med blod. Ministry och Nine Inch Nails är förstås bra band, men i deras sällskap hör faktiskt inte Skinny Puppy alls hemma. En skiva som "Last Rights" rymmer några tusen fler nyanser än, säg, "Psalm 69", eller Trent Reznors leriga synthesizers.

"Last Rights" kathartiska karaktär är av så allvarligt menad art, att en fortsättning skulle visa sig omöjlig. Länge hade trion plågats av inre stridigheter, och senare tog Dwayne R. Goettel och Cevin Key varandras parti mot Nivek Ogre, som man ansåg mest intresserad av en solokarriär. Tre så extremt självförbrännande, hyperkreativa personer, måste förr eller senare kollidera hårt mot varandra. Tyvärr gick det så långt att Goettel avled i sviterna efter ett långvarigt narkotikamissbruk, den 23 augusti 1995. Då var man mitt uppe i inspelningarna av det katastrofala albumet "The Process", en plågsamt tydlig påminnelse om att bandet totalt hade bränt ut sig i och med "Last Rights". Det var ingen värdig svanesång för Goettel, som förmodligen hade större inverkan på Skinny Puppys sound post-Mind TPI än vad många kanske trodde.

"Killing Game", spår nummer två, kallades för Skinny Puppys första ballad, men i deras katalog hittar man flera exempel på långsamma, svarta hymner. Men visst är "Killing Game" delvis nytt territorium för bandet, en märklig hybrid av pianosonat och sorgesång över mänskligheten, komplett med Ogres högst privata känsloexorcism. Musik och sång pendlar drastiskt mellan det benhårda och sköra. Jag försöker föreställa mig en albumöppning som kan matcha den här flerfrontsattacken mot hjärta och kropp, och den enda jag kommer på är The Cures "Pornography", även om paletten där är betydligt fattigare. Här tycks färgerna svämma över brädan, men allt hålls skickligt ihop med en mästerdirigents färdighet.

I "Mirror Saw" släpper man fram mjukare toner, och Skinny Puppy gör bruk av sitt kanske främsta signum, förmågan att släppa fram en sagolik vacker, skör melodi, när man minst anar det. Tänk på exempelvis "Worlock" och "Shore Lined Poison", som plötsligt låter som de gamla mästarnas tonsatta mardrömmar. Goettel dänger in samplingsfragment, och Cevin Key och producenten David Ogilvie manipulerar Ogres stämma till något övermänskligt kvidande, och mitt i allt en mollmelodi som minner om vackra höstlöv i disiga skogar.

Singelsläppet "Inquisition" är en genialisk dansgolvshit, som bär världens elände på sina axlar. Aldrig har ljudtortyr låtit snyggare än här. Popmelodin befinner sig låten igenom i krig med ett hotfullt oväsen, som ibland tar över och får den ur kurs. Produktionsambitionerna är inställda på att åstadkomma något helt nytt. Det gäller för hela skivan - Skinny Puppy, med extra allt. Skarpare nyanser, vackrare melodier, fler, mer fragmentariska samplingar, tyngre oväsen, häftigare desperation. Okänsligare ljudskulptörer hade lätt fått skutan att kantra.

"Riverz End" är något av det rakaste Skinny Puppy har komponerat. Filmiska, episka synthstråkar möter rytmer som nästan, men bara nästan, går att klappa takten till. Det kan knappast vara en slump att Autechre har remixat bandet. Mycket av deras skalpelltechno påminner faktiskt om Skinny Puppys cut up-musik. Jag vill höra "Riverz End" i en stor, kanadensisk First Blood-skog, ekandes mellan trädtopparna. Det vore väl en aning missvisande att lyfta fram Skinny Puppy som naturromantiker, men deras engagemang i miljö- och djurrättsfrågor löper som en röd tråd genom karriären. Musiken har för mig aldrig känts stelt teknikindustriell, utan hör mer hemma just ute i det vilda. Bland det vackra, galna, störda, grymma, blodiga och sköna.

Andrej Tarkovskij tillhör knappast mina favoritregissörer, men jag blev väldigt tagen av "Solaris", på en knastrig filmstudiokopia i början av 00-talet. Jag minns en panorering över en fantastisk Peter Brueghel-tavla, och hur imponerad jag blev av att Tarkovskij utvann något så filmiskt ur en statisk målning. Ofta tänker jag på den tavlan i anslutning till "Last Rights", eller snarare min minnesbild av den. Där fanns magin och detaljrikedomen som jag förknippar med Skinny Puppys mest krävande och kanske bästa skiva.