00-talets 30 bästa låtar. 20-11.

20. Modeselektor feat. Thom Yorke: The White Flash (2008)
En anonym, färglös tysk technoduo, och en sångare på väg ner; vem anade att de tillsammans skulle överträffa allt i Radioheads vingliga, ojämna, men bitvis starka katalog? Jag har inte intresserat mig nämnvärt för Radioheads förehavanden på senare år, och helt struntat i Thom Yorkes soloförsök, men isolerad framstår "The White Flash" som ett litet mirakel.

19. Glasvegas: Daddy's Gone (2008)
Mycket låg i fatet för Glasvegas när de dök upp förra året; ett uselt bandnamn, en rent osmaklig hype, kollektiva manstårar, etc. Med distans är det lättare att öppna sig för deras kvaliteter. 00-talet har bjudit på få band med klassikerkapacitet, men Glasvegas låtar kan nog låta tala om sig även om 20 år. "Daddy's Gone" är rent skrämmande bra, det måste vara en av de mest själfulla sånginsatserna någonsin, och produktionen är ljuvligt Chameleons-stor. Jag älskar det, så länge man inte skriver mig på näsan.

18. M.I.A.: Paper Planes (2007)
Jag satt på en parkeringsplats i bilen och lyssnade på ett radioprogram om M.I.A. och tyckte mig höra The Clashs bästa låt "Straight To Hell", innan den kaxigaste, mest arroganta röst jag någonsin har hört på en inspelning entonigt mässade "I fly like paper, get high like planes" till ett ursnyggt skelettbeat. Jag slängde mig, samtidigt som min fru, fram mot volymknappen och skruvade upp, upp, upp. Det var ett stort ögonblick.

17. Erasure: I Bet You're Mad At Me (2005)
Vince Clark kommer väl aldrig föräras officiell genistatus i sitt hemland, såna titlar reserveras för tråkiga bluesgubbar som Paul Weller. Än mindre kommer Andy Bell att få det, men när han på Erasures kriminellt ignorerade mästerverk "Nightbird" tar större plats med vackra texter och en djupare, stoltare, ledsnare röst än hans yngre, spexigare jag någonsin har låtit ana, är det tydligt att vi alla har underskattat honom. "I Bet You're Mad At Me" bär ekon av Erasures traditionella hitsound, men kläs i mörkblått och vecklas ut till en märkligt sorglig, livsbejakande euroserenad. Pure genius.

16. My Favorite: Homeless Club Kids (Remix By Alexander Perls) (2000)
En redan perfekt låt blev ännu lite bättre i 00-talets snyggaste euroremix. Under några år när decenniet var ungt rörde My Favorite upp hätska känslor, vilket kan tyckas märkligt. Är det så provocerande att ett amerikanskt band spelar ljuvlig popmusik istället för svettgrunge eller debil emo? Är det att lämna sin läst?

15. Strip Music: Hollywood and Wolfman (Mörkret över Tranås) (2006)

I have to say sometimes I'm glad
to have you looking over my shoulder
In this compartment space
I feel your breath
And I swear nothing has ever felt colder

Henric de la Cour har allt som gör en posör, men är Sveriges mest autentiska artist. Inledningsspåret på Strip Musics andra album är nästan för bra för att vara sant, en utsökt avvägd gothhymn, lika dramaturgiskt perfekt som en Kubrickfilm.

14. The Radio Dept.: The Worst Taste In Music (2006)
Ibland är det skönt med tydlig popmusik. Radio Dept. har, sin historia med mjuk distorsion och tyngdlös sång till trots, aldrig svävat på målet, men frågan är om de någonsin har låtit mer fokuserade än här. "The Worst Taste In Music" sätter tonen från första sekunden, och slösar rikligt med perfekta harmonier under de knappa tre minuter den varar.

13. Sade: By Your Side (2000)
Som barn tyckte jag att Sade var jättetråkig, samtidigt som jag dömde ut soul som världens segaste musikgenre. Även om jag vårdar barndomens åsikter ömt, har vissa saker förändrats med tiden. Med "By Your Side" blev jag ett stort Sade-fan, och om 00-talet bjöd på få evergreens var det här förmodligen den främsta i sitt slag. Så självklar, behaglig och ljuv.

12. Junior Boys: Teach Me How To Fight (2004)
Junior Boys ligger farligt nära Eric Gadd på vissa spår på senaste plattan "Begone Dull Care", men deras två första album finns det inget att invända mot. Faktum är att av 00-talets nya band höll nog Junior Boys högst klass av alla. Det var väldigt svårt att välja ut ett spår till den här listan, men det fick bli "Teach Me How To Fight", för att den definierar den fräschör de förde in i den elektroniska popen, i en tid när öldrickande och poser riskerade att stjäla allt utrymme.

11. Asobi Seksu: Thursday (2006)
Man nyper sig i armen och undrar om låten verkligen är på riktigt. Lite så kände man även inför Johnny Boy-hiten, men den tröttnade jag på efter ett tag. "Thursday" kan jag bara inte bli mätt på. Det är den perfekta tonårsbrudpopen, som gjord för den bästa collegefilmen never made.