00-talets 30 bästa låtar. 10-1.

Jag hade räknat, strukit, noggrant antecknat, och fastställt listan, när jag inför topp 10 upptäckte att jag hade en låt för mycket... Anledningen var helt enkelt att nummer 1 var så självklar att jag inte ens skrev ner den i mitt lilla block. Hence the irreversible mistake. Nåja, fördelen med att ha en blogg som ingen läser är att man kan vara lite slarvig med såna detaljer, och hitta smidiga lösningar. Som den här: jag placerar istället två låtar på plats 10!


10. Prefab Sprout: Love Will Find Someone For You (2001)
Det kan gå dagar då jag enbart lyssnar på "Andromeda Heights". Det måste vara ett av de mest perfekta album som har spelats in. Trots min besatthet av någorlunda sentida Prefab Sprout tog det tid innan jag närmade mig "The Gunman An Other Stories". Folk har låtit ana att det är ett misslyckad album, vilket är alldeles uppåt väggarna fel. Det är en fantastisk skiva, och "Love Will Find Someone For You" är en av Paddy McAloons mest välskrivna kärlekssånger. Han har ju inte direkt gjort sig känd för slappt hantverk, men det här är en nästan löjligt perfekt utmejslad ballad som får mig att längta till Mellanvästern, ur ett Newcastleperspektiv.

10. Sigur Rós: Popplagid (2002)
Det har nästan varit lite rörande att följa svenska kritikers oförmåga att greppa Sigur Rós storhet. I den ständiga jakten på ett okomplicerat tilltal och pang på rödbetan-rock blir de alldeles högröda och oroliga när de får höra islänningarnas svindlande toner, och hittar säkert några tillkämpade slagord om eskapism bland sina stapelvaror. Lite som när Brian Eno lanserade sina idéer om ambient, och fårskocken stod och kliade sina huvuden: "öh, vänta nu, det är väl punk och autencitet som gäller?" Sigur Rós förstår att arbeta med illusioner om en lite bättre värld, därför är de ett av de viktigaste och bästa banden. För övrigt är "Popplagid" en alldeles underbar popsång, också.

9. Coil: The Last Amethyst Deceiver (2005)

Pay your respects to the vultures,
for they are your future

John Balance slösar ingen tid på förskönande livsskildringar, utan rotar bland tillvarons kadaver, och späckar sina iakttagelser om sex, död och tvivel med allusioner från Bibeln, och uppvisar en poetisk spännvidd som främst inte hör hemma i popmusiken. Coil var som inget annat band. "The Last Amethyst Deceiver" håller på i nästan tio minuter, och det är den mörkaste kabarémusik som någonsin har skapats. Totalt egensinnigt, fullständigt mästerligt, och förmodligen ignorerad på de flesta listor som tar på sig att skildra ett 00-tal som hade varit väldigt mycket fattigare utan Coils svanesång "The Ape Of Naples".

8. Lars Blek: Tristess (2001)
Lars Blek räddade min bild av indiescenen när han dök upp i början av 00-talet och levererade små mästerliga cdr-skivor i en strid ström. Vi minns även hans fantastiska eurosamarbete med Action Biker, som saknas på listan enbart för att artisterna tillåts medverka med blott ett bidrag. "Tristess" var allt annat än sin titel personifierad, snarare ett anthem som symboliserade ett motstånd mot allt vad det tidiga 00-talet stod för; Shite Stripes, Strokes, Badly Drawn Boy and the likes. Än idag glöder denna pärla, som i sig låter som en egen genre: hitambient.

7. The Blue Nile: I Would Never (2004)
Jag skriver det nu: om jag tvingas välja ut ett enda band att lyssna på resten av mitt liv, så skulle jag välja The Blue Nile. Med åldern blir de viktigare än alla andra orkestrar. Inget band fångar drömmen om ideallivet bättre. Blue Nile förflyttar mig till en stor herrgård med bibliotek, brasa, och gigantisk labyrintträdgård. Paul Buchanan är den bästa sångare jag vet. "I Would Never" är något av det bästa han har sjungit in. En man i dammig kostym, märkt av livet - det han berättar får en att lägga allt annat åt sidan, och lägga sig framför brasan och lyssna på historier om sorger, svagheter och att gå rakryggad genom allt elände.

6. Pet Shop Boys: Miracles (2003)
Så 00-talet var inget bra PSB-decennium? "Home and Dry", "I Get Along" "Flamboyant", "Minimal", "Fugitive", "Here (PSB New Extended Remix)", "Love Etc." och "The Way It Used To Be", för att nämna några, vederlägger sånt prat. Men allra bäst var "Miracles", deras lyxigaste, klarast gnistrande poppärla sen "A Red Letter Day". Efter den behagligt grådaskiga (i positiv bemärkelse, mind you) "Release", växte "Miracles" upp som ett instant japanskt körsbärsträd, och Pet Shop Boys var återigen bäst i klassen.

5. Pan American: Het Volk (2004)
Pan Americans mästerverk "Quiet City" blev soundtracket till mina första år i Stockholm. Varje natt i vår etta full av pälsängrar i Solna somnade vi in till den. Det är ett stort förtroende för musik att bära. "Het Volk" är en Mark Nelson on top of his game. Gatlyktor ger det enda ledljuset, och det försiktiga blåset är som en John Coltrane på sitt allra vänligaste humör, på besök hos en ambientkonstnär som aldrig har hamnat i skuggan av Brian Eno.

4. Burial: Distant Lights (2006)
Burial får gärna skildra 00-talet när framtiden ska blicka bakåt. Han gjorde något som faktiskt kändes nytt, även om man stod i skuld till gammal engelsk house och Rhythm & Sound. Det som lyfte musiken till sublima nivåer var nog ändå de disiga, atmosfäriska harmonierna, rikligt förekommande i den allra bästa låten, "Distant Lights", som sammanfattade det gamla axiomet "ingen skönhet utan fara" bättre än något annat musikstycke under det här decenniet.

3. The Wedding Present: Interstate 5 (2005)
The Wedding Present gjorde 00-talets mest kompromisslösa comeback. Ingen hade bett dem att ånyo sprida sitt mangelevangelium, och de blev följaktligen bannade, utskällda och hånade av en samtid i färd med att svida upp i kejsarens nya kläder. Ty Wedding Present anno 00 hade mycket av substans att erbjuda. "Interstate 5" var decenniets modigaste låt; till en början klassisk Wedding Present, fast med ett aldrig tidigare skådat fokus, som helt oväntat förvandlas till ett storslaget Ennio Morricone-outtro. Man tror det först när man hör det. En längre text om "Interstate 5" hittar ni här.

2. Rhythm & Sound w/ Cornell Campbell: King In My Empire (2001)
Rhythm & Sound skapade 90-talets mest radikala musik, och så här i slutet av 00-talet är de fortfarande ohotade. Deras halsbrytande minimaldub fick ännu en dimension när de bjöd in vintagesångare från den jamicanska 70-talsreggaen, och "King In My Empire" innebar, eventuellt, en höjdpunkt i både Rhythm & Sounds och Cornell Campbells karriärer. Rhythm & Sound borde tilldelas samma status som Kraftwerk.

1. The Durutti Column: Gun (2005)
Så var det ettan då. Ingen annan kommer att placera "Gun" överst (många har säkert inte ens hört den), så det motiverar min lista mer än nog. I mer än 30 år har Vini Reilly vänt ut och in på strängarna, och outtröttligt spottat ur sig ignorerade mästerverk, samt tyngts av sviktande hälsa. Men, herregud... Inte ens jag hade väl kunnat drömma om att han skulle göra 00-talets bästa låt! Utan skydd av basebollträn och rymdmasker står han där ensam med sina gitarrer och trollar fram de mest självklara ackorden, och sjunger en av de mest gripande texter jag har hört. Durutti Column slår inte ens ur något sorts underläge, de har hela tiden befunnit sig utanför pophistorien, och skapat sitt eget universum för ljuvliga hybrider mellan postpunk, vemodig pop, jazz, och gitarrambient. Med "Gun" har Vini Reilly gjort sin finaste sång någonsin, spröd men spikrak på sin väg ända upp till himlavalvet.